Anonym (80talisten)

Mon 10 Mar 22:46

32 svar

Snart dags för praktik men är nervös pga introvert mm.

Tja. Ska snart ut på LIA praktik i en utbildning jag läser (kontor), men börjar bli så jävla orolig... Jag är 80talist och genom hela mitt liv har jag haft svårt för att komma in i grupper.. Varför vet jag inte.. Både i skola och i princip på varje jobb jag haft så blir jag alltid utanför.. Jag fattar inte varför heller.. Jag kan connecta med nån enstaka person möjligtvis men när man sitter i grupp så blir jag mest tyst och avvaktande..Jag är introvert och har inget jättebehov av att kallprata om vädret eller vad personer gjorde i söndags te x.. Det ger mig inte så mycket... Vet inte om det har nåt med saken att göra ens men det är bara sån jag är. Jag är tyst av mig och jag trivs med det. Men det är väl inte acceptabelt att ha den personlighetsläggningen i dagens samhälle... Men jag är som jag är och varför ska jag behöva ändra hela min personlighet?? Det går ju inte ens...

Hursomhelst så är jag orolig att mönstret ska upprepa sig igen nu på praktiken... Det brukar börja bra och alla är trevliga och pratar med mig men sen händer alltid något skumt och jag märker att folk drar sig undan eller att det blir obekvämt på rasterna och folk slutar prata med mig... Jag har alltid tänkt att det förmodligen är för att jag är tyst av mig men men varför får man inte vara det??? Jag vet bara inte vad jag ska säga i grupp liksom och det kostar alldeles för mycket energi om jag ska vara fake och försöka låtsas vara nån jag inte här....

Vet inte om jag pallar ännu en arbetsplats där jag inte passar in... Eller att få höra ännu en gång att jag "är lite tyst" och "inte säger så mycket "... Så trött på att känna att jag inte bara kan få existera som jag är! Att behöva känna att jag är fel på nåt sätt! Livrädd att praktiken nu ska bli likadant som alla andra platser... Vad fan ska man göra då, sluta ha ett jobb 🤷?♂️🤷?♂️🤷?♂️🤷?♂️

Är det nån mer som är som jag eller är jag bara ett freak of nature???

Anonym (Anstränga sig)

Mon 10 Mar 22:49

#1

Du ändrar inte hela din personlighet för att du pratar väder och vind. Ibland får man fejka och bjuda till lite, helt enkelt. Annars blir man utanför.

Anonym (jordgubben)

Tue 11 Mar 00:10

#2

Jag sitter i liknande sits. Jag är också mycket tystlåten och har svårt att komma in i grupperingar. Jag pluggar och har just haft en LIA med flera olika handledare. Första dagen med varje handledare har gått bra för då har vi varit i "lära känna"-fasen men från och med dag två så har det blivit mycket tystare med samtliga. Handledarna i branschen jag pluggar till är vad jag märkt vanligen mycket sociala av sig - det är därför de har valt att vara just handledare då yrket annars i sig innebär mycket ensamarbete.

Vet faktiskt inte själv hur man "löser" såna här problem, är ju inte så att jag som är tystlåten bara från en dag till en annan kan börja babbla på hur mycket som helst heller. Jag trivs egentligen med att vara ensam och har inte så mycket intresse av att umgås med folk i någon större utsträckning heller. Sedan önskar jag ju att jag hade känt annorlunda på den punkten.

Anonym (80talisten) Trådstartaren

Tue 11 Mar 08:50

#3

Anonym (jordgubben) skrev 2025-03-11 00:10:18 följande:

Jag sitter i liknande sits. Jag är också mycket tystlåten och har svårt att komma in i grupperingar. Jag pluggar och har just haft en LIA med flera olika handledare. Första dagen med varje handledare har gått bra för då har vi varit i "lära känna"-fasen men från och med dag två så har det blivit mycket tystare med samtliga. Handledarna i branschen jag pluggar till är vad jag märkt vanligen mycket sociala av sig - det är därför de har valt att vara just handledare då yrket annars i sig innebär mycket ensamarbete.

