Partner med adhd

Tänker att du får vara sakligt tydlig med din sambo att utmaningen kring er son är 100% nedärvt av honom som pappa. Skall ni bli stöd till er son så måste pappan gå före.

Punkta sakligt och icke kränkande upp det som dagligen ej fungerar, han upplyst. Eventuellt ta stöd av familjerätten (samtals stöd)

Får han en diagnos så kan han få medicin, det kan göra underverk för er samverkan i relationen.

Så kan ni sedan i lugn och ro stötta sonen med dennes utmaningar, vilket är individuellt.

Bör sägas att som partner är ovan extremt jobbigt att själv hantera, du behöver ta stöd. Övrigt 23år... jag hade orkat i ett halvår, imponerande.

Hmm jag förstår precis.... Visst jag har mina sidor oxå det ska jag inte sticka under stol med....

Jag tillhör den "gamla stammen" så är väl inte direkt lysande på att prata/kommunikation, men är rätt bra på mycket annat i relationen.
Men vad gäller plumpa kommentarer eller ett mästrande sätt då är frun i en egen liga😇.
Man har under årens lopp svalt en hel del och knutit näven i fickan, kanske för i perioder så är det ju underbart...

Vad gäller omtanke så finns den ju imellan åt, dock känner jag personligen att den minskat, så efter 35 år så börjar man vackla, framförallt då jag försöker i ord och framförallt i handling visa men att det "fäster" dåligt.....
Vet att många utav våra kvinnliga bekanta och andra utav motsatt kön i "omgivningen" är rätt avundsjuka på frun då jag roddar vardagen och fixar lite guldkant då och då på det övriga.

Vi är ett grymt par, duktiga på att jobba ihop, grönjävliga på att genomföra projekt, både egna och i föreningslivet.
Men under det sista året så finns tanken på att vardagen och ömsesidig  omtanke den måste även fungera utan att vi har projekt...

Sorry ???? att du kanske inte blir så mycket klokare utav dessa rader....

Det låter som om ni också hade det väldigt tufft. Kan känna igen mig i att man kan både älska och hata intensiteten. Men känslan av att aldrig vara prioriterad och att ens partner har svårt att fokusera på vad som är viktigt här och nu för få livet att rulla smidigt är jobbig. 

Vi träffades unga (18 och 23 år) och det tog ett tag innan jag förstod att hans intensitet skulle skapa ett problem i vardagen. Hans problematik blev vår problematik när det adderades ?måsten? i livet så som barn, hus, hund osv.

Hur ser du på er tid tillsammans i dag? Hur känns det att inte vara i en relation med någon som har denna problematike?

Det är sant. Lätt att bli bitter om man investerar så mycket i någon och nästan ger upp sig själv (detta låter så osunt) och sedan blir lämnad.

Ja, han tenderar att bli ?manisk? i saker och ting. Innan var det träning tills han gick in i väggen. Däremellan är det renovering och allt för skapa ett ?Smarthem? med lampor och larm och allt möjlig som ska styras digitalt eller med en app. Det är på nivån att han knappt hinner ta av sig skorna på kvällen när han kommer hem efter jobb och sedan är han så uppslukad av detta så inget annat existera. 

Jag blev så lättad över att han skulle få en psykolog men så är min sambo också extremt övertygande och bra på prata för sig. Har väldigt svårt att prata känslor.

Vår son har tidigare varit väldigt ledsen över hur hans pappa beter sig.

När allt vi kan definiera "hobbies" tar överhand så blir han ett vuxet barn...och det du beskriver om honom så har han noll kontroll men eftersom det inte drabbar honom själv så gör det honom inget.
Han skulle kunna bli hjält och fått "städat upp på kontoret" men det är ingen hobbies och då måste han ta tid och vara vuxen och göra sysslor ibland i stället för sina hobbies...det tråkiga där är att han väljer bort familjen...skulle du fråga honom säger han nej och om inom ett dygn så är det som förut.
Han är säkert fantastisk också på många vis men detta du beskriver är jäkligt tufft och ha en partner med så grava hinder tror jag inte att jag skulle mäkta med.

Var han likadan i början eller har det blivit värre över tid?

Han skulle behöva bo själv...att ni var särbo menar jag så inser han nog varför det alltid är fint och luktar gott hemma...

Vad skulle han säga om du var vän med en vuxen karl som inte har några "hinder"?
Menar inget sexuellt utan en bra vän där ni gör grejor som du och vännen gillar...

Låt inte ditt liv dö ur bara för att han skall få tramsa bort livet.

