Sååå uttråkad på livet!

Att känna en allmän generell känsla av tristess och "grå filt" gör vi alla från och till , men för att kunna göra något konkret förändring skulle du behöva ta reda på VAD den känslan består av. 
Försök bryta ner känslan som skaver i mer konkreta punkter.

Även om man överlag har det bra i ett förhållande eller i arbetslivet eller socialt är det ju alltid saker som skaver och kan bli roligare och bättre. Ibland är det saker man tycker är okej som ÄR problemet,  man upptäcker att man faktiskt vill ha högre krav på olika bitar. Att det som betydde "okej" tidigare har blivit viktigare och högre prioritet.  Kanske vill du ha mer tid med din fru? Mer närhet? Mer gemensamma intressen?  Mindre vardag och mer guldkant? Osv osv...

Jag reagerade på din kommentar om att du tänkte på en älskarinna, DET är inget man tänker utan vidare. En älskarinna är inte en hundvalp liksom ... tänker man såna tankar så skaver det rejält i ens äktenskap och liv... 

Måste få skriva av mig och höra om någon känner likadant.

Jag är en 52-årig man med ett stabilt liv ? fast jobb, fru, och barn som börjar bli stora. Jag har en hobby jag gillar och ett jobb som är helt okej, med kollegor jag tycker mycket om. På pappret borde allt vara bra, men...

Jag är så fruktansvärt uttråkad.

Livet känns som en grå vardagssörja utan spänning eller starka känslor. Det har varit så till och från i flera år, men särskilt på vintrarna när allt känns ännu mer monotont. Jag har pratat med min fru om det, men hon tycker att det är en naturlig del av vuxenlivet ? ansvar, rutiner och så vidare. Jag fattar det, men det gör mig ändå frustrerad.

Jag beundrar människor som säljer allt och ger sig ut i världen, men jag vet att jag aldrig skulle kunna göra det ? min familj betyder för mycket. I ett desperat ögonblick tänkte jag till och med att en älskarinna skulle kunna bryta tristessen (vilket jag aldrig gick vidare med, som tur är).

Min fru är nöjd med vårt liv, men för mig känns det som att jag bara lever för semestern ? den enda tiden på året då något spännande faktiskt händer.

Jag har funderat på om jag är deprimerad, men inget annat i mitt liv pekar på det.

Finns det fler som känner så här? Har ni några tips på hur man kan få in mer glädje och spänning i vardagen?

Tack för kloka ord.
Ja, det där med älskarinnan var ett tag sedan och just då var det en ganska rejäl svacka i vårt förhållande.
Men den främsta anledningen till att jag ens funderade på det var att jag bara ville känna känslor igen. Spänning, pirr, förälskelse, tonårskärlek.
Vet att det är befängt och att det säkert har med åldern att göra, men jag känner att jag vill vara 18 igen och vara "wild and free" Haha... Låter ju så löjligt när jag säger det så här, men kan bli så jäkla nostalgisk.
Funderar ibland på om det beror på att jag träffade min fru när jag var just 18 och sedan har det ju varit vi två.
Tror inte heller sociala medier hjälper där man ser alla dessa som har sina "äventyrliga" liv. Nog dags att ta en paus från dessa.

Man menar du att man skall skilja sig bara för en sådan sak, när allt annat är helt okej och t om bra?
Slita upp en familj för att en vill ha lite äventyr?
Nog för att jag har funderat på det, men det är det ju inte värt.

Måste få skriva av mig och höra om någon känner likadant.

Jag är en 52-årig man med ett stabilt liv ? fast jobb, fru, och barn som börjar bli stora. Jag har en hobby jag gillar och ett jobb som är helt okej, med kollegor jag tycker mycket om. På pappret borde allt vara bra, men...

Jag är så fruktansvärt uttråkad.

Livet känns som en grå vardagssörja utan spänning eller starka känslor. Det har varit så till och från i flera år, men särskilt på vintrarna när allt känns ännu mer monotont. Jag har pratat med min fru om det, men hon tycker att det är en naturlig del av vuxenlivet ? ansvar, rutiner och så vidare. Jag fattar det, men det gör mig ändå frustrerad.

Jag beundrar människor som säljer allt och ger sig ut i världen, men jag vet att jag aldrig skulle kunna göra det ? min familj betyder för mycket. I ett desperat ögonblick tänkte jag till och med att en älskarinna skulle kunna bryta tristessen (vilket jag aldrig gick vidare med, som tur är).

Jag tror tyvärr att du är färdig min din relation, och har varit det under en ganska lång tid. Jag förstår att det känns skrämmande och tar emot när allting som du uttrycker det ?är bra?, men uppenbarligen så skaver det med good enough. Du vill ju ha ut mer av livet. Du och din fru kanske var allt det för varandra för x antal år sen, men inte längre.