Undanhålla saker för sina barn/vuxna barn?

Min släkt, speciellt på pappas sida, är sådan att man inte oratar om jobbiga saker, som tex sjukdomar. 

Farmor kunde inte komma på min födelsedag ett år (var 20-nånting) då hon inte mådde bra. Året efter, när jag fyllde år igen, fick jag veta att hon haft cancer men opererats och att det var bra nu. Inte ens mina fastrar visste att farmor opererats förrän efteråt. 

Pappa höll på att dö av lunginflammation, det fick jag veta flera månader senare. Nu bor han visserligen utomlands, men ändock. 

När morfar hamnade på sjukhus pga hjärtat var mamma utomlands. Mormor ville absolut inte att mamma skulle få veta något. Nu kan jag inte lura min mamma utan hon hör direkt på min röst om något är fel så det höll inte ens fem minuter. Mormor ville inte att mamma skulle få sin semester förstörd helt enkelt. 

Det handlar inte om elakheter utan om att de inte vill att man ska oroa sig, att de inte vill vara till besvär. 

Hur kan detta vara snällt? Kan man lita på människor som ljuger.

Hur rustar man sig för livet om man får allt förskönat för sig? 

Man behöver inte vara brutal och ge detaljer. Däremot om någon är exempelvis alkoholist så är den alkoholist. Är det bättre att säga något annat till sina barn? 

Barnen märker ju av att något är fel. 

De ser det inte som att de ljuger, vilket de faktiskt inte gjort heller. Däremot är det ett undanhållande av sanningen, men det är ingen lögn i sig. 

Mina barns pappa är alkoholist (nu nykter sedan 9 månader). Barnen hade pratat om bland annat alkohol och droger i skolan och reflekterade över det själva, att pappa är alkoholist. Alkoholen är en av flera orsaker till varför vi inte lever tillsammans längre.

Vad gäller allvarliga sjukdomar kan det även vara som så att om man pratar om det så erkänner man också att man är illa ute. Så länge ingen vet kan man låtsas som att allt är ok.

Så det var barnen som kom fram till att deras pappa är alkoholist? Du berättade det inte själv, om inte, varför berättade du inte detta. 

Att inte berätta en sådan sak blir ju att man skapar ett stigma med det. 

Jag tror det i många fall handlar om förnekelse för dig själv som vuxen. Är man själv uppvuxen med en smått dysfunktionell familj med hemligheter är risken stor att man själv för vidare mönstret och fortsätter att leva i förnekelse. 
Förnekelse är den mest allvarliga sidan av medberoende . 

Min exman är sådär. Han vill helst inte att vi ska prata om något negativt med vår son, men jag är av åsikten att jag vill vara ärlig och inte undanhålla något. Det är ju fullt möjligt att vara öppen med saker på ett åldersadekvat sätt utan att för den delen skrämmas. Men han har en annan åsikt och det irriterar mig ibland.

Jag tror att folk som gör så gör det av omtanke och inte av elakhet, men det slår tyvärr väldigt fel. Jag vet flera familjer som har en massa hemligheter som inte ens är hemligheter, det är bara att man inte pratar om det. Det blir lite löjligt när alla vet om att X är missbrukare, men ingen pratar om det. Eller att alla vet att X satt i fängelse, men det pratar vi inte om. Jag tror inte på falskhet. 

Det är ju en skala vad man berättar för anhöriga och barn, och jag tänker att man behöver anpassa efter situationen.

Vissa människor tycker inte att de har ett problematiskt drickande, och då blir det ju svårt att beskriva det för dess barn. Likaså är det med cancer som ge ångest hos anhöriga, vilket kanske inte alls är vad man önskar.

Anhöriga har ju väldigt olika erfarenheter, utifrån vem de är, och i att växa upp ingår ju att upptäcka att det finns mer av folk, än man såg som barn.

Jag har upplevt samma, men framförallt med de äldre generationerna.
Ju äldre, desto mindre pratar man om obekväma saker.
Dels tror jag att det beror lite på den svenska Jantelagen samt att man inte vill vara till besvär.
Det kan också bottna i skam och att man t om trodde att det kunde vara skadligt att få dåliga nyheter eller "hemsk" information.
När jag och min fru, som då var gravid, skulle gå på en begravning så ville min mormor absolut inte att min fru skulle vara med.

