Så trött, less... behöver skriva av mig

Tack ❤️ den här veckan kan dra åt helvete 

Det är tungt. Tungt för dig, men ännu tyngre för henne. Hoppas att du orkar stå pall och ge henne det hon behöver de här viktiga åren.

Och kanske du ska försöka få stöd för dig själv någonstans, så att du orkar med henne och dig själv?

Har stått pall i 3 år redan, tänker att jag inte är på väg någonstans. Saknar bara så mycket att ha något eget, känns som jag jobbar, lever hennes liv och typ jobbar lite ibland när det går..

jag har hjälp via psykiatrin, är delvis sjukskriven för utmattning 

Jag har flera ungdomar i min närhet som mår psykiskt dåligt, inklusive min egen son (även om han gör det på grund av yttre konkreta faktorer). 

Jag ser hur föräldrarna går på knäna och ger upp hela sitt liv för att serva och stötta. Jag förstår varför man gör det men i inget fall verkar det fungera utan ungdomarna mår fortfarande lika dåligt år efter år. 

Nyligen gick man ut med en nationell varning i USA för att s.k. intensivt föräldraskap kan utgöra en folkhälsorisk och nu börjar det uppmärksammas i Sverige. Läs mer: 

https://www.su.se/forskning/nyheter-forskning/intensivt-f%C3%B6r%C3%A4ldraskap-en-risk-f%C3%B6r-folkh%C3%A4lsan-1.794804

Det är inte rimligt att du ska anpassa dig helt efter din dotters mående. Det finns ingen förbättringspotential i ständiga anpassningar - ett förhållningssätt som numera även ifrågasätts inom forskning om NPF. 

Min poäng är att det inte är fel att du säger ifrån och visar att du också har behov. Hur ska de här ungdomarna lära sig att fungera socialt om de inte uppmuntras att visa hänsyn? Ingen kommer att serva dem på det sättet i framtiden. 

Jag har full förståelse för min sons mående men precis som vuxna deprimerade personer inte alltid mår bättre av att bli sjukskrivna och sitta hemma (det vet jag av egen erfarenhet) så tror jag inte att de här ungdomarna mår bättre av att man bekräftar deras mående konstant så att all normalitet suddas ut. Jag menar inte att alla gör så men det finns en tydlig tendens. 

Jag låter sonen vila när han behöver det men jag har också hjälpt honom att söka jobb för jag är övertygad om att det han behöver är struktur, normalitet och att få utmana sig själv - på egen hand. Nu blev han kallad till intervju och bara det gav energi. 

Jag vet att det finns ungdomar som behöver mer stöd och anpassningar men jag tror faktiskt inte på att föräldrar ska bränna ut sig genom ständigt fokus på sina barn. 

Du ska inte känna dåligt samvete för att du inte orkar finnas där konstant. Det är inte ok att skriva vad som helst till sin mamma och ni kan inte planera er familjebildning utifrån din dotters behov. Ett syskon kanske skulle vara jättebra för henne. 

Jag kommer säkert att få mothugg nu men det handlar inte om att jag inte förstår hur dåligt många ungdomar mår. Jag är mycket orolig för den psykiska ohälsan hos den yngre generationen. Men jag tror inte att det är ett konstruktivt förhållningssätt. 

Ta den tid du behöver för dig själv så att du får sörja missfallet. Gå på en promenad, stäng in dig på rummet, träffa en väninna eller något annat som skulle underlätta nu. Du är inte en dålig förälder för att du är mänsklig, tvärtom. 

Jag håller helt med! Det är därför jag pushar så hårt på att gå till skolan, jag har svårt att se att hon skulle må bra av att bli hemmasittare och inte få betyg. 

jag tror att hon har det extra tufft nu iochmed tonårsperioden, hon ska frigöra sig men behöver så otroligt mycket stöd.. jag lever lite med mantrat ?hjälp mig att hjälpa mig själv? när det kommer till barn, både i min roll som lärare och förälder. 

jag tror hela vår familj skulle må bra av en sladdis, alla blev ledsna vid missfallet även dottern och de andra två kidsen. Jag tror hon skulle kunna få växa fint av att få ge stöd istället för att bara ta emot hela tiden. Jag ser också hur hon kämpar, dagligen. Jag tror på henne, men jag tror inte på att alltid klappa medhårs, hon skulle aldrig vara i skolan isåfall

Tror det vore sunt att blanda in din man, så "omklädningsrummet får två röster"

Nu känns du som ensam o slutkörd, det vinner ingen på.

Klokt av din man att påverka igenom en abort, ett nytt barn i detta nu... Nej.

Kan tro han nu "fixar till" att han fysiskt inte kan få flera barn, fast han inte kommer sägs något.

Så en lastbalansering er i mellan vore klokt. 

Jag har också en tonåring som inte mår bra. Det är en pärs, många samtal med BUP och skola och jag känner mig väldigt ensam, trots att jag har många att bolla med egentligen. Jag är elak så fort hon inte får som hon vill, den ständiga kampen att få iväg henne till skolan mm mm. Hennes pappa finns inte med i bilden alls, trots att han bor 10 minuter bort med bil. Hon vantrivs i skolan och jag är världens elakaste mamma som tvingar henne dit, hon vantrivs hemma och ändå tillbringar hon så mycket tid som möjligt hemma. Det finns så mycket att säga, men jag vet inte hur jag ska få fram allt, men du är inte ensam, vi är många i samma sits, men man känner sig ensam. 

Att bara pressa mot en abort utan samtal blir inte konstruktivt och sunt i ett läge där hormoner är maxade och modersinstinkterna har kickat in, jag hade behövt samtal i lugn och ro, empati osv.

han är involverad men upplever att han inte kan kommunicera på ett adekvat sätt med dottern 

❤️

Jag är i typ samma sits. 13-åring som inte mår bra av skolan. Ganska lätt att lära sig, gott om vänner, men skolmiljön funkar inte. Har massa ångest för allt möjligt till stor del på grund av den enorma stress som skolan innebär. De gör flera anpassningar och ställer verkligen upp, men det räcker inte hela vägen. 

Ibland känns det som att hen bara ger upp och inte ens försöker och det gör mig så frustrerad och arg. Och sen blir jag arg på mig själv för jag vet ju egentligen att hen kämpar så hårt de dagar hen går till skolan, så det är inte konstigt om hen bryter ihop ibland. Hen vill gå i skolan som kompisarna, men klarar det inte.

Här är målet också gymnasiet. 2,5 år kvar. 

Angående hur mycket man bör anpassa och hjälpa. Vi stöttar och hjälper massor och det har gjort att vårt barn inte längre är helt hemmasittare utan är socialt aktiv igen och faktiskt går i skolan, på deltid. Det var när vi INTE stöttade och anpassade utan försöte få barnet att vara normal som det blev total katastrof.

Målet är alltid att lära barnet att klara saker på egen hand, men innan man når dit har hjälpen varit oumbärlig. Vi har tex suttit med på aktiviteter när det har behövts, skjutsar till skolan trots att hen i teorin skulle kunna cykla själv mm. Hade vi inte gjort sånt hade hen fortfarande legat på sin säng om dagarna. Vad man inte ska göra är att sluta stötta återgången till normalt liv. Mam får inte fastna i tron att nu är det som det är. Man måste hela tiden pusha framåt. Små, små steg framåt. Men att vi tex tar fram kläder på morgonen och skjutsar till skolan är en förutsättning för att vårt barn alls ska kunna ta sig dit. Gör vi inte sånt blir hen kvar hemma igen.