Ni som förlåtit

Jag har haft samma erfarenhet som TS. Min mans otrohet var en engångsföreteelse, alkohol  fanns med i bilden och han berättade om det för mig redan dagen efter det hade hänt. Han var väldigt ångerfull och bedyrade att det aldrig skulle ske igen. 

Nu är det rätt många år sedan det hände och ärligt talat hade jag glömt alltsammans men när jag läste tråden försökte jag dra mig tillminnes hur jag reagerade.  Vad jag minns reagerade jag inte så mycket, tyckte nog mest synd om min man som var väldigt lessen och ångerfull.

Har läst en del trådar här som berört otrohet och nog tycker jag att många här gör för stor sak av det. 

Min man och jag har varit gifta i många år och jag kan inte tänka mig att  jag skulle ha separerat från honom på grund av den otroheten. Vi har haft och har fortfarande ett levande och kärleksfullt äktenskap. 

En stor del för dig är att han själv verkar ha berättat allt själv. När min sambo var otrogen fick jag reda på det via sambon till den han var otrogen med. Det var jobbigare eftersom jag inte är helt säker på att han skulle berättat själv. Det var egentligen ganska sjukt för jag blev också kontaktad av tjejen som ville vända det mot att all skuld låg på min sambo.

Jag valde ändå att stanna och jobba på förhållandet men nu ca 1,5år senare har jag fortfarande inte fullt förtroende för honom. Jag är mer misstänksam vilket jag inte gillar att vara. Vi gick i parterapi ett tag och jobbar vidare. 

Jag tog två väskor och resten tillbaka till Sverige. Lämnade allt, hus, bilar, pengar, golfklubbor, datorer, kläder, allt.

Så illa som hon gjorde mej, det kommer jag aldrig att låta ske igen.

Jag gav det finaste jag hade, och hon valde att kasta bort det otroligt lättvindigt, så helt klart var jag inte värd mer än så ändå.

Har ändå varit vänner i mer än 20 år, på var sin kontinent, men nu vet jag var jag har henne, och skulle aldrig göra om samma misstag igen.

Vi båda både stormade och sedan resonerade och lyssnade vi på varandra. Och efter bearbetning och diskuterande bestämde vi att ta hjälp av terapi.

Vi gick grundligt tillväga och valde en omvittnat god och kompetent terapeut.
Vi bestämde oss för att ta kostnaden, för det var en liten ekonomisk investering i relation till vad en skilsmässa skulle kosta, såväl ekonomiskt som i övrigt.

Terapin var till mycket god hjälp för oss, såväl parterapi som enskild terapi.
Bl a kom i fram till att det inte gick att kräva eller leverera en fullkomlig förlåtelse. Men under bearbetning kunde vi gemensamt komma fram till att förlåta eller inte förlåta inte var den enda eller den viktigaste saken.
Vidare också att det kan vara möjligt förlåta personen även om man aldrig vill eller kan förlåta handlingen.
Det är viktigt, inte bara vid en sådan händelse utan genom hela livet, att skaffa sig själv förmåga att skilja på person och handling.

Vi använde våra nya insikter, och vår personliga utveckling, till att gå vidare på ett alldeles utmärkt sätt.
Vår relation kom ganska snart vara mycket bättre än någonsin innan. Detta efter otroheten, men självfallet inte tack vare otroheten.
Vår kärlek blev djupare, med mycket mera ömsesidig öppenhet, förståelse och en mycket stabilare gemensam grund.
Vårt äktenskap såväl som vi som individer kom att bli mycket gladare, lyckligare , både känna och ge så mycket mer äkta kärlek, och med så mycket mer tacksamhet för livet och för varandra än tidigare.

Och så har det förblivit i nu 15 lyckliga år sedan den där otroheten skedde.

Sex händer inte bara. Han valde att klä av sig och ha sex med henne efter att någon av dom visat den andre intresse, han hade alltså massor av tid att reflektera över om han skulle bete sig respektlöst mot dig eller inte. 

Roligt att ni kom ut på andra sidan stärkta. Intressant det du skriver om att skilja på person och handling. Det är en person som utför en medveten handling, otroheten, och då menar du att man kan ställa sej på sidan, båda två och peka på handlingen o fördöma den tillsammans?

