Helt chockad

Ja, det är förvirrande men några delar börjar klarna. Jag träffade det gamla ex:et. Vi har inte setts på nästan 25 år. Han har några relationer bakom sig, dock med goda relationer i behåll gällande barn vilket för mig är en enorm redflag (om man pratar illa om sina ex).  Jag är mest ute efter en frihetskänsla, se hur det känns med någon annan och...jag vet kanske inte riktigt vad jag vill där, det får kanske tiden utvisa. Jag vet att jag INTE vill ha en "ny" familj, så en person som känner att de måste flytta ihop, blanda barn och umgås dygnet runt går bort. Även en som inte kan kommunicera känslor. På de två punkterna verkar han okej. MEN, det som hände blev inte alls som jag tänkt. Ni som följt tråden vet ju att jag ställt mig in på att få tillbaka min man, att jag gett honom till september på att fundera och sen skriver vi under skilsmässopapper om han fortfarande är säker på att äktenskapet är slut då. 

Jag har verkligen funderat, vridit och vänt på hur det varit, vad jag kompromissat om, vad han kompromissat om, hur ett "nytt" äktenskap efter allt det här skulle se ut eftersom det skulle bli som att börja från början igen på ett sätt. Exempelvis det ni undrar: kommer jag någonsin att kunna lita på honom igen? Det skulle definitivt kräva parterapi och från hans sida någon form av erkännande av att han faktiskt brutit ett löfte han gett inte bara mig utan gud (han är rätt troende och var den som insisterade på giftemål). Samt detta: vilka problem orsakade egentligen detta? Var det en medelålderskris, att han inte står ut med att bo själv, att han vill ha en kvinna att ta hand om eller bli bossar av...? Det är bara han som vet och det skulle krävas att han vill ta reda på det. 

Men jag träffade exet och, det här kommer att låta knäppt men: jag trodde aldrig att det som skulle komma att bli den definitiva sista spiken i mitt äktenskaps kista skulle vara detta. Jag insåg plötsligt att det jag sexuellt vill ha av en man, min man eller vilken som helst, är något min nuvarande man aldrig kommer att kunna ge mig. Det var något av en chock. Jag insåg att jag under de senaste åren försökt driva vårt sexliv mot en viss punkt och han har varit delvis med på det. Jag vill inte vara alltför explicit men han har med tiden tagit ut svängarna lite mer från att varit ganska blyg/traditionell och jag menar inte att det är något fel i det, det är bara inte vad jag egentligen vill ha. Det känns så banalt att skriva det här men jag blev så att säga tagen på sängen rent mentalt, det var som om en pollett trillade ner och på ett sätt så speglar det kanske stor del av vårt förhållande. 

Jag har på olika plan försökt driva honom någonstans där han själv inte är, både gällande det sexuella men även på andra plan. Jag har pushat honom att skapa starkare känslomässiga band till barnen genom att påtala vad som behöver göras rent konkret (ge dem uppmärksamhet, intressera dig, prata, prata, prata..). Jag har begärt familjeterapi och att han skulle gå i egenterapi för att lära sig kommunicera men det slutade med att jag fick gå med för terapeuten fick inte ur honom något alls. Han och jag har kunnat kommunicera så mycket bättre de senaste 4 åren och jag har nog tänkt som med sexet: se där, utveckling! Snart kommer detta att spilla över på barnen, vi är på väg mot ett mål och jag puttar honom ditåt....

Det är bara det att jag inte vill putta mer. Om han ångrar sig angående skilsmässa så är det jag som kommer att få dra i parterapi mm och nej, jag vill inte mer. Vi har haft det bra på en massa olika sätt men jag misstog en gradvis utveckling för framgång för att jag inte förstod vad mitt eget mål var och att det inte matchar hans. Det här är ju bara min subjektiva tolkning men efter den där natten känner jag att jag inte kommer att kunna gå tillbaka. Det är inte heller schysst av mig, tänker jag, att försöka forma honom till någon han kanske (antagligen inte) vill vara så jag behöver verkligen släppa här och bara hålla distans ett tag och sen hoppas på att vi kan ha ett tillräckligt gott förhållande som föräldrar. 

Herregud, man vet verkligen inte alltid vart livet för en. 

Jag var utbränd för ca 10 år sen, då klev han in och det var bra. Jag lärde mig mycket på erfarenheten, att reglera och känna när det blir för mycket (även om jag inser att det inte låter så utifrån). Han är den där mannen där alla hans vänner tycker att han gör "för mycket", nästintill är en toffel för att han gör mer än andra män...men en stor del är ju det känslomässiga ansvaret, dvs ansvaret för att familjens relationer fungerar och där har jag absolut dragit största lasset. Att sen göra hälften eller mer av resten av markservicen kändes inget vidare, han är medveten och håller med om det skeva i uppdelningen så...ja. Han är utbildad inom genus vid sidan av primärämnet och har rätt bra koll i teorin och är medveten om sina egna brister där.

