• Anonym (Harfåttnog)

    Jag tar allt ansvar för att barnen får en jul

    Hur sjutton jobbar man med det. Har två barn och är i ett förhållande där jag sen barnen är den som tagit mest ansvar för hemmet. Jag planerar, fixar och donar, gör allt för alla högtider eftersom mannen är totalt ointresserad. Jag fixar allt för barnens födelsedagar och alla högtider eftersom mannen inte skulle göra det helt enkelt. Kommer en julklapp eller födelsedagspresent inte fram i tid är det oviktigt i hans värld, det finns många dagar att ge den tycker han. 

    Och jag är så trött. Gör jag inte saker blir de inte gjorda, och det var väl en sak när vi inte hade barn. Men skulle jag inte fixa med saker hade barnen varit de enda som varit outklädda på förskolans julmys, inte haft några tomtekläder, huset hade varit opyntat för jul och julklapparna hade varit obefintliga. Det här kommer sig har jag insett allt mer av hur vi är uppväxta, jag i en familj som alltid sett det som viktigt att fira saker, där jular var magiska med god mat och pynt och pyssel och en ivrig väntan på tomten. Mannen tvärtom i en familj där allt sånt här mest setts som besvärligt som liksom bryter av vardagen och stör.

    Jag föredrar ju mitt vis just för att det faktiskt skänker glädje åt barnen som de annars inte fått. Visst behöver man inte pynta eller  uppmärksamma saker alls, men det är ju något särskilt när man är barn att gå det.

    Jag har blivit rätt sliten att känna att hela ansvaret för allt sånt glitter i barnens liv faller på mig konstant, på en nivå att jag inte ser att jag kommer orka ha det såhär. Däremot känns det ju inte så kul om barnen skulle växa upp i varannan veckas hem med en förälder som bara totalt ignorerar allt sånt, och jag vill krasst sett inte att de ska smittas av pappans totala ointresse av allt sånt här och själva bli såna som ser det som tramsigt, banalt och onödigt.

    Men vad gör man? Tar på sig ansvaret att vara den som ger barnen allt magiskt i sina uppväxter?  

    Just nu känner jag i ärlighetens namn mest för att skicka iväg pappan över jul så att jag och barnen kan få pyssla ihop och skapa våra minnen utan Grinchen hemma.

  • Svar på tråden Jag tar allt ansvar för att barnen får en jul
  • Anonym (Tvillingmorsan)
    Anonym (Harfåttnog) skrev 2024-12-12 21:15:02 följande:
    Jag har sänkt nivån enormt. Bakar inget mer än att jag och barnen bakar pepparkakor för äldsta älskar det, och köper all julmat färdig bara till julafton. Pysslet hemma är att vi typ leker i snön och att jag gjort en paketkalender eftersom barnen älskar att öppna paket och blir glada av det. Vi ska också ha en julgran, men pyntet är typ att jag satt upp några ljusstakar för att det också är något yngsta barnet blev så glad av och sprang runt och pekade på den första jag tog fram.

    Min nivå annars har varit otroligt mkt mer så jag har dragit ned det en hel del...
    Det låter som du har sänkt dig till en mini-nivå. Din man får helt enkelt sköta annat i stället, samt förstå att vissa saker gör man för sina barns skull, även om man inte måste göra allt.
  • Anonym (Harfåttnog)
    Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2024-12-12 21:17:09 följande:
    Tillägg:

    Lägg pysslandet och fixandet på en rimlig nivå. Vill du göra ännu mer, får du själv stå för det.

    Men den grundläggande nivån bör din man kompensera dig för, genom att delta eller med andra sysslor.

    Att ha barn handlar som sagt inte bara om att ge dem mat, kläder och tak över huvudet.
    Ja alltså det är inte som vi har en carl larsson-jul direkt. 
    Men hade jag inte gjort något hade barnen inte haft tomtekläder, inte någon julkalender, inget julpynt inne alls och inga julljus ute. Inga önskelistor och jag tror knappt det funnits en gran inne heller. Paketen hade varit saker han tyckte de behövde, inte nödvändigtvis något de fått önska sig.

