Det ligger viss sanning i det, jag har styrt en del och han ville inte bo isär men jag prioriterade barnen i det fallet. I början styrde jag mest, dels för att jag redan hade ett barn och var lite äldre men han sa bara: säg vad jag ska göra så gör jag det. Det funkade dåligt och vi jobbade på att han skulle uttrycka sin vilja. För ca 9 år sen blev jag utbränd en period och då kom han fram, tog en massa ansvar över beslut mm och balansen ändrades på ett positivt sätt. Sedan dess har jag försökt backa och han kliva fram och jag trodde att vi var på en bra plats där.
Men det kan vara att saknaden av att bo ihop, äga ett hem och ha det där konventionella livet ändå var så stor i honom oavsett orsaken till att det blev som det blev. Han har gått med på terapisamtal så jag tänker att det är en fråga som känns viktig att reda ut där och jag ska ta upp mitt eventuella styrande, det kan vara så att han behöver hitta vem han är utan mig, jag kan på något sätt ändå ha stor förståelse för det även om han inte hade behövt knulla till sig den friheten.
Men den nya kvinnan är (i hans ögon, bara hans beskrivning) mycket mer bestämd än jag, har ganska högljudda åsikter och han återkommer hela tiden till: "det kommer hon inte att vilja/det kommer att leda till konflikt/så vill hon inte ha det, det kommer bli bråk". Kanske saknar han att bli bossad med? Jag vet att det låter knäppt men det relationen gett mig är bland annat att jag blivit annorlunda. tonat ner min ilskna sida, vi har på allvar inte bråkat på minst två år. Det låter ju helt sjukt att det skulle vara ett problem men kanske saknar han det där? Jag för min del har njutit av friden, det har varit så mycket annat att kämpa med så att vi har hållit ihop har varit skönt och jag känner att jag blivit mer en person jag vill vara: inte konfliktsökande, inte sökt bekräftelse genom en massa tjafs.
Om du träffar dem så försök att vara framförallt praktisk.
Det blir förmodligen jätteladdat känslomässigt för alla. Problemet är ifall om mötet spårar ur, så kan det drabba ert gemensamma barns relationer och mående i framtiden.
Så försök att förhålla dig iskall och ta bara upp hur du tänker kring sonens mående. Var beredd på att de kan vilja se andra lösningar. Se mötet enbart som ett tllfälle att föra fram dina tankar om barnet. Släpp hellre frågor än att det blir en jättestrid. Är de lite mottagliga för dina tankar, så kan de fundera vidare efter mötet och komma på lösningar och kompromisser
Min erfarenhet, från många års arbete med barn, är att barben ofta först går igenom en känslomässigt väldigt turbulent period i samband med skilsmässan. När det hela är klart, och formerna för det nya livet växer fram, så lugnar det ner sig.
I alla fall om de behandlas med någorlunda respekt.
Det som gör att det fortsätter vara väldigt påfrestande för dem är om föräldrarna bråkar mycket över dem, eller att den ena föräldern försvinner helt.
Tack för dina ord. Jag ska ta hjälp av en vän som själv varit "den andra kvinnan" och därmed har det perspektivet och där det gick bra, även för barnen. Jag tänker att allt fokus ligger på barnen, resten måste jag hålla mig ifrån att lägga mig i och just nu känns det inte så svårt.
Men jag funderar på det här med att introducera en ny partner för tonåringen, när är det läge för det? Man hör ju hela tiden om att det kan bli fel och förstärka någon sorts partiskhet hos barnen vilket jag verkligen, verkligen inte vill uppmuntra. Men jag vill ju heller inte försöka få dem att fördröja det om det inte finns någon vits utifrån barnen.
Hur har ni andra gjort med det? Den enda erfarenheten jag har är storas pappa som introducerade nya på löpande band väldigt snabbt och där allt egentligen gjordes utifrån att han var arg för att jag lämnat honom. Jag tänker att jag är i ett bättre läge nu, jag är ju ganska maktlös men känns ändå svårt att se barnens relation till sin pappa haverera och bara titta på, det vill jag helst inte. Och jag fattar att han inte kan tänka helt 100 nu. Det gör mig arg men jag jobbar på det, att acceptera det och se vad jag kan ta för ansvar och hålla den ilskan borta från både honom och barnen.
Jag tycker att du är väldigt klok som inte låter känslorna av hat och ilska slå rot! Men det klart att de finns, det är ofrånkomligt.
Man brukar säga att man ska följa med i känslans våg, även om den är kraftig och varar en längre stund, för att sedan följa med ner igen. Känslorna går i vågor, och då är det ju bra att släppa taget om dem när de är på väg ner. Inte mata dem med en massa intellektuella tankar för att hålla igång dem extra länge. Även om livet ibland känns mycket orättvist. Men att inte uppehålla sig vid det.
Jag tror att det var någon som nämnde att skiljas, när man själv inte vill det, är jämförbart med att förlora en nära anhörig. Så du ska nog inte ha så stora krav på dig själv just nu. Behandla dig själv som du hade drabbats av ett stort sorgebud.
