Panikångestattack - barn 8 år gammal

Min son var väldigt och uttalat olycklig när han var åtta år. Det berodde på att han hade problem med kompisar. 

Att er son inte vill vara med andra barn skulle kunna tyda på att det är något liknande för er son. Det är mycket viktigt för barn att passa in i gruppen, ha vänner och att inte avvika från gruppen och bli utfrusen. 

Men det kan ju vara något helt annat för er son. Men om det inte handlar om familjen så är det oftast samspelet med kamrater som spelar in, när barn mår dåligt, tror jag .

Kan det vara så att han faktiskt har svårt att andas?

Tänker om ni bor där det börjat explodera med pollen så finns det ju en möjlighet att han faktiskt reagerar på det?

Min ena son hade obehandlad astma när han var liten men det lät aldrig på honom. Däremot orkade han typ ingenting. Han cyklade medans jag sprang en gång och jag är verkligen inte så snabb men jag fick vänta på honom i uppförsbackarna.

Han blev väldigt påverkad i ork när det var pollen. Men inte just några andra symtom och aldrig några klassiska astma-anfall.

Skulle nog säga att det var där kring den åldern det började märkas.

Astma? 
pollen? 

Ett barn på 8 bör inte veta vad ångestattacker är.. :( 
Jag skulle ta han till läkare och göra kontroller av lungor osv. 

hoppas det löser sig! <3 

Jag hade min första ångestattack vid ca åtta års ålder och det är inte alls så ovanligt som man kan tro att ångest bryter ut tidigt i livet. Jag fick hjälp och har inte alls svåra problem med ångest idag, det är bra att ni uppmärksammar detta.

Även om det skulle visa sig vara astma eller allergi så är det bra om han får hjälp att hantera rädslan för att inte kunna andas. Om han lever lång tid med denna rädsla kan den leda till att han slutar med t ex idrott eller andra saker där han blir rädd för symptomen och det kan såklart begränsa honom mycket i livet.

Min egen ångest grundade sig i rädsla för att kräkas och jag fick ångestattacken när magsjuka bröt ut på skolan. När jag fick börja gå till skolkuratorn för denna rädsla så insåg jag att det faktiskt går att leva ett liv utan att hela tiden vara på helspänn. Jag hoppas din son också får den hjälp han behöver ❤️

Vad ni ska göra? Ja inte fråga folk på Familjeliv utan att söka hjälp omgående hos de som kan det här.

Tycker man ska ta barn seriöst. Börja utgå utifrån det värsta för att sedan arbeta er utåt istället för utifrån och sedan kanske aldrig komma närmare inåt.

Jag klagade på hjärtfel som 7 åring. Ingen vuxen tog mig på allvar, man skrattade åt mig både hemma och i skolan och kallade mig för klen och sa åt mig att "gå ut och spring med dig pöjk". När jag var 19 fick jag en pacemaker.

Att börja med att gå till psykolog istället för att boka tid hs vården för att kolla allergier får mig att tro att ni gärna vill förminska samt förneka det hela förutom att det skulle vara psykologiskt. Herregud!

Har grabben astma eller pollen allergi och känner att han får svårt att andas så är det ju inte konstigt om han får panikångest attack?

Man kan ju börja med att observera vilka träd som finns i närheten där han brukar vistas på, både hemma, i skolan, på fotbollen, även kanske vad han äter och dricker. Men i första hand prata med honom om när dessa tillfällen har skett och vad han själv tror att det kan bero på och börja med att utgå från dessa platser samt som jag redan skrivit, kolla upp så det inte är något som han behöver medicin för! Allt annat känns nonchalant!

Hm. Vad sägs om att läsa TS inlägg innan du svarar? Att söka andras erfarenheter utöver professionell hjälp är inte fel.

Fast TS skrev inlägget 17.40. Det är inget akut, och vid den tiden kan man inte ringa sin vårdcentral. 1177 skulle förmodligen säga ungefär liknande som svar här i tråden - att det kan bero på flera saker och hänvisa till vårdcentralen dagen efter, dvs imorgon. 

17.40 med en 3-åring, en 8 (snart 9) åring och ytterligare ett äldre barn tyder på att man förmodligen håller på med middag, och att något barn eller vuxen ska iväg på en aktivitet. 

Förstår TS fullkomligt att det skrivs ett inlägg här. Chansen finns ändå att det finns andra som känner igen något som kanske upplevt det själva eller har ett barn i sin närhet som har det så. Om inte annat kan TS få tips på vilken riktning som hjälpen ska sökas när hen ringer vården ett samtal imorgon.

Här fick ju TS tips och idéer på vart hen ska ringa imorgon. Är det vårdcentralens läkare, psykolog eller astmaenhet som man ska fundera på? Det vet ingen men från att ha gått från att det bara är psykiskt så har TS fått ytterligare ett par tips att fundera på. 

Detta är inte akutakut så TS har tagit det kloka beslutet att inte ta upp akutvårdens resurser i onödan utan väntar till imorgon (eller kanske måndag) innan rätt instans får ett samtal.

