Oplanerad femma, stöd och hjälp

Du låter väldigt egoistisk och fortfarande omogen som vill skaffa en massa barn för att ha din fina upplevelse.

Istället kan du ju ägna tiden åt de barn du redan har, som kanske inte heller är helt nöjda med hur de växte upp med en ung mamma som inte fick "Upplevelsen hon önskade" med dem. 

Hej!

När jag träffade min man var jag lite äldre än du är nu, han cirka 10 år äldre. Jag hade 4 barn från 11 år och neråt. Min man hade också 4 barn, cirka 10 år äldre än mina.
Vi var båda färdiga med barn sa vi, men trots skydd blev jag gravid ganska tidigt i förhållandet. Jag var chockad och orolig för hur han skulle reagera när han fick veta, men när jag höll testet framför oss sa han "vad du än tycker nu så får du inte vara ledsen". Dock slutade det i missfall, vi var båda besvikna och slutade sedan i princip med skydd. Jag blev gravid igen - missfall. Tredje gången fick vi till sist en liten dotter. Hon har verkligen gjort familjen komplett, och det har varit en stor glädje (precis som du skriver) att få barn med någon jag älskar. Efter det kände vi oss färdiga på riktigt, och min man steriliserade sig på eget initiativ.

Jag kan inte tala om för dig vad du ska göra, men jag tänker att du är gravid nu, och det får du utgå ifrån. Graviditeten kan du inte flytta på om du inte gör abort, och då är den inte bara flyttad utan slut. Dina studieplaner kan däremot flyttas. Du vet väl att du kan ta studielån tills du är 57 år?

Det är din kropp och ditt val. Din man har använt sin kropp och sitt val till att inte sterilisera sig, och nu är du gravid. De kvinnor som helt säkert vet att de vill göra abort bokar en tid direkt, de skriver inte en tråd på Familjeliv och beskriver hur de är rädda för att ångra sig om de gör abort, och att de känner modersinstinkt och anknytning.

Sen räknar jag annorlunda än du. Du räknar din graviditet som en liten "femma", fast det egentligen är din "fyra" och din mans "trea". Det låter inte riktigt lika överväldigande, va? (Jag säger att jag har 5 barn och 4 bonusbarn, inte att jag har 9 barn, för det har jag inte.)

Haha, arg?
Snacka om cherry picking och projicering.
Jag finner inget användbart eller konstruktivt i din synvinkel. Jag tror heller inte vi delar några gemensamma livserfarenheter och har nog inte mycket utbyte av varandra. Spar din energi åt någon annan. 

 

Den anknytning man som kvinna känner till sitt ofödda barn kan en man aldrig förstå. Att genomgå en abort, när du innerst inne vill behålla ditt barn, kommer förmodligen hemsöka dig under lång tid framöver. Blir det problem i vardagen och sämre ekonomi, mindre ork osv, kan din partner enkelt lägga skulden på dig, han ville ju inte så han har inget ansvar....Men det har han, ni är två om att ha producerat barnet, så att säga. Dina äldre barn är flygfärdiga om några år och den lilla ni har får ett syskon hyfsat nära i ålder, det är ovärderligt. De kommer ha varandra att leka med vilket dessutom ger er vuxna lite mer ro. (Två barn i relativt nära ålder är enklare att hantera än ett ensamt). Försök få din partner att förstå hur mycket barnet betyder för dig, älskar han dig så borde han inte sätta sig benhårt på tvären. Det är sällan så att man ångrar ett barn, däremot en abort. Det praktiska har en tendens att lösa sig allteftersom, glädjen över och kärleken till barnet väger så mycket tyngre än eventuella saker i vardagen som kan behöva hanteras. Följ dina modersinstinkter och låt dig inte pressas att ta bort ett barn som du längtar efter. Risken är stor att du kommer ångra dig bittert och kanske känna stor bitterhet även mot din partner som pressat dig. Behåll barnet! 

Tusen tack för tog du tog dig tiden att svara. 

Ja jag är så medveten om detta definitiva och det är det som gör det så svårt för mig. Det är också oerhört svårt när min man verkligen ber om förståelse inför hans ovilja till fler barn. Han är rädd att han inte kommer orka och han är så nöjd med hur livet ser ut nu. Det är ju jag också men ändå är där en graviditet som är ett faktum. Det som gör mig rädd är ju just ekonomin. Har varit föräldraledig 1,5 år och innan dess sjukskriven pga ptsd och utmattning. (Därav att jag skall skola om mig till ett arbete som går i linje med mitt hjärta mer) Så jag kan Arbeta med något som också ger mig energi. 
hur som, med hus, lån, tonåringar osv är ekonomin ansträngd och skulle studietiden förlängas pga avbrott och föräldraledighet står vi kanske utan två inkomster i 5-6 år fram istället för 4 år. 
Vill ju kunna erbjuda mina stora barn mycket tid och aktiviteter som blir minnen för livet deras sista år i boet.
Jag har bokat abortrådgivning. Men jag vet inte hur jag kommer reagera när jag väl är där. Jag finner inget resonligt i mina känslor alls. Att skaffa ett barn som min man absolut inte vill ha och som kommer innebära mindre tid och ork för de stora.