Jag förstår att du inte vill att sonen ska träffa på pappan och den nya kvinnan på stan, han skulle, som du säger, troligen misstänka något. Eller att han kom hem till pappan och hon var där.
Men det viktigaste är att han vet om att det finns en ny kvinna, så att det inte blir som en blixt-insikt som chockar honom i den stunden som han möter dem. Så att han är lite mentalt förberedd på att det kan hända.
Ja, det är ju det enda sättet att ta sig igenom det som händer, att följa med i vågorna av känslor!
I annat fall riskerar man att de blir en hård "kärna" inuti, som hindrar en att leva längre fram i tiden. Inte för att separationen någonsin blir ett O.K. minne, men det blir något som hjärnan på sikt kommer att känna är ett passerat stadium i livet.
Ja, det handlar verkligen om vågor av känslor. Idag läste jag tidningen, kom till dödsannonserna och såg att någon benämnts som "livskamrat" och det bara rasade eftersom det är så jag sett på min man, som min livskamrat. Någon som jag ska följas åt med genom livet och nu blir det antagligen inte så.
Jag såg att han tagit bort mina inlägg från Facebook men också märkligt nog, raderat inlägg i vår sms-konversation där han skriver att han ska på middag men den kvinnan han sen låg med. Just de meddelandena är borta men inga andra, det känns som om jag håller på att bli knäpp men eftersom jag vet vilket datum det gäller och också ordagrant tidigare när jag gick igenom allt skrivit ner det så måste det vara så att han rensat där också...? Men så skumt.
Oavsett: jag har varit ute och roat mig och tar hand om mig själv och mitt och barnens liv. Jag skriver mycket och tror att det hjälper men även det där med att omge sig med vänner, gråta men också göra roliga saker har ändå hjälpt. Det har snart gått tre veckor och även om jag fortfarande drömmer mardrömmar sover jag åtminstone. Jag är ledsen men inte konstant förtvivlad. Tack för allt ert stöd och nya perspektiv.
Ja, det är ju fortfarande är mycket nytt alltig, hela ditt liv är vänt upp och ned. Gråta och vara extra känslig kan man vara i flera månader. Det kan vara som att leva på en vass egg.
Så bra att.du och ditt ex har kunnat prata lite mer vardagligt och att barnen får träffa er tillsammans på ett lugnt sätt!
Du gör helt rätt i att tänka på hur det blir för barnen!
Det måste ändå kosta mycket behärskning och självövervinnelse från din sida att förhålla sig så klokt som du gör nu! En eloge till dig för det!
Hoppas att.det gick bra i parsamtalet idag!
Den andra kvinnan är förmodligen rädd för att bli utskälld av dig vid ett möte, eller också är hon rädd att du ska se några av hennes svaga sidor. Det finns ju en del frågetecken kring hur hon har behandlat sin man i samband med den planerade flytten.
Eller också förstår hon att du kommer att be henne om att ta vissa hänsyn, något hon kanske inte vill göra.
Hoppas att det mötet blir av, annars får det bli ditt ex som det hela vilar på.
Du kommer förmodligen att tacka dig själv i framtiden för att du lyckats vara samarbetsvillig under den här tiden!
Jag och mitt ex är förtfarande på vänskaplig fot efter vår separation, det är faktiskt väldigt skönt i det långa loppet.
Det slog mig att du kan drabbas av extremt hög svartsjuka om du träffar den andra kvinnan. Du får nog vara beredd på att det kan hända, och stålsätta dig för det.
Ja, jag drabbades av en enorm sorg av att se dem tillsammans. Träffade dem tidigare ikväll. Först vägrade hon träffa mig, sen vägrade hon utan mannen. Hon skrev att hon "inte orkar med ett emotionellt jobbigt samtal" men kunde tänka sig att bara säga hej. När vi sågs föreslog jag att vi ändå skulle gå en sväng utan honom, men det ville hon verkligen inte. Hon bara upprepade hur "emotional and difficult" det här var för henne. MEN. Jag frågade om framtiden. Nej, hon har inte tänkt berätta för sin man förrän han är på plats. Nej, hon har inte tänkt flytta ihop med min man direkt. Nej, detta var ingenting hon roade sig med hon vill verkligen vara med min man, hon menar allvar.
Ja, då vet jag det. Hon var så skakis och rädd att det var helt sjukt. Som om det var mest synd om henne, total offerkofta. När jag ställde frågor vände hon sig till min man och sa "du kan svara på detta" "han kan svara på det för jag klarar inte det här". Herregud. Det stod klart att där jag ser en ganska osäker men snäll man ser hon en riddare i skinande rustning. Jag hade trott att han ville ha någon som bossar över honom men efter samtal hos parterapeut idag och mötet med henne insåg jag att han vill ha någon som behöver honom på ett annat sätt än jag kanske gör. Hon bad mig om en kram när vi skulle skiljas och jag gav henne en. Det kommer att kännas 1000 ggr lättare att gå till universitetet nu när jag vet vem hon är om jag stöter på henne. Även om jag kan tycka att om man fuckar upp någons äktenskap så kanske man kan brösta det lite mer än att krypa ihop och tycka synd om sig själv. Nåja. En sådan person kan jag aldrig konkurrera med, jag är inte den typen och är det det han vill ha eller behöver så får det vara så.