?------

Har inte så mycket att säga i övrigt TS. Möjligen bygga på lite på astmaspåret. Kommer det plötsligt eller typ när han springer/ansträngning. Finns ju ansträngningsastma. Gick själv obehandlad upp till 15 år och fick höra av min tränare att jag var lat/hade dålig kondition. Synd att hans sjukvårdsutbildade fru inte kunde tänka steget längre för honom... Vid 15 fick jag medicin och det blev lättare! 

Har han någon allergi? Jag kan nästan reagera pre-astmatiskt om jag ska hem till någon med pälsdjur som jag också får astmaanfall av. Som vuxen har jag lärt mig kontrollera, hantera och medicinera innan för att hantera det. Men kan också vara en tanke om det är astmatiskt/allergiskt. 

Men som ni också fått tips om ovan kan det ju även sitta psykologiskt. Det kan vara panikångest, det kan vara problem med kompisar (eller kompisar som har problem) osv. 

Utan att luska pådrivet mycket så fråga om han kan säga när detta kommer. Prestation kan också skapa ångest inför prov, en match osv. 
 

Eftersom pojken vaknade tidigt på morgonen med andningsproblem så är det nog knappast astma eller pollenallergi?

I min omgivning de senaste tio åren har många barn haft konstiga och diffusa symptom, det har i alla fallen varit psykologiska faktorer bakom. Det är väldigt vanligt med psykosomatiska problem hos barn, troligtvis för att barn ofta har svårt att uttrycka sina känslor och tankar. Samhället är också fyllt av stress, vilket drabbar barnen. 

Så jag tycker inte att man skall vara säker på att det alltid är en fysisk sjukdom,, särskilt som pojken säger, att han är ledsen.

Min son hade inte panikångest som åttaåring, men han sa att han var olycklig. Han klagade på att tankarna snurrade i huvudet när han skulle sova. Det gick inte att stoppa alla otäcka tankar, han ville att jag skulle prata om en fin resa vi gjort, då kunde han koppla av. 

Tänker du att astma bara finns under kontorstid? Jag kan vakna på natten med svårt att andas, inte minst nu under pollensäsong. 

Jag har också en åttaåring och jag skulle säga att i princip alla hennes vänner har mycket tankar och funderingar. Det är som om de blivit införstådda med att saker kan hända. Min åttaåring kan ha svårt att sova, eftersom hon funderar på döden, bränder, vad händer om någon smäller en bomb vid vår port, eller om det börjar brinna i en elledning medan vi sover? Vi pratar och pratar och sen är det bra. När jag pratar med andra med barn i samma ålder, berättar de samma sak.

Pojkens problem kan absolut vara grundat i en psykologisk orsak, men ett sätt att ta reda på det är att utesluta det fysiska. Det är rent oansvarigt att inte göra det. Visar det sig att det inte finns någon fysisk orsak, får man ta det vidare därifrån. Att inte vilja gå på fotbollen när det är svårt att andas är logiskt. Det är läskigt och obehagligt och jag förstår om pojken är rädd för att det ska hända igen. 

Att lida av fysisk sjukdom men inte bli trodd, är fruktansvärt. Jag led i tonåren och upp i vuxen ung ålder av smärtor i kroppen. Vården undersökte lite, hittade inget och konstaterade att det var psykiskt. Tills jag bestämde mig för att ge det en sista chans och söka vård en sista gång. Då upptäcktes en reumatism. Inte konstigt att jag gått runt med värk i många år! 

Att tro att det är ångest är VERKLIGEN INTE att förminska problemet. Mitt barn har haft både astma och ångest och jag kan säga att astma är ett litet pluttprpblem i jämförelse. Hade 1000 gånger hellre sett att mitt barn hade astma än den ångest som plågar henne. 

 

Jättebra, TS, att ni bokat tid hos psykolog. En viktig grej är att lära sig att ångest i sig inte är farligt. Både han och ni föräldrar behöver känna det. Den kommer kraftigt och klingar sedan långsamt av. Man kan lära sig att dämpa anfallen genom att tex styra sin andning. Så långt det går ska man inte låta sitt barn undvika det som ger ångest. Det förvärrar bara. Men är det kraftig ångest måste man ju det. Då får man jobba sig framåt med små steg. Du kan läsa om exponeringsterapi. 

Försök att leva som vanligt så långt det går. 

Kolla upp lungfuktion och sånt också. Kör på båda spåren tills ni hittar rätt. 

Det låter däremot inte som panikångest. När man har det är min erfarenhet att man är synligt kraftigt påverkad och har svårt att kommunicera som vanligt. Men vanlig ångest är inget kul det heller! 

Hoppas att ni hittar roten till problemet, vad det än är, och att din pojk snart mår bra igen! 

Ja, det är bra att undersöka både fysiska och psykologiska orsaker.

Grejen är väl att en massa spekulationer i regel är av ondo i ett läge då man inte vet. Däremot kan det vara bra att få stöd av omgivning och internetforum när man väl vet.
Det är rätt klassiskt att komma till vården och redan "veta" vad som är problemet. Därför brukar läkare be folk att inte googla för mycket på sina symptom.