Helt chockad

Oj, ja kulturkrocken känner jag igen lite, hade det med stora barnets pappa som kommer från samma land som min släkt men jag är uppvuxen här. Skönt att du kom ur det, det låter verkligen inte alls bra...! Kul att du började plugga och hittade ett eget liv också. Jag kan känna så delvis: det är så mycket i mitt liv som är mitt oavsett min man. Jag vill ha honom också men mitt liv står och faller inte med honom. Jag älskar mitt jobb och älskar att plugga t ex. Nu har jag gett mig själv mer space, delegerat på jobbet och sänkt kraven på plugg men det är bara tillfälligtvis. Det är han som strulat till det, mina andra drömmar ska han inte få funka upp också. 

Jaha, nu har det gått en månad. Från början kändes det som att tiden bara hade stannat. Idag är första dagen utan att jag gråtit flera gånger, det känns nästan märkligt men väldigt bra. 

Jag flaggade ju i början för någon form av fortsatt vänskap och så klart att vi ska ha god relation pga barnen. Det senare är lika viktigt, båda har sina problem och detta gjorde dem inte bättre precis. Vi har enats om att under en övergångsperiod spendera lite gemensam tid, ses en gång i veckan eller varannan och bara äta ihop, låta dem se att det inte är gräl eller annalkande katastrof, inte minst för hela helvetet med stora barnets pappa som satt djupa spår även i lilla på olika sätt. 

Men jag märker att min egen inställning ändras, kanske är det ilskan som kommer med mer och mer kraft nu? Jag vet plötsligt inte vad jag ska säga till människan alls. Han har börjat skicka sms om sånt som inte rör barnen och jag kan inte komma på vad jag ska svara. Även "barn"-smsen innehåller information som är helt onödig och bara rör hans liv. Jag svarar helt enkelt inte på det, för det enda jag vill säga är att han är en jävla idiot och det har jag ju sagt, att upprepa det känns som att be om konflikt? 

Jodå, jag har skällt (inte framför barnen). Han vet att jag tycker att han är en jävla fitta, det har jag sagt. Jag bara tänker att jag inte orkar säga det mer, tror dessutom bara att det är lättare för hans dåliga samvete att jag skäller mer: det får han inte. 

Ska träffas med barnen om några dagar, ska säga till honom då att det är bäst att vi bara håller det om barnen. Jag tänkte annorlunda i början men nu...nej det går inte. Vill han inte ha hela mig så får han hålla till godo med co-parenting, helt enkelt. Jag tror inte att han kommer att opponera sig precis, han förväntar sig och nästan vill att jag ska vara arg, så att säga det kommer att ge honom mer bränsle för sin självömkan över vilken dålig person han är...

Ja, jag är väldigt glad att vi inte är sambos. 

Det utvecklar sig tyvärr inte i så positiv riktning som jag hade hoppats. Igår sågs vi för att äta med barnen. Gemensamma barnet skulle laga mat men surnade till ganska snabbt för att han tycker att hans pappa bara pustar och suckar åt honom när han gör fel. Detta är ett återkommande tema: mitt ex har en tendens att inte vara så validerande och sonen är extra känslig nu. Vi vuxna fick ta över maten. Jag gjorde misstaget att be honom att inte ha ringen på sig och berätta på jobbet att vi inte är gifta. Vi är i samma bransch, folk skvallrar en massa. Han tappade det helt. Han fick för sig att det beror på att jag träffat någon annan. Jag lyckades inte svara direkt men sa att ja, jag har flirtat lite med någon, herregud, det är en jävla copingstrategi och HUