Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

Helt klart. Jag tänker som du. :)
Min ingång i ämnet präglas av att jag har ett barn med konstaterade funktionsnedsättningar, så jag ser det från den synvinkeln. 

Ja, köerna på BUP är ett sorgligt kapitel. Själva utredningen tog dock bara tre, fyra veckor i vårt fall. 

Det tror jag inte behövs. Får man en grundläggande förklaring till hur den typen av hjärna fungerar och några konkreta exempel så kan de flesta klura ut mycket själva, och specialpedagogen finns ju för rådgivning. Om lärarna har det grundläggande så tror jag att samarbetet lärare/specialpedagog kan bli mer effektivt. 

Ja, alltså. Jag håller ju med dig, TS. :) 

En del skolor verkar ha sparat in på det. I de skolor mitt barn går i har de däremot funnits. I första skolan jobbade hon mest med att stötta lärarna. Hon satt til exempel med när vi hade möten föräldrar + skola. 

Sen bytte barnet stadium och därmed skola och på nästa ställe vägrar de koppla in specialpedagog eftersom mitt barn inte har inlärningsproblem, ?bara? adhd. Så där sätter de bara in den resursen om eleverna riskerar ett F. Mitt barn skulle sannolikt få A-C i alla ämnen om de undrvisade på rätt sätt, men hen får nu många D istället. Skittrist. 

Jag vet att speciallärare och specialpedagog inte är exakt samma sak, men det verkar som att de ofta har liknande arbetsuppgifter. 

Båda mina barn har varit övertygade om att de fått hörselskador på grund av musik på hög volym på fritids, raster och idrottslektioner. (det har de inte, men det säger nåt om hur jobbigt det är för dem) 

Jag var med en dag i skolan och det gick inte att prata normalt på skolgården pga den höga volymen. 

Nej, det har väl nyligen bestämts att det ska ingå i alla lärarutbildningar, men det dröjer flera år innan de studenterna kommer ut i skolorna och då finns det fortfarande en massa lärare kvar som saknar utbildning i det här. Det skulle behövas en nationell utbildningsinsats, typ ett npf-lärarlyft. 

Mitt barn mår dåligt av skolmiljön. Jag tog hen till vården för tre år sedan och jobbar sedan dess tillsammans med dem med tex kbt. Vård och hem jobbar bra ihop men det kan inte bli bra för mitt barn så länge inte skolan gör sin del.

Det jag kan göra är att försöka förmå skolan att göra de anpassningar som mitt barn har laglig rätt till. Vi har försökt förklara vad som skulle behövas, men, som sagt, de saknar kunskaper om npf och förstår inte riktigt, även om de vill väl. Nu ska BUP gå in och försöka få dem att förstå, så vi har ändå lite hopp om ljusning. De ska skicka dit en psykolog och en specialpedagog som ska prata med lärare och rektor. 

Tyvärr syns inte det i verksamheten. Vi är många med npf-barn som kan vittna om det. Många tror tex fortfarande att adhd barn är stökiga och autister inte har kompisar. 

Det här är lika intelligent som att säga att mobbade barns föräldrar ska förbereda sitt barn så att det inte mår dåligt av att bli spolad i toan varje eftermiddag.