Vet faktiskt inte själv hur man "löser" såna här problem, är ju inte så att jag som är tystlåten bara från en dag till en annan kan börja babbla på hur mycket som helst heller. Jag trivs egentligen med att vara ensam och har inte så mycket intresse av att umgås med folk i någon större utsträckning heller. Sedan önskar jag ju att jag hade känt annorlunda på den punkten.

Ja men exakt. Jag känner likadant. Jag har i te behovet att umgås och prata om egentligen helt meningslösa och tråkiga saker med kollegor som man faktiskt inte valt att behöva umgås med varje dag.. De är ju inte som vänner. Man väljer sina vänner menar jag, men inte kollegor. Önskar också att jag känt annorlunda men nu gör jag inte det... Hade varit nice att slippa vara utanför för en gångs skull men jag kan, precis som du säger, inte bara ändra på sig från en dag till en annan... Jättesvårt att gå från tystlåten till pratkvarn. Jag tycker man borde få vara som man är men det verkar inte vara accepterat i arbetslivet överlag... Man ska vara extrovert och megasocial annars är man fel.... Jag önskar att jag kunde få komma till en arbetsplats där jag bara accepteras som jag är... Tystlåten och gillar att jobba ensam men kanske inflikar nåt då och då liksom.. Bara bli accepterad och slippa bli utfryst eller påhoppad pga det... Vet inte hur många gånger jag fått göra av kollegor och chefer att jag är tyst... Men jaha, vad fan ska jag göra då? Jag bara är sån, det är min personlighet???? Blir så trött....

Anonym (Anstränga sig)

Tue 11 Mar 08:57

#4

Anonym (80talisten) skrev 2025-03-11 08:50:06 följande:

Ja men exakt. Jag känner likadant. Jag har i te behovet att umgås och prata om egentligen helt meningslösa och tråkiga saker med kollegor som man faktiskt inte valt att behöva umgås med varje dag.. De är ju inte som vänner. Man väljer sina vänner menar jag, men inte kollegor. Önskar också att jag känt annorlunda men nu gör jag inte det... Hade varit nice att slippa vara utanför för en gångs skull men jag kan, precis som du säger, inte bara ändra på sig från en dag till en annan... Jättesvårt att gå från tystlåten till pratkvarn. Jag tycker man borde få vara som man är men det verkar inte vara accepterat i arbetslivet överlag... Man ska vara extrovert och megasocial annars är man fel.... Jag önskar att jag kunde få komma till en arbetsplats där jag bara accepteras som jag är... Tystlåten och gillar att jobba ensam men kanske inflikar nåt då och då liksom.. Bara bli accepterad och slippa bli utfryst eller påhoppad pga det... Vet inte hur många gånger jag fått göra av kollegor och chefer att jag är tyst... Men jaha, vad fan ska jag göra då? Jag bara är sån, det är min personlighet???? Blir så trött....

Du resonerar otroligt svartvitt. Det är ingen som kräver att du ska vara en pratkvarn. Jag är också introvert, men ju mer man övar, desto bättre blir det. Tror inte att de flesta känner sig så glada över sina kollegor heller, men det är ett spel man får spela.

Anonym (80talisten) Trådstartaren

Tue 11 Mar 09:01

#5

Anonym (Anstränga sig) skrev 2025-03-10 22:49:45 följande:

Du ändrar inte hela din personlighet för att du pratar väder och vind. Ibland får man fejka och bjuda till lite, helt enkelt. Annars blir man utanför.

Om man är kass på kallprat och inte har det behovet ens eller inte har behov av att umgås och vara social så får man ju visst ändra en stor del av sin personlighet? Jag säger saker då och då men det räcker ju aldrig, utan man måste vara en kacklande höna som ordbajsar om fullständigt tråkiga och meningslösa saker hela rasterna ungefär för att duga känns det som... Egentligen hade jag bara velat sitt själv på mina raster och äta i lugn o ro och njuta av tystnaden och lugnet och bara vila hjärnan, men det vore ju förkastligt i mångas ögon? Gud förbjude.. Det har klagats på mig oavsett om det varit kontorsjobb eller lagerjobb endast för att jag inte säger så mycket.. Oavsett jobb måste man vara på ett speciellt sätt och avviker man från det så är man fel och ska konfronteras..