Igår var vi ute och åt med kidsen, det gick rätt bra. Idag samtal med parterapeuten som pekade ut att om min man bara sagt att han önskade mer tid med mig hade vi kanske inte varit i den här situationen. "Du har verkligen haft otur" sa han till mig. Jo, tjena. Det var också tydligt att min man tycker att han bränt alla broar med mig genom sitt beteende, oavsett vad jag tycker eller önskar.
Men jag känner mig nöjd. Även om det gör sjukt ont så är jag inte orolig på det sättet mer. Känns som att det blev verkligare av att se dem tillsammans och att det kanske hjälper mig att komma vidare.
Väldigt bra med inplanerad skrivvecka och resa. Vilken tur att det blev en bra kontakt med diakonen också! Så en del rör sig åt ett bra håll i alla fall, mitt i det andra.
När man har undersökt hur människor påverkas av stora och livsomställande händelser, så har man sett att efter ca 3 månader så brukar de hitta en viss balans (i genomsnitt 3 månader). Det gällde till och med allvarliga olyckor som medförde kroppsliga nedsättningar för personen.
Jag vet inte hur länge själva sorgen sedan är kvar. Det kan nog skilja sig mellan olika personer. Min egen spontana tanke är att man brukar ju säga ett sorgeår i samband med dödsfall. Under den perioden är man inte alls ledsen hela tiden, utan det kommer mer i vågor och i samband med helger som påsk, midsommar och jul t.ex.
Om man fastnar i sorg som inte vill lätta periodvis, så behöver man söka hjälp av vården så småningom.
Men det finns ju ingen anledning att tro att det kommer att bli så för dig! Du reagerar ju med gråt och saknad, vilket är en förutsättning för läkande.
Men jag förstår om du vill komma ur det här känsloläget
snabbt! Det är inget roligt land att vara i.
Det du kan göra är att vara snäll mot dig själv och inte kräva lika mycket av dig själv som vanligt.
Jag tänkte på den hemmaboende sonen, kanske kan han steppa upp lite och göra vissa saker för att underlätta? Kanske skulle han till och med tycka att det skulle vara skönt att få göra en del konkret för att hjälpa dig?
Jag tror också att han vill vara din vän, dels därför att du uttryckte att du ville det i början av separationen och dels för att hans samvete kanske lindras. Men nu verkar det mest bli påfrestande för dig att veta en massa om hans nuvarande liv. Det skär i dig.
Så ja, det är nog bra som du gör, att inte uppmuntra hans berättande om sitt nya liv genom att inte kommentera det när han nämner det. Du är ju också återhållsam med att berätta saker som ibte direkt angår honom för honom.
Jag tror inte att du kommer att vara intresserad av hans liv förrän mycket lång tid har gått. När du har kommit igenom separationen och hittat ett liv som du själv verkligen trivs med och är nöjd med och har blivit glad igen. Nu blir det bara för mycket att veta.
Jag tycker att du är helt enastående, som mitt i den förkrossande sorgen ändå orkar hålla barnperspektivet!
Gissar att exet har haft det knepigt med sina egna föräldrar på något sätt? Då blir det svårare att själv leva upp till förväntningarna som förälder. Hoppas att det gick bra för sonen att sova över natten efter.
Exet kanske är osäker på hur det komner att utvecklas med den nya kvinnan. Så för sin egen skull behåller han ringen på, för att själv först vänja sig vid situationen och för att inte behöva förklara sig på arbetet just nu.
Men visst är det lite konstigt, han har ju själv sagt att han vill bryta förhållandet med dig.
Kanske att de gemensamma middagarna bara är en påfrestning just nu? Kanske ni kan göra paus och återuppta dem när det hr lugnat sig lite?
Sonen kan ha egna svårigheter också, naturligtvis, till det kommer de känslomässiga svårigheterna med separationen. Det blir kaos när ni ses allihop.
Du har ju sagt att kärlek kan ta slut, det är storsint av dig att uttrycka dig så, mer kan du inte göra för deras relation.
Det tar lång tid att ge någon förtroende och börja räkna med någon som sin livskamrat. Att ändra det går inte i en handvändning, det är en känslomässigt svår process som tar tid, månader.
Det klart att du önskar att detta aldrig hänt och att allt kunde vara som vanligt igen. Ha tålsmod med de känslorna, det är ju för att du har en riktig anknytning till honom som du behöver gå igenom detta.
Gör det som är lättast för dig just nu. (Om du inte lovat exet att lämna in dom snabbt.)
Den enda trösten är att om några månader känns det troligen bättre.
Barn som ör äldre blir lika bestörta som yngre vid en skilsmässa mellan föräldrarna. Så fint att din son kan få ur sig sin besvikelse och sorg! Annars är det ju risk att han lever ut det på annat sätt. Försök att få exet att förstå att det är bra att sonen uttrycker sig och inte agerar ut!