Det låter underligt men: vi jobbar i samma branch. Den tiden jag lägger på 150% studier och 100% jobb är ungefär samma som han lägger på 100% jobb så jag tror egentligen inte att det felade just där. Jag jobbar dessutom mest hemifrån, har bättre arbetsvillkor och mer inkännande kollegor och chefer vilket gjort att jag varit mer rent fysiskt också med barnen och kunnat vara hemma långa perioder när de inte mått bra. Den saken handlar nog också om att jag är mycket mer effektiv där han är petnoga och tar lång tid på sig. Vi har ju ofta kunnat jobba samtidigt och/eller behövt lika mycket utrymme till det och studier med resor mm. En annan kvinna skulle förmodligen uppfatta det som att han lade alldeles för mycket tid på jobbet men jag tänker att det är där vi också varit kompatibla, inte minst för att vi kunnat hjälpa varandra med korrekturläsning/idéer etc. Den tiden jag låg och läste i soffan för mina studier togs ut av den han spenderade i samma soffa framför tv-sport  

Någon föreslog att han kanske känt sig underlägsen gällande karriärerna men det tror jag knappast då hans nya också var en framstående forskare om än i ett lite mer angränsande område. Men det kan ju visa sig med tiden att det han egentligen skulle må allra bäst av är någon som också vill kolla sport...vi får väl se. För mig känns allt så ambivalent fortfarande men jag tänker att det bara är att fortsätta ta en dag i taget, se vad som händer och leva på som vanligt så gott det går. Den värsta krisen är ju över så det borde rimligtvis bli bättre och bättre med tiden, nu är det mer en större sorg och själva upptagenheten av att tänka på det. Men livet är väl så. Jämfört med vad vi gått igenom med barnen, speciellt stora, är detta en droppe i havet. 

Han har gått med på detta vilket jag tror är en väg framåt oavsett parrelationen. Men sen är problemet att vi är i olika faser?hans relation är slut medan mitt utforskande med andra inte känns som att det är det. Det är helt enkelt för tidigt för mig. jag vet att det är en kanske småsint och petimete-sak men jag känner så här: han 
?testade? den relationen och den höll inte. Under den tiden höll jag på att gå under helt. Han gjorde det i x antal månader. Nu när jag ?testar? om jag verkligen vill tillbaka in i ett monogamt förhållande med honom så avbryts det för att hans process nått en viss punkt. Men jag är inte på samma punkt. Kan han tänka sig att vänta ut mig nu, även om jag inte kan ge garantier? Han menar att han inte vill börja parterapi förrän jag är klar med det och jag kan förstå det tror jag, även om jag inte känner likadant. Men jag behöver en månad eller två till att tänka. Någon här återkommer till att jag går tillbaka och blir en dörrmatta och det är väl just det jag inte vill. Känslan av att vilja ge relationen en chans till måste vara genuin hos mig också och den är kanske inte det riktigt än på det sättet. 

och samtidig: de allra flesta tycker att det är självklart att jag ska lämna. Tänk om han gör det igen? Tänk om jag aldrig kan förlåta och relationen alltid blir ojämn? Ja, tänk om. Kan det göra mer ont än vad detta har gjort? Jag har svårt att tro det. vi har varit tillsammans nästan 15 år, vi har båda investerat en massa, banden är starka och utifrån det: är det verkligen värt att stänga den dörren direkt och inte ens försöka med hjälp av terapi och tid att åtminstone utforska vad vi båda vill även om vi kommer fram till att vi är bättre som bara föräldrar?

Jag hade en relation som jag uppskattade och hur det än blir kommer jag att vara tacksam för att jag hade den. Det är inte ens alla som någon gång i livet upplever en riktigt stark kärlek. Jag har ju hållit dörren öppen till nu genom att inte ansöka om skilsmässa och han också, det stämmer. Jag vill inte ha en osund relation men i ett längre perspektiv tänker jag att jag har haft massor av relationer, det hade inte han. Jag tror att jag förstår känslan av att bli smickrad och betagen av att någon uppvaktar en när det händer så sällan. Jag menar inte att det är okej att han tappade huvudet men oss emellan har möjligheten att vara otrogen pga andras uppskattning varit ganska vanlig för mig men inte för honom: helt enkelt för att han inte blir uppvaktad i vanliga fall. Vad händer nästa gång? Ja, det återstår ju att se.