Anonym (fund)

Tue 11 Mar 09:04

#6

Anonym (80talisten) skrev 2025-03-10 22:46:00 följande:

Snart dags för praktik men är nervös pga introvert mm.

Tja. Ska snart ut på LIA praktik i en utbildning jag läser (kontor), men börjar bli så jävla orolig... Jag är 80talist och genom hela mitt liv har jag haft svårt för att komma in i grupper.. Varför vet jag inte.. Både i skola och i princip på varje jobb jag haft så blir jag alltid utanför.. Jag fattar inte varför heller.. Jag kan connecta med nån enstaka person möjligtvis men när man sitter i grupp så blir jag mest tyst och avvaktande..Jag är introvert och har inget jättebehov av att kallprata om vädret eller vad personer gjorde i söndags te x.. Det ger mig inte så mycket... Vet inte om det har nåt med saken att göra ens men det är bara sån jag är. Jag är tyst av mig och jag trivs med det. Men det är väl inte acceptabelt att ha den personlighetsläggningen i dagens samhälle... Men jag är som jag är och varför ska jag behöva ändra hela min personlighet?? Det går ju inte ens...

Hursomhelst så är jag orolig att mönstret ska upprepa sig igen nu på praktiken... Det brukar börja bra och alla är trevliga och pratar med mig men sen händer alltid något skumt och jag märker att folk drar sig undan eller att det blir obekvämt på rasterna och folk slutar prata med mig... Jag har alltid tänkt att det förmodligen är för att jag är tyst av mig men men varför får man inte vara det??? Jag vet bara inte vad jag ska säga i grupp liksom och det kostar alldeles för mycket energi om jag ska vara fake och försöka låtsas vara nån jag inte här....

Vet inte om jag pallar ännu en arbetsplats där jag inte passar in... Eller att få höra ännu en gång att jag "är lite tyst" och "inte säger så mycket "... Så trött på att känna att jag inte bara kan få existera som jag är! Att behöva känna att jag är fel på nåt sätt! Livrädd att praktiken nu ska bli likadant som alla andra platser... Vad fan ska man göra då, sluta ha ett jobb 🤷?♂️🤷?♂️🤷?♂️🤷?♂️

Är det nån mer som är som jag eller är jag bara ett freak of nature???

Men, om du inte är intresserad av att prata med någon i en grupp så är det väl inte så konstigt om de slutar vara intresserade av att prata med dig? Det blir ju bara som att de respekterar de signaler du sänder ut, att låta dig vara.

Hur vill du att de ska vara istället? Du vill inte prata, men blir sårad när andra hörsammar det och inte pratar med dig. Du är tyst i gruppen, men blir sårad när andra inte låter dig bara vara tyst?

Om du inte vill vara en del av gruppen så kan du inte heller förvänta dig att vara en del av gruppen. Och en person som aldrig delar med sig av nåt, stort eller smått, lär man aldrig känna heller. Och då har man till slut inget att prata om.

Anonym (80talisten) Trådstartaren

Tue 11 Mar 09:04

#7

Anonym (Anstränga sig) skrev 2025-03-11 08:57:23 följande:

Du resonerar otroligt svartvitt. Det är ingen som kräver att du ska vara en pratkvarn. Jag är också introvert, men ju mer man övar, desto bättre blir det. Tror inte att de flesta känner sig så glada över sina kollegor heller, men det är ett spel man får spela.

Jag resonerar utifrån mina erfarenheter efter 20år på arbetsmarknaden... Och jo det är faktiskt väldigt svartvitt tycker jag. Antingen pratar du mycket och passar in, annars är du fel. Det är exakt vad jag upplevt på i princip alla arbetsplatser. Jag är dessutom inte på jobbet för att spela nåt jäkla socialt spel. Jag är där för att jobba och försörja mig. Vem fan orkar gå till jobbet och känna att det "är ett spel man får spela" varje rast.. Usch..

