Så trött, less... behöver skriva av mig

Jag är i typ samma sits. 13-åring som inte mår bra av skolan. Ganska lätt att lära sig, gott om vänner, men skolmiljön funkar inte. Har massa ångest för allt möjligt till stor del på grund av den enorma stress som skolan innebär. De gör flera anpassningar och ställer verkligen upp, men det räcker inte hela vägen. 

Ibland känns det som att hen bara ger upp och inte ens försöker och det gör mig så frustrerad och arg. Och sen blir jag arg på mig själv för jag vet ju egentligen att hen kämpar så hårt de dagar hen går till skolan, så det är inte konstigt om hen bryter ihop ibland. Hen vill gå i skolan som kompisarna, men klarar det inte.

Här är målet också gymnasiet. 2,5 år kvar. 

Angående hur mycket man bör anpassa och hjälpa. Vi stöttar och hjälper massor och det har gjort att vårt barn inte längre är helt hemmasittare utan är socialt aktiv igen och faktiskt går i skolan, på deltid. Det var när vi INTE stöttade och anpassade utan försöte få barnet att vara normal som det blev total katastrof.

Målet är alltid att lära barnet att klara saker på egen hand, men innan man når dit har hjälpen varit oumbärlig. Vi har tex suttit med på aktiviteter när det har behövts, skjutsar till skolan trots att hen i teorin skulle kunna cykla själv mm. Hade vi inte gjort sånt hade hen fortfarande legat på sin säng om dagarna. Vad man inte ska göra är att sluta stötta återgången till normalt liv. Mam får inte fastna i tron att nu är det som det är. Man måste hela tiden pusha framåt. Små, små steg framåt. Men att vi tex tar fram kläder på morgonen och skjutsar till skolan är en förutsättning för att vårt barn alls ska kunna ta sig dit. Gör vi inte sånt blir hen kvar hemma igen. 

Jag börjar komma ut på andra sidan nu. Sonen är 22 och pluggar på universitetet. Ska ärligt säga att jag inte trodde jag skulle klara av det. Han mådde dåligt från att han var 13. Han mår fortfarande inte bra men klarar sig själv, bor på annan ort och jag är inte längre orolig över att han ska skada sig själv eller så. 

vägen hit har varit mycket lång. 

men man får ta en dag i taget så kommer man till slut ut på andra sidan. 

Stora kramar till alla er som är mitt i.

Vart är din man i allt detta? Du kommer gå sönder om ni inte delar ansvar.

Garanterat så kommer er relation inte hålla om du är superkvinna.

Varför vart det kaos mellan din man och runt graviditeten? 

Men herregud, sluta anpassa dig!! Sätt gränser, visa att du blir arg/ledsen osv, säg som det är. Du har också ditt liv och vill fokusera på annat för att må bra. Allt kretsar inte kring din tonåring. Sluta jamsa med henne, ingen mår bättre av det. Diagnoser eller ej.

Tänker att det inte handlar om att jamsa med någon. 

hon har det väldigt tufft och söker mycket stöd och bekräftelse, vilket jag tycker det är rimligt att hon får. jag tror det handlar om en period av hennes liv som sedan kommer övergå i självständighet