Men trots allt det så säger alla mina känslor nått helt annat. För mig är det ett liv, jag minns ju så väl alla ultraljud med våran minsting. Vi tog tidiga privata och minns hur han såg ut då i v 6+6. Omkring där jag är nu. Sen blev han en människa så älskad av alla i familjen. Men livet med en liten är ju också väldigt enkelt. Han får all uppmärksamhet av oss, lätt Att ta med en liten när de stora har sportaktiviteter osv. Minns ju också så väl stressen när två små med starka viljor vill åt varsitt håll. 

Jag kommer snart få tid till kurator, då skall jag verkligen försöka bena ut allt det här ordentligt. 

Tack igen för ett mkt bra svar 

 

Nä, kan tänka mig att det inte passar dig att nån ifrågasätter dig. 

Det här svaret från dig förstärkte ju inte direkt bilden av dig som en mogen och utvecklad person. 

Tack för svar! 

Ja, jag vet ju allt det där. Men är ändå rädd inför framtiden. Enklast är ju sånt här när man är två som kan bära varandra när rädsla kryper på. Men då min man bara känner rädsla finns inget stöd där. Så när jag också känner pessimism så blir det nattsvart. Jag är ju rädd att äventyra livet, enkelheten som vi känner nu. Att vara två vuxna och tre tonåringar på en liten busig kille är så underbart och underhållande. 

Minns ju när mina stora killar var små, det var underbart det också och de har verkligen haft stor glädje av varandra men Det var också en helt annan påfrestning. Minns för att citera mig själv (Att ha ett barn är som ett barn men att skaffa två är som en flock) Skämt åsido men de sprang konstant åt varsitt håll. 

Jag ser också den fantastiska bebistiden, möjligheten för mig att få vara hemma med både bebis men också mer tid med minstingen. Jag tror också att de stora barnen faktiskt uppskattat att jag alltid varit hemma när de kommit från skolan. I annat fall hade de ju alltid varit hemma helt ensamma från 14-15 till 17-17.30 på vardagar. Då hade tiden varit knapp för att umgås när middag och läxor skall klämmas in under den tiden. Så på det sättet har ålderskillnaden varit grym. 

Okej, Karen

Du ifrågasätter inte på ett konstruktivt sätt, du skuldbelägger och är nedlåtande i tonen. TS efterfrågar input i en situation där hon är kluven och måste fatta ett  beslut, inte hur hon är som person, från någon som inte känner henne. Väx upp!

När jag var 35 år hade jag tre barn mellan 15 och 10 år, och jag hade arbetat deltid på ett jobb jag inte trivdes med sedan den äldste föddes. Nu när barnen började bli stora kände jag att det var "min tur", och jag hade precis kommit in på min drömutbildning, när jag bara några veckor innan jag skulle börja plugga upptäckte att jag var gravid. Världen rasade samman, jag ville inte börja om med småbarn, jag ville plugga och sedan jobba. Men jag kände som du, mammakänslor, jag behöll barnet och pluggade under graviditeten, och när dottern var tre månader tog min man över föräldraledigheten och jag pluggade heltid.

Men jag blev gravid igen när dottern var 11 månader, trots skydd. Panik igen, men även denna gång valde jag att behålla, och fick en dotter till. Och jag har nu utbildat mig klart och har drömjobbet. Jag är så tacksam för att jag fick två sladdisar, att de har ett syskon som är nära i ålder, och trots att de är så olika till sättet har de jättekul ihop. De äldre syskonen älskar sina småsyskon, och nu när de är vuxna umgås de gärna med sina småsyskon, tar dem till bio eller "bara" för att köpa glass. Tänk om jag hade lyssnat på "förnuftiga" röster, då hade inte mina tjejer funnits.

Vill du behålla så gör det. Utbildningen kan du alltid ta sen, du hinner.

Jag tycker du är tanklös som riskerar relationen med din mycket äldre man som är färdig med barn.

Om han bara drar, hur ska du klara dig då utan utbildning?

Att vara fattigpensionär är inget roligt. Jag vet flera pensionerade kvinnor i min mammas generation som nu gråter över smulorna de har kvar efter att ha betalat för barn som de ensamma uppfostrat och betalat mest för, eftersom det plötsligt inte passade mannen att ha familj längre. Din risk är 50% som gift, 60% som sambo, att det tar slut.

Du borde tänka lite mer på de barn som du redan har och ska dra i mål nu så att de blir fungerande vuxna, tycker jag. Har du sparat till dem, har de pengar till sitt körkort, hur ska de få råd att flytta hemifrån en dag?

Och jag tycker att det är tecken på tanklöshet att inte sterilisera sig om man är färdig med barn. Det är ett nästan hundraprocentigt säkert sätt att se till att det inte blir fler barn. 
Nu har TS´ man inte gjort det, utan han har som fertil man haft sex med en fertil kvinna, och det har resulterat i en graviditet.