Nu gäller det att leva med att den andra kvinnan är på hans jobb och även om det inte innebär att de ses hela tiden så tror jag att det kommer bli jobbigare än han vill inse. Han har berättat för henne att han gått tillbaka till vårt äktenskap, men på hans berättelse tycker jag mig förstå att hon haft väldigt svårt att släppa. Att den relationen varit ganska stormig och att han nog gett henne tvetydig signaler även efter att han gjort slut. Och sen känt att han måste förklara igen och igen att det verkligen är slut. 

Jag önskar att jag bara kunde släppa den här människan (den andra kvinnan)men det är ganska svårt. Jag ser hennes handlingar ur mitt eget kvinnliga perspektiv, till exempel att hon dyker upp hos honom en natt och inte har någonstans att sova? jag kunde själv ha gjort så om jag blivit dumpad men ändå trodde att det fanns någon slags chans. Han tycker att han är övertydlig och är helt övertygad om att nu när han sagt att han är tillsammans med mig så kommer hon att backa. Jag är mycket mer tveksam till det. Jag förstår att han inte vill prata illa om henne, men när han berättar om deras relation, vilket jag har bett honom göra ganska mycket i detalj för att förstå, så hör jag en person som har svårt att ta ett nej, kanske lite verklighetsfrånvänd, och är väldigt fokuserad på Sig själv. 

Hon säger att hon har berättat för sin man att hon träffat någon, men att han ändå nu flyttar hit med henne och har gått med på att de har två lägenheter. Egentligen borde jag ju inte bry mig om vad hon gör eller hur hennes liv är, min egen man går i egen terapi och förhoppningsvis kommer han förstå någonting där om sig själv och sin oförmåga att stå upp för sig själv och där i längden, även för vår relation, vilket är kopplat till hans konflikträdsla. Vi går också i parterapi och där tänker jag att vi får hjälp med hur vi ska hantera situationen, för mig är det ju personligen tungt på ett annat sätt. 

Det är inte bara det att jag oroar mig över att de hela tiden är på samma plats, det som egentligen oroar mig mest är att jag nu plötsligt är en person som är misstänksam, som är svartsjuk, så förväntar mig det värsta! Jag har ingen lust alls att vara sådan. När vi pratat om det så föreslog han att jag till exempel kan komma och äta lunch med honom på jobbet, vilket jag tycker låter som en helt idiotisk idé. Jag har gjort det innan men att jag nu skulle dyka upp där för att stilla min egen oro Känns som en del i ett drama jag inte alls har lust att spela med i. Jag tror att han sa så för att han försöker vara tillmötesgående, hittills har han verkligen tagit på sig all skuld, lyssnar på mina frågor och långa utläggningar om hur han sårat mig på massa olika sätt och Står ut med att han inte kan göra något åt det han gjort. Men jag måste hitta ett sätt att leva med den här nya delen i mig själv? Jag vill inte vara kontrollerande, jag tycker att det är en otroligt oattraktiv egenskap?

Tack jag skriver massor hela tiden?! 

Bra fråga med löftena?jag tänker att det är som ett nytt bröllop nästan. Jag vill att det ska vara publikt på samma sätt som bröllopet var tror jag. Det är inte hämnd men jag vill inte heller gömmas undan om du förstår? 

Det är svårt att hantera att de är på samma jobb hela dagarna. Hon dyker upp och ställer onödiga frågor och han är i någon mån hennes chef men det får mig att undra hur mycket han satt ner foten..? Hon hade kunnat skicka ett mejl men det gör hon inte?han menar att det är helt slut men att de ju kommer att ses, visst. Men all onödig kontakt? Det verkar dessutom ha köpt en lägenhet precis där vi bor. Jag blir inte av med henne det fattar jag men jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det. Det känns olustigt att hon ska bo här, har hon råd med en lägenhet här hade hon lika gärna kunnat köpa en lägenhet någonstans i staden.

Nja, när det gäller att köpa lägenhet...vi bor i stadens sämsta område, mest för att det var där vi snabbt fick två hyreslägenheter nära varandra när vi flyttade ifrån varandra. Det ligger ett område med köplägenheter som ju är finare över gatan men i övrigt är området sådant som de flesta i staden knappast skulle välja att bosätta sig i. Jag är uppvuxen här och har därmed viss anknytning men det är långt ifrån ett självklart val för de flesta, speciellt inte som hon precis som vi tillhör en socioekonomiskt högre grupp. Men vad vet jag.