Svår kärlek
I oktober förra året (2024) för ungefär tre månader sedan träffade jag en kille. Han var 3 år yngre än jag (26, jag är 29) och tanken var aldrig att träffa honom då jag alltid tyckt att tjejen ska vara äldre samt att yngre killar är omogna. I alla fall, vi sågs och han överträffade alla mina förväntningar och vi hade djupa samtal fram till han skjutsade hem mig och släppte av mig hemma. Vi klickade direkt och kemin mellan oss gick att ta på. Vi sågs från 21.30-03 första gången och allt vi gjorde var att prata. Han berättade att han var ute efter att hitta den rätta och att han vill ha familj och barn inom de kommande åren. Han berättade om allt möjligt, alltifrån relationen med sitt ex och varför det tog slut, till hans uppväxt som var jobbig. Han öppnade upp sig om sitt förflutna och var ärlig med att han varit kriminell när han var i 15-årsåldern, men att han lämnat det livet bakom sig. Innan vi skildes åt kysstes vi, på mitt initiativ. Efteråt saknade jag honom direkt. Han hörde av sig mycket i början, verkade nästan besatt av mig de första veckorna. Han frågade mycket om att ses; men jag var bortrest första helgen och var sedan ganska upptagen så det dröjde 6 dagar innan vi sågs igen. De tre första dejterna sågs vi ute pga att jag var tydlig med att jag har seriösa intentioner. Han accepterade detta och han hade inga problem med att ta det i min takt. Efter tredje dejten (8 dagar efter vår första dejt) sov han hos mig och då hade vi sex för första gången.
Första månaden hördes vi mycket, därefter hände olika saker i hans liv som påverkade honom, vilket gjorde att han svarade mindre. Han var väldigt öppen med allt som hände - hans syster skiljde sig, han hade flera problem med ett av sina flera företag och han fick panikångest av allt som gick fel i hans liv. I samband med det berömde han mig så mycket, han sa att jag är fin, underbar, vacker, snäll och god, att han älskar att få lära känna mig och att jag förtjänar det bästa. Han har också sagt att han varken vill skada eller såra mig och att det är därför han är öppen om att han inte vet om han är redo för en relation nu, samtidigt som han tydligt beskrev hur han mådde och sa att han behöver vara öppen och ärlig för att något ska kunna ske mellan oss. Han jobbar väldigt mycket och på grund av omständigheter i hans liv har han nu sagt att han ska flytta till London, eller snarare, pendla mellan Stockholm och London. På grund av hans dåliga mående och all stress med företaget sågs vi mindre i december och därefter reste jag bort två veckor, så sist vi sågs var ju på juldagen, han sov hos mig natten innan jag skulle resa bort. Några dagar efter att jag kom hem reste han till London för att fixa saker inför sin flytt dit - han kom hem igår och vi ska förhoppningsvis ses i veckan. Förstår ju att det inte är något att satsa på då han ska bo halvtid i London - men jag vill inte träffa någon annan. Jag tänker på honom konstant och saknar honom så mycket - pga våra resor har vi inte träffats på 3.5 veckor. Allt jag vill är att ha honom. Varje gång vi ses känns det som om vi känt varandra i många år och det känns verkligen som att det är honom jag behöver i mitt liv. Så det är en sorg att han ska flytta och jag vet inte hur jag ska gå vidare? Kan tillägga att jag kommer från en relation och det var inte länge sen vi gjorde slut. Hade inte ens tänkt träffa någon men så dök killen upp och ja? Vad ska jag ta mig till? Borde absolut prata med honom för att veta hur han tänker? Han är verkligen allt jag vill ha.
Vem vet..