Om det händer igen, hanterar ni den handlingen likadant då?

Sveket eller vad det var som upplevdes, stärkte alltså relationen och den personliga utvecklingen om jag förstår dej rätt, vilka personliga egenskaper som brast, som man inte kunnat jobba på innan?

Jag har beskrivit att vår kärlek överlevde, den är stark och vi är lyckliga. 

Du verkar störa dig på att andra människor känner kärlek och lycka?

Om du har ett sådant personligt behov så är du självfallet fri att göra din egen negativa tolkning av vår kärlek och vår lyckliga relation.
Du känner säkert, av en eller annan orsak, ett sådant personligt behov.

För mig svårt förstå att du ger utlopp för ditt udda behov mot bakgrund att jag bl a skriver:
"Terapin var till mycket god hjälp för oss, såväl parterapi som enskild terapi."

"Bl a kom i fram till att det inte gick att kräva eller leverera en fullkomlig förlåtelse."

"...kunde vi gemensamt komma fram till att förlåta eller inte förlåta inte var den enda eller den viktigaste saken." 

"Vidare också att det kan vara möjligt förlåta personen även om man aldrig vill eller kan förlåta handlingen."

Jag hoppas och tror att mina ord kan vara till hjälp, uppmuntran och underlätta för någon annan medlem, kanske i en motsvarande situation, detta oavsett om denna medlem väljer samma väg som jag eller en helt annan väg.

Det är svårt för mig se att du har något motsvarande gott syfte att hjälpa någon medmänniska eller medlem p detta forum med dina ord?

Mitt syfte är att förstå. Terapi, par o enskild, det fattar jag att det hjälper.

Förlåta personen, det förstår jag.

Det jag inte förstår och hoppades få lite mer förklaring runt var att skilja på person och handling?

Hur frikopplar man en medveten handling från personen?

Jag fattar att man i lagens ögon kan anses som inte ansvarig för sina handlingar, om man har sinnessjukdom, eller liknande, men om det inte finns med i algoritmen, hur gör man det?

Jag gör mitt eget val att avstå från att delta i den diskussionen med dig.

Men om du är seriös i din frågeställning så kan du ganska lätt fördjupa dig och börja förstå sakens natur genom att googla och studera grundläggande mänsklig psykologi särskilt mht kärleksrelationer.

Jag väljer alltså avstå från att diskutera det vidare med dig men jag försöker i gott syfte avsluta med att hjälpa dig förstå lite av den allra enklaste grunden genom att från mitt eget perspektiv försöka förklara för dig med hjälp av ett exempel som för de flesta är mycket enkelt att förstå.

Det finns några exempel i världen och i historien på människor som i allmänhet och av alla betraktas som mycket goda människor.
T ex Dalai Lama och Moder Teresa.
Det brukar inte råda tvekan hos någon gällande om dessa människor är att betrakta som goda eller inte.

Men inte ens historiens mest goda människor har gått genom hela livet utan att  någonsin ha begått en enda mindre god handling.
Klarar du ta till dig, förstå och acceptera att dessa goda människor faktiskt har begått mindre goda handlingar?
I de här fallen är det för de flesta människor ganska självklart att klara skilja på person och handling.

Självfallet har också de godaste människor någon gång begått en handling som inte helt igenom är enbart god.
För den sakens skull, för den handlingens skull, förvandlas givetvis inte en god människa till att i stället bli en helt igenom ond människa.

För mig är det självklart att den som ärligt har en önskan och strävan att få uppleva lycka i livet underlättar det att skaffa sig själv förmåga, en förmåga att gå igenom livet med kunskap tillräckligt för att klara skilja på person och handling.

Om du gör ditt val att inte ha en sådan önskan eller strävan så accepterar jag ditt val och att det är upp till dig själv.

Jag är lycklig med att ha gjort mitt eget personliga och aktiva val. Hoppas du har förmåga acceptera mitt val.

Okay, jag fattar.

Dalai Lama och Moder Teresa kan hugga en kniv i ryggen på Jesus, och fortfarande vara god.

Tack för förklaringen.