Blivit orosanmäld

Min poäng är att oavsett syftet så kan barnet inte ge samtycke och har heller ingen möjlighet att överblicka konsekvenserna av att ara med i en dokumentär, läggas ut på sociala medier eller liknande. Och därför bör vuxenvärlden vara mycket eftertänksamma innan man utsätter ett barn för det. Och det gäller såklart även barn från andra länder. 

För barnet är det inte alls säkert att det är skillnad på att lämnas ut i en dokumentär eller om bilder mailas till en rektor. Ingen vet ju heller vad rektorn kan tänkas göra med bilderna. 

Så är det säkert. Men så fort man skickat bilderna så har man inte längre nån kontroll över dem. Och nån slags oro måste ju skolan ha känt inför mammans beteende kring barnet, sjukfrånvaro, bilder osv. 

Det får du såklart tycka men jag gissar att socialtjänsten kan se lite olika på situationerna och föräldradugligheten. Personligen hade jag tyckt att det hade blivit fattigt om dokumentärer med barn inte kunde filmas och dokument från omvärlden stoppades av integritetsskäl. Däremot tycker jag att man överhuvudtaget ska vara försiktig med vad man mailar och som privatperson t ex lägger upp på öppna sociala medier. 

Personligen kan jag tycka att ditt behov av spännande dokumentärer inte övertrumfar att barns rätt till integritet respekteras. 

Och vad socialtjänsten kommer fram till i det här ärendet kan nog varken du eller jag veta. Vi kan inte heller veta vad det var som föranledde anmälan. 

Var har jag skrivit att jag tycker att det är spännande? Det är viktigt med bild och personliga historier för att engagera människor i svåra ämnen. Är väl mer gränsdragningen som kan diskuteras. Jag förstår exempelvis att barnen i gaza lider utan att behöva se bilder på sargade eller döda kroppar. Det går alldeles för långt i media idag, enligt mig.

Det var en väldigt bra tanke oavsett: )

Kanske lite OT men apropå E-type och hans dotter.. och eftersom tråden handlade om soc.. Är det bara jag som tycker det känns väldigt läskigt att en sån sak händer hos någon som är familjehem och tar hand om andras barn? Jag har själv småbarn och vet att olyckor kan hända , jag är långt ifrån perfekt och mina barn har gjort illa sig massa gånger  också.. men en 1-åring ska man inte lämna utan uppsikt och det är väl allmänt känd att såna batterier är livsfarliga? Nu var det ju deras eget barn men det kunde lika gärna varit något av de placerade barnen. Kanske det inte är rimligt att man ska ta hand om så många småbarn samtidigt , de verkar ju inte klara att ha koll på alla.. 

Och när det gäller TS så tror jag det ofta blir orosanmälan om barnet har hög frånvaro , svårt att säga mer när man inte vet vad barnet har för sjukdom men tänker också att de måste utesluta Münchhausen by proxy.

Okej, du tycker inte att det är spännande, fel ordval. Men ditt behov att att bli engagerad av personliga historier kan inte vara viktigare än ett barns rätt till integritet. 

Pratar inte riktigt om mig själv utan snarare gemene man. Tror att exempelvis diabetes-dokumentären jag nämnde är positiv för att öka medvetenhet och lyfta vård. Hade blivit mer opersonlig om barnen t ex var tecknade. 

Jo, fast jag menar att det spelar ingen roll om något är positivt för den som tittar, om det drabbar den som porträtteras negativt. Någons behov av intressant dokumentär övergår inte någon annans rätt till att inte bli skildrad i en dokumentär. Och i synnerhet om den som skildras är ett barn som inte kan ge samtycke till att skildras i dokumentären.

Tex om du blev filmad inneliggande på psyket, oförmögen att säga ja eller nej till att filmas och läggas ut i TV. Är det okej då bara för att de är intresseväckande och ökar medvetenheten i ett ämne för den som tittar?

Och sen undrar jag om du verkligen tycker att du kan du prata för gemene man? Du får väl prata för dig själv. För jag är väl också gemene man, och jag tycker inte som du. 

Som sagt gränsdragningar. Media gör säkert avvägningar hela tiden och tycker att det är viktigt med etik och samtycke. Men det är faktiskt en skillnad på att vara barn och att vara vuxen: målsman kan fatta beslut som barnen inte är mogna att ta helt på egen hand. Så länge barnet inte säger nej kan det vara upp till föräldrarna att ge samtycke.

Jag tänkte samma sak när läste om dem. Jag gillar inte att döma andra föräldrar som går igenom något svårt, jag har själv gjort missar ibland, men hur kan man inte veta att sådana batterier är helt livsfarliga, särskilt när man har har ett godkänt familjehem? 

Det är ju därför luckan på alla (godkända) leksaker är fastskruvade och omöjliga att få upp för ett litet barn. 

Jag minns att jag var extremt noga med just batterier eftersom jag visste att de var livsfarliga. Det trodde jag att alla normala föräldrar förstod. 

Det är klart hon visste att det var farligt men barn kan stoppa saker i munnen snabbt. Ett familjehem är en vanlig familj, de är inga perfekta familjer. Det händer lika mycket olyckor där. att tro att hon medvetet gav barnet ett batteri att äta känns rätt sjukt. 

Det känns sjukt men det är också lite sjukt att vara så mediakåt och exponera sig själv och sitt barn på det sättet hon gör. Att rida på vågen av ett barn som avlidit för att sitta i tv och prata. Nej, jag får dåliga vibbar av henne. Tyvärr!

Vad var det som stod i orosanmälan? Att du hade mailat en bild? Det är nog viktigt att läsa hela anmälan för att kunna bemöta den.