Det är inte lätt, men du kan tänka så här: Din man har rätt till sin åsikt, att han inte vill ha fler barn. Men det är du som är gravid och det är du som får ta den praktiska konsekvensen oavsett vilket beslut du tar, du får genomföra aborten eller bära och föda barnet. Därför tycker jag att din åsikt ska väga tyngre än hans åsikt.
I ditt beslut tycker jag också att du ska väga in det faktum att han sätter sig själv helt och hållet i första rummet. "Han är rädd att han inte kommer orka." Tufft, verkligen, att ha en fru som är gravid i 9 månader, och sedan behöva hålla henne i handen på förlossningen. Hur ska han orka? Har han frågat om du orkar, och vad du vill?
Rent krasst har han haft chansen att hindra en graviditet, men valt att inte göra det.

Ta det beslut du tycker är rätt! 4 barn är faktiskt hanterligt för dig, precis som 3 barn är hanterligt för din man. Även om han är 45+. (Min man var 50 när vår dotter föddes, och han orkar.)

Och därför vill du straffa övriga barn med en till som ska försörjas och ärva, och som kanske dessutom har någon diagnos eller sjukdom som gör livet jobbigt eller rentav till ett helvete för allihop.

Barn nr fyra krossade hela familjen i en familj jag känner. 

ursäkta men vad är det för dum kommentar? Barn nr fyra krossade en hel familj? 

Vad är det där för motbjudande syn på barn, och vad har du för hemska erfarenheter som gör att du ser på ett syskon som ett straff?
Nog för att mina tonåringar tycker att deras syskon är skitjobbiga emellanåt, men om det till exempel är någon konflikt på högstadiet, då håller de ihop. Som förälder har jag ett stort ansvar för att mina barn får bra relationer till varandra, och att de ser varandra som tillgångar i livet. Skulle mina barn se varandra som konkurrenter om arvet efter mig om kanske 40 år, skulle jag ju undrat vad jag gjort för fel. Och skänkt varenda krona jag ägde till något katthem eller Rädda Barnen.

Jag har aldrig nämnt att jag är arbetslös. Jag har i samråd med min chef ansökt om tjänstledigt för studier. Jag hade inte velat fortsätta vara gift med en man med ett sådant beteende ändå. I våra många samtal kring det här har separation och skilsmässa aldrig varit på tal. Sen är jag medveten om att inga garantier finns. Men mycket beror ju också på vad man som parter i ett äktenskap väljer att lägga ner för arbete för att faktiskt få det att funka och inte förlita sig på slumpen. Våra intentioner är ett långt liv tillsammans. 

Men jag hade klarat att vara själv med fyra barn, min egen kapacitet finns inget tvivel på. 

Jag arbetar normalt sett inom finans och försäkring så barnens sparande sedan många år tillbaka ligger fint till. 

Varför jag tvekar är för att jag hormonellt och känslomässigt känner mig väldigt starkt knuten till det liv som håller på att utvecklas för fullt. 

Men oroar min inför att det kan Komma att bli tufft att hänga med i ungdomarnas liv. För i den åldern de är i nu vill man ju uppleva livets lite mer häftiga saker tillsammans. City resor, gokart, gym, matupplevelser osv osv. 

En litet barn är ju väldigt enkelt att ta med men känner väl att två busiga gör det krångligare. Såklart fortfarande fullt möjligt men merjobbet skrämmer mig. 

Känner mig inte så mycket klokare ännu Tyvärr

Så mysigt det låter! 
Vad för typ av familjeaktiviteter har ni gjort de senaste åren och hur var det att ta med de små på exempelvis sånt som de stora barnen ville göra? Upplevde du att ni vuxna ofta behövde dela på er för att tillgodose barnens åldersmässiga intressen? 

 

Denna åsikt delar jag inte. Mina barn lär sig genom livet och med vår vägledning. 
Jag skulle känna mig glad om de behöll sina stora hjärtan även in i vuxenlivet. Man kan spara till barn, man kan lämna arv. men man kan också teckna flera livförsäkringar med varje barn som enskild förmånstagare. Det är ju långt ifrån alla som ens lämnar något arv efter sig. 

Jag har själv världens minsta och mest splittrade familj någonsin. Min man likaså, dock inte splittrad.
Så julafton är lika tafatt varje år. Jag försöker ändå samla alla men i vår närmsta släkt är våra barn de enda. samma Gäller vid varje släktkalas. Men när våra barn får barn kommer de förhoppningsvis även ha goda relationer och få mycket glädje av varandra även då. 

Det kan definitivt vara en utmaning att hitta aktiviteter som alla barnen kan/vill vara med på. Vi har gjort utflykter, både till olika naturreservat, till typ museum som har utställningar/aktiviteter för barn i olika åldrar, vi har bakat tillsammans, åkt och badat, m.m. Ibland har vi delat på oss, om vi ska göra något med de äldre barnen så har de yngre varit hos mormor eller med ena föräldern, men vi har inte delat på oss speciellt ofta.

Tonåringar vill inte heller alltid vara med föräldrar och syskon, utan är hellre med kompisar. Då har det passat bra att vi gör något med småsyskonen då de äldre barnen är med dessa kompisar.