Det kunde vara skadligt för barnet!

Mina barn visste att pappa drack mycket. Vi hade konversationer om det. Att jag inte benämnde det som alkoholism betyder inte att vi inte talade om det. Däremot så kom de, när de var redo, och benämnde det som det det var.

Min fru började röka igen efter att ha hållit uppe i 20 år, sedan vi fick våra två barn. Det berättade vi aldrig för barnen, som hade flyttat hemifrån. I drygt tre år höll vi detta hemligt innan hustrun lyckades sluta igen och nu ett par år senare vet fortfarande inte våra döttrar om det?

Jag tänker som så att nåt jag lärt mig när jag vuxit upp är att mina föräldrar och far- och morföräldrar också bara är människor de med. De kommer ha egna åsikter och ta egna beslut och det är inte alltid jag kommer hålla med eller känna att det är det bästa beslutet de hade kunnat ta. Men man får liksom respektera att de gör och har gjort de dom tyckte var bäst. 

Min pappa var hjärtsjuk och gick bort när jag var tolv.
Jag visste att han hade kärlkramp men ingen hade berättat hur farligt det var. Inte trodde jag att han skulle dö heller.

Men det gjorde han, en hjärtinfarkt tog hans liv. Sommarlovet till sjuan.
Och jag fick en totalchock samt efterföljande år som gjorde att högstadiet gick åt pipsvängen.

Jag vet att de inte sa något för att skona mig, och jag håller det inte emot dem. Dock kan jag ändå tycka att jag var gammal nog för att få veta.

Sedan har det hänt minst sagt besvärliga saker i mitt liv (familjesaker) som jag inte berättade för min mamma.
Hon kunde ändå inte göra något åt saken och hon var för gammal för att oroas med detta.
Hon fick aldrig veta det och lämnade oss lyckligt ovetande för ett drygt år sedan.

I min familj handlade det nog mycket om svårigheter i kommunikationen överlag. Mamma var psykiskt sjuk och alkoholiserad och det visste vi sedan tidig ålder att vi inte fick prata om. Vi fick bara prata om det som var roligt och trevligt och allt negativt skulle sopas under mattan.

Storasyster växte upp till att bli mytoman och jag har svårt att lita på folk än idag för det var så mycket hyschhysch och lögner i vår familj. Jag har lovat mig själv att aldrig utsätta min egen familj för detta. Jag anpassar såklart till barnens nivå men jag skulle aldrig ljuga om viktiga saker eller låtsas som om problem inte existerar.

Ett exempel på lögner inom min familj var: "Vi kan inte komma på kalaset för storasyster är sjuk". Jag visste att det inte var sant men ändå var det vad jag var tvungen att säga till mina kompisar. Egentligen visste jag att vi inte hade råd med present för mamma hade tagit pengarna och köpt sprit istället och man får ju absolut inte, enligt mamma, dyka upp på kalas utan present. Då fick vi stanna hemma istället.

Att inte säga rakt ut "du får inte gå ut i kort kjol för kunderna på Ica kan tycka att det är konstigt att du går så långt med så lite kläder på dig", till sin tonåring, när man inte ens skulle på Ica utan bara sitta ute på gården och sola. Varför mina föräldrar inte bara sa "jag tycker inte att du ska gå så lättklädd", det vet jag inte.

Eller varför inte när man nämner hur trevligt det var på resan till Grekland så får man till svar "jaha men nu slutar vi prata om den saken", och frågar man varför så får man till svar "men ge dig bara, sluta vara otrevlig". Flera år efteråt får man veta att resan betalades med ett lån som ännu inte är betalt och därför vill föräldrarna aldrig mer bli påminda om resan.

Brist på ärlighet och kommunikation ser jag som den största röda flaggan för att något fel döljer sig. Jag orkar inte med sånt, jag kräver ärlighet från mina närmaste.

Vet inte om det här är oärligt eller inte men, i min mans familj får man intet nämna något som kan tolkas som ofördelaktigt. Det går bra att gnälla på utomstående personer men inte på någon i familjen.

Jag har aldrig förstått vad detta beror på för i min familj har vi alltid kivats och gnällt kärleksfullt med varandra.  Att faster Emma ser ut som ett russin och hennes man sjunger heller än bra, skulle man aldrig kunna säga i min mans familj.

Jag tror inte att detta är oärligt men vad är det då?