Anonym (Märta)

Tue 11 Mar 09:06

#8

Jag förstår inte. Du vill inte prata med andra, men när de inte pratar med dig blir du ledsen. Ser du det ologiska?

Om du vill få kompisar så behöver du göra den där första ansträngningen för att visa det. Nu stöter du bort folk genom att visa att du inte vill prata med dem. De gör ju bara som du signalerar att du vill att de ska.

Att komma till ett helt nytt ställe är att få en helt ny chans. Försök härma de andra. Om du inte redan gör det så börja med att skratta när andra skrattar, förfasa dig när andra förfasar sig osv. Titta på den som pratar.

Anonym (Anstränga sig)

Tue 11 Mar 09:07

#9

Anonym (80talisten) skrev 2025-03-11 09:01:24 följande:

Om man är kass på kallprat och inte har det behovet ens eller inte har behov av att umgås och vara social så får man ju visst ändra en stor del av sin personlighet? Jag säger saker då och då men det räcker ju aldrig, utan man måste vara en kacklande höna som ordbajsar om fullständigt tråkiga och meningslösa saker hela rasterna ungefär för att duga känns det som... Egentligen hade jag bara velat sitt själv på mina raster och äta i lugn o ro och njuta av tystnaden och lugnet och bara vila hjärnan, men det vore ju förkastligt i mångas ögon? Gud förbjude.. Det har klagats på mig oavsett om det varit kontorsjobb eller lagerjobb endast för att jag inte säger så mycket.. Oavsett jobb måste man vara på ett speciellt sätt och avviker man från det så är man fel och ska konfronteras..

Om man är kass så kan man öva sig. Du är inte på jobbet för att uppfylla något behov hos dig själv, förutom att få en lön då. Det är inte många som älskar att kallprata med kollegor, men det ingår som sagt i det sociala spelet.

Anonym (80talisten) Trådstartaren

Tue 11 Mar 09:12

#10

Anonym (fund) skrev 2025-03-11 09:04:18 följande:

Men, om du inte är intresserad av att prata med någon i en grupp så är det väl inte så konstigt om de slutar vara intresserade av att prata med dig? Det blir ju bara som att de respekterar de signaler du sänder ut, att låta dig vara.

Hur vill du att de ska vara istället? Du vill inte prata, men blir sårad när andra hörsammar det och inte pratar med dig. Du är tyst i gruppen, men blir sårad när andra inte låter dig bara vara tyst?

Om du inte vill vara en del av gruppen så kan du inte heller förvänta dig att vara en del av gruppen. Och en person som aldrig delar med sig av nåt, stort eller smått, lär man aldrig känna heller. Och då har man till slut inget att prata om.

Nej precis. Så är det ju. Men jag pratar då och då men det räcker ju aldrig. Jag tycker oavsett inte att man ska bli utfryst bara för att man är lite tyst av sig. Det är ju inte 100% av tiden jag är tyst... Men det räcker aldrig som sagt.. Men min poäng är, varför ska det automatiskt vara ett problem för alla andra om en person är tyst av sig och inte säger så mycket?? Jag har fått höra så många gånger av chefer och annat att jag är lite tyst och att jag inte säger så mycket. Jaha, men varför får jag inte bara vara mig själv? Varför är det så hemskt? Som jag skrev ovan så hade jag helst av allt bara velat sitta ensam på rasten och faktiskt få vila hjärnan lite och bara chilla. Men då är det jättehemskt och fel.. Jag har lättare för att prata en och en när man väl jobbar på kontoret eller ute på golvet... Men det räcker inte heller. Med andra ord måste jag ändra hela min personlighet för att inte bli utanför.. Vilket jag inte kan och inte vill.. Jag behöver inte bli inkluderad i allt heller men jag vill bara få bli accepterad som jag är utan att för den sakens skull ses som nån konstig person som ska frysas ut...

Snart dags för praktik men är nervös pga introvert mm.

INNEHÅLL