• Anonym (anonymrrrrr)

    Osäker och lättkränkt

    Hej på er!
    Jag har i senare åren av mitt liv blivit väldigt osäker på mig själv, det har aldrig varit ett problem utan jag har mer sett det som en del av min personlighet - att det är så jag är som människa.
    Jag är inte osäker som många andra är, på sin kropp och utseende. Jag är sjukt osäker på ifall folk tycker om mig som vän/kollega, hur jag presterar på jobb, hur duktig jag är på hobbys (träning/dataspel) osv. Det har gått till en nivå att jag övertänker allt så sjukt mycket och ständigt jobbar på min sida utåt.
    Det värsta av allt är att jag innerst inne vet om att mina vänner och kollegor tycker om mig, att jag är väldigt duktig på mitt jobb och hobbys.
    Det är precis som att min hjärna vid minsta lilla tvivlan på mig eller någon form av kommentar tolkas som något negativt, när det i flera fall absolut inte är så.
    Jag går och tänker på dessa små scenarion under hela mina dagar, jag kan liksom inte släppa det.
    Det är inte bara en känsla inom mig, mitt kroppsspråk blir väldigt tydligt, framförallt mitt ansiktsuttryck och min röst.
    Det kanske inte låter som ett problem i mångas öron, eller att jag framstår som väldigt löjlig, men för mig är det ett stort vardagsproblem.
    Hur ska jag göra i min situation?
  • Svar på tråden Osäker och lättkränkt
  • Anonym (Xenia)

    Jobba stenhårt med att inte bry dig om vad andra tycker om dig överhuvudtaget. Det är dig själv du ska vara till lags, inte andra. Det verkar som att du bygger din självkänsla på vad andra tycker och dessutom prestationsbaserat. Att du känner att du måste vara bäst i allt för att bli accepterad och omtyckt. Vilken press! Om du misslyckas då? Älska dig själv för den du är, inte för vad du lyckas med eller är bra på. När du söker bekräftelse utifrån blir du sårbar, förr eller senare misslyckas du med något och mår då dåligt av omgivningens misstycke. Vänd dina känslospröt inåt, tillåt dig att misslyckas ibland men ändå bevara din självkänsla. Det är den du är, inte dina prestationer, som betyder något. 

  • Anonym (Ruter dam)

    Min filosofi är så här:

    Jag har inte kommit till världen för att behaga någon annan än mig själv.

    Jag låter ingen annan berätta hur jag ska vara eller vad jag ska göra i livet, det är mitt beslut att ta och det äger jag.

    Men sen blir jag glad för alla människor som trots min attityd tycker att jag är bra som kollega, kul att hänga med och göra saker med. Jag uppskattar deras goda sidor och tänker att de flesta har någon sak som de behöver jobba med men de kan vara jättetrevliga och fullt kompetenta för det. 

    Kräv inte av en introvert att presentera för 50 man och gilla det.
    Kräv inte av en extravert att hålla inne med åsikter- boxa in dem till att ta lagom utrymme under mötet.

    Varken jag eller mina medmänniskor måste vara perfekta, och det är härligt när kollegor kan vara ärliga och berätta om sina misstag och rädslor. När vi känner varandra blir vi starkare som organisation och kan täcka upp för varandras brister.

    Du är säkert en positiv pusselbit i helheten men tyvärr är många organisationer dåliga på att ge återkoppling och du behöver kanske mer bekräftelse än du får.
    Sök efter en chef som ger återkoppling, och skriv bok över vilka kollegor eller vänner som faktiskt säger snälla saker till dig? Så att du ser att det negativa bara är en liten del i helheten. Sen ska man också överväga om den återkoppling man får är sakligt grundad eller om någon bara är orättvis eller på dåligt humör av annan anledning än en själv.

Svar på tråden Osäker och lättkränkt