Hon ligger mer eller mindre för döden. Är till stor del förlamad. Hennes son är efterfrågad, men inte dennes barn. Hennes barnbarn vill följa med och träffa henne en sista gång.
Vems känsla är viktigast här? Den döende eller den som behöver leva vidare med vetskapen att farmor förbjöd hen att träffa henne?
Man kan inte hälsa på någon som inte vill.
Det är nog väldigt komplicerat varför hon inte vill.
Det beror nog inte på att hon vill vara elak. Hennes kraft och ork räcker inte. Hon ligger för döden.
Vi får nog vara ödmjuka inför att vi inte riktigt vet vad som rör sig i tankarna, vilka tankeförmågor som finns kvar osv.
Vadå? Vill hon inte så vill hon inte. Finns inget ni kan göra förutom att försöka övertyga henne. Men säger hon NEJ så är det NEJ. Hon vill väl att de (barnen) ska minnas henne som hon var innan hon blev döende. Hur gamla är barnen?
Hennes önskan borde respekteras i livets slutskede.
Beklagar sorgen över farmodern, men naturligtvis är det hennes önskan som ni måste rätta er efter. Du nämner inte varför hon inte vill träffa dem men jag antar att det beror på att hon inte vill att deras sista minne av henne ska vara ifrån dödsbädden. Det kan vara ganska jobbigt att se en döende person, särskilt som barn.
Självklart respekteras hennes önskan, allt annat är från vettet.
Kan inte barnbarnet skriva ett brev till farmor som pappan kan lägga upp? Ett mellanting typ.
Hur kan detta ens vara en fråga?
Ett NEJ är alltid ett NEJ.
Vadå? Vill hon inte så vill hon inte. Finns inget ni kan göra förutom att försöka övertyga henne. Men säger hon NEJ så är det NEJ. Hon vill väl att de (barnen) ska minnas henne som hon var innan hon blev döende. Hur gamla är barnen?