Menar inget illa och bäst hade varit om han sökte hjälp och tog det på allvar men då skulle du behöva följa med för han har inga bekymmer...de tar hans kvinna hand om.

Känner verkligen igen mig i allt du säger. 

Det är fortfarande så färskt allt, bara gått en månad drygt så har svårt att se på det objektivt än eftersom jag fortfarande är sårad, men jag har ju ändå börjat se det mer ur det perspektivet hur mycket hennes adhd faktiskt påverkade vårt förhållande. Och mitt oförstående till hennes adhd och min del i det hela. 

Som sagt svårt i dagsläget att säga hur det känns att inte vara i en relation till någon som har adhd eftersom jag fortfarande vill leva med henne, men återkom om ett år när allt har lagt sig! :D

Beklagar det med sonen...detta gör pappan mot honom...inte för att vara elak men i pappans värld vill han göra det som är kul och många måsten är blaha...

Skall han gå dit så följ med...för kommer han undanhålla saker så skriver Psykologen journal om hur bra han fixar det utan utredning, stöd, mediciner och annat...
Ni skulle kunna ha det bra...men jag vet inte om han vill eller begriper för han mår ju fint...

Du har ju estrea fått råd i tråden. Bara att sätta de i verket. Alternativ är att du avslutar relationen.

Allt annat blir ett ältande.

Tack för din kloka input. Dina ord träffar rätt 🤗
Han har alltid varit så här mer eller mindre men det blev tydligare för mig när livet fick mer åtagande (hus, barn, hund, heltidsjobb osv).

Jag valde faktiskt att flytta ut för drygt två år sedan och vi levde som särbo i sex månader. Tillslut upplevde jag att det började gå fel när vi var tillsammans, blev rädd för hans psykiska mående och hur han hanterade situationen. Det var också så absurt för när jag var hemma i huset fick jag inte använda duschen för det kostade, kylskåpet var uppdelat i olika mathyllor för oss enskilt och det stod alltid massor av tomma ölburkar när jag kom till huset. Vårt barn bodde med mig när jag inte var i huset. Vi hade det väldigt fint ensamma och jag har aldrig känt sådan sinnesro. Jag betalde fortfarande min del av lånen på huset och har sämre lön. Tillslut kröp mitt dåliga samvete fram och jag vet inte om det var kärlek eller empati eller en salig blandning som gjorde att vi försökte igen. Första tiden var bra och jag hoppfull men sedan började gamla mönster komma tillbaka och sedan brakade han i väggen och blev bokstavligen helt oförmögen till allt så drygt ett år skötte jag verkligen allt för han skulle kunna återhämta sig. Jag fattar hur dumt allt detta låter nu när jag skriver?..

Åh jag förstår 🤗 Var stark 💪🏻 

Mitt problem är nog just det, att jag ältar 🙈

Du har bara ett liv, ta vara på det!

Jag undrade redan i de tidigaste inläggen varför man fortsätter i den typ av relation du beskriver. Visst kan kärleken vara svår att förstå, men när vardagen inte fungerar och det inte heller finns särskild mycket omsorg eller empati hos partnern. Ja, då undrar man varför man fortsätter.
När du nu beskriver att ni varit isär och du mått bra av det, då förstår jag ännu mindre.

NPF-diagnos eller inte hos en partner, du bär ju inte ensam ansvaret för er relation eller för hans mående och du ska inte behöva försaka din lycka och ditt välmående. Än mindre när din partner verkar rätt ointresserad av att få hjälp. Som någon annan skrev är ju självinsikt superviktigt vid NPF-diagnoser. Att man förstår hur man påverkar andra och en vilja att det ska bli så bra som möjligt för alla.

Nej, du har försökt tillräckligt, lämna och tänk på dig sjäv och sonen!

Tack själv!

Jag kan säga så här, han har mer än bara ADHD, många har flera diagnoser jag är helt övertygad och han är en av dessa sen är han orättvis och elak också...inte alltid men av att läsa så ser jag det.

Det låter dumt men det är vad det är...han är också viktig men tänk på dig och grabben!

Det kommer bli bra men saker måste ske!

Lycka till med allt, du flitiga kvinna!

Och med det sagt, uppvaktade han dig nu när det var Internationella Kvinnodagen?

Har partner med diagnosen, otroligt empatisk. Det som kan vara är att planering kan bli svårt och närminnet dåligt. God kommunikation är allt, man behöver verkligen först varandra. Sen är ju alla olika. Har även vänner och familjemedlemmar med diagnosen har aldrig upplevt bristande empati, tvärtom!

Låter som mig ADHD Ouppmärksam Form