    Och jag trodde verkligen inte det var så här han skulle bli, sett till hur han pratat om hur han firat med sina syskonbarn. Men ja,
  • Anonym (Harfåttnog)
    Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2024-12-12 21:20:50 följande:
    Det låter som du har sänkt dig till en mini-nivå. Din man får helt enkelt sköta annat i stället, samt förstå att vissa saker gör man för sina barns skull, även om man inte måste göra allt.
    Ja, det är inte direkt som jag står och stöper ljus, rullar köttbullar, har Nisse hemma eller pysslar fönsterdekorationer. 

    Men just att jag får dra hela lasset har gjort mig lite stressad med, att kunna skapa en jul för barnen som de kan minnas med glädje (jag har skapat traditioner kring födelsedagar som jag fixat och som äldste barnet snappat upp och tycker är kul och säger att han ser fram emot, så BARNEN uppskattar ju det...). Det är ändå lite kämpigt när man får hela ansvaret för någons jular.

    Mannens reaktion är att jag är så sur och lättretlig hela tiden nu att jag inte är rolig att umgås med, så han drar sig oftast undan nu på kvällar som är den enda tid vi har ihop, och på morgnar tar han på trådlösa hörlurar och läser tidningen när vi äter frukost, för att få lite egentid...
  • Anonym (Myra)
    Anonym (Harfåttnog) skrev 2024-12-12 21:15:02 följande:
    Jag har sänkt nivån enormt. Bakar inget mer än att jag och barnen bakar pepparkakor för äldsta älskar det, och köper all julmat färdig bara till julafton. Pysslet hemma är att vi typ leker i snön och att jag gjort en paketkalender eftersom barnen älskar att öppna paket och blir glada av det. Vi ska också ha en julgran, men pyntet är typ att jag satt upp några ljusstakar för att det också är något yngsta barnet blev så glad av och sprang runt och pekade på den första jag tog fram.

    Min nivå annars har varit otroligt mkt mer så jag har dragit ned det en hel del...
    Förstår.
  • Anonym (Acceptans)

    Man accepterar att partnern inte prioriterar som en själv gör. Du kanske kan be om hjälp med småsaker här och där, men om du tycker att det är viktigt får du också vara beredd på att ta ansvaret för det.

  • Anonym (Tvillingmorsan)
    Anonym (Harfåttnog) skrev 2024-12-12 21:20:47 följande:
    Ja jag önskar det funkade. Men detta med mat... Innan barnen kom var han den som lagade massor hemma och hade ett stort intresse i det. Nu? Eh nej, lagar jag inte mat duger tydligen gröt eller det som blev rester från frukost i princip. 

    Jag tycker ju det just ÄR viktigt för barnens skull med såna här saker och jag märker ju på barnen att de älskar det, äldsta framför allt som börjat mer få kompisar och ser hur de gör. Jag vill ju inte att mitt barn ska bli han som går och himlar med ögonen och säger att tomten inte finns liksom och dra ned stämningen och glädjen för sig själv och de andra. 

    Och ja, jag har blivit förbluffad flera gånger sen vi skaffade barn. Med sina syskonbarn har han varit så himla omtänksam och pysslig och han har berättat så mycket om hur de gjort. Men i vår familj är det som allt bara är en börda för honom och jag får läsa det för att barnen ska få julmagin och födelsedagarna jag tycker de förtjänar.
    Det låter ju som din man har förfallit sedan ni fick barn? I stället för att steppa upp, eller vara lika pysslig som med syskonbarnen. Eller i alla fall anstränga sig för att hålla en slags grundläggande nivå.

    Har föräldraskapet blivit för mycket för honom? Det låter nästan som att det är där skon klämmer, när du skriver att han beter sig som att allt (utom det nödvändigaste) är en börda.

    Syskonbarnen hade han ju inte ansvar för på samma sätt. De var inte hans barn. Han kunde lägga tid när han ville och hade ork.

    Nu är han pappa, med allt vad det innebär. Men han ville väl bli pappa? Har han drabbats av någon slags livskris?

    Det låter som att ni har större problem än att han inte pyntar eller köper julklappar.
  • Anonym (Acceptans)

    Jag tror också du lagt väldigt mycket för stor vikt vid hur han är med syskonbarnen. De träffar han ju inte alls lika ofta! Då kan det vara kul att leka en liten stund. Men inte om man har omkring sig hela tiden.

    Gör saker för att DU tycker att det är kul för barnen, inte för att du förväntar dig att han ska hjälpa till.

  • Anonym (Harfåttnog)
    Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2024-12-12 21:33:23 följande:
    Det låter ju som din man har förfallit sedan ni fick barn? I stället för att steppa upp, eller vara lika pysslig som med syskonbarnen. Eller i alla fall anstränga sig för att hålla en slags grundläggande nivå.

    Har föräldraskapet blivit för mycket för honom? Det låter nästan som att det är där skon klämmer, när du skriver att han beter sig som att allt (utom det nödvändigaste) är en börda.

    Syskonbarnen hade han ju inte ansvar för på samma sätt. De var inte hans barn. Han kunde lägga tid när han ville och hade ork.

    Nu är han pappa, med allt vad det innebär. Men han ville väl bli pappa? Har han drabbats av någon slags livskris?

    Det låter som att ni har större problem än att han inte pyntar eller köper julklappar.
    Ja, jag har funderat på det ibland faktiskt. Han ville bli pappa, vi pratade igenom det ordentligt innan. Men nu känns det som det mer är en börda ja. 

    Jag tror det också är att han har svårt att leva sig in i ett barns önskan. Han blev jätteförvånad att barnet ville önska tårta till födelsedagen och tyckte det var onödigt. Barnet blev dock TOTALT överlyckligt när det visade sig att jag fixat den önskade tårtan. Mannens kommentar var lite att "jaha nu har du skaffat dig jobb alla kommande år då att uppfylla önskningar".

    Och som du säger, syskonbarn är inte egna barn. Det är en skillnad såklart. Men om någon är bra med syskonbarn och säger att de verkligen vill ha egna och att det är vad de vill i livet, så hade jag ändå trott att det skulle visa sig lite mer.

    Jag vill ge mina barn minnen. Men som sagt, just nu hade det i princip varit enklare om han varit bortrest, för då hsde jag iaf inte haft någon som sänkte humöret eller drog ned stämningen. För så kul är det inte när man förberett något inne, barnen blir glada, men mannen suckar över att det är saker man måste plocka undan sen, eller att det blev disk efter pepparkaksbaket (som jag tar hand om), eller att han helt går förbi det jag gjort och börjar typ sopsortera kuvert från dagens post.
  • Anonym (Harfåttnog)
    Anonym (Acceptans) skrev 2024-12-12 21:42:46 följande:

    Jag tror också du lagt väldigt mycket för stor vikt vid hur han är med syskonbarnen. De träffar han ju inte alls lika ofta! Då kan det vara kul att leka en liten stund. Men inte om man har omkring sig hela tiden.

    Gör saker för att DU tycker att det är kul för barnen, inte för att du förväntar dig att han ska hjälpa till.


    Jo, jag ska göra det. Men eftersom han just nu snarare faktiskt drar ned stämningen hemma genom att förta magin och liksom förminska värdet av det som görs (eller ja, ignorera det rätt mkt) så är det ju ett sänke med. Om jag skapar en paketkalender för barnet tex som årets enda kalender, hade det enda han behövt göra vara att ta fram ett paket när han kom hem och låtsas vara glad när han ger det åt barnet som dagens lucka liksom.

    I somras gjorde jag en nedräkningskalender till sommarledigheten eftersom äldsta barnet såg fram emot sommarlovet och en del saker vi skulle göra. Han fnyste och skrattade åt den som tramsig. Som tur var iaf inte så barnet hörde det.
  • Anonym (Stina)

    Ett vanligt problem tyvärr. Min man är liknande. Han säger inte att det är onödigt, tvärtom, varje jul säger han att han får dåligt samvete för att han inte fixat mer och tycker det är fint att jag gjort det mysigt. Men varje jul så är det samma visa. Han åker iväg och handlar julmat om jag ber honom och följer med och köper en gran när jag säger till. Han tar inte intiativ till något själv. Han vill att jag ska peka ut en julklapp till mig själv så han kan köpa exakt den men där drar jag gränsen. Jag köper redan alla julklappar till hans föräldrar och syskon och våra barn. Det är jag som planerat barnkalas och ser till att barnen har allt de behöver till skolan, skridskor och matsäck och tomtedräkter osv. 

Svar på tråden Jag tar allt ansvar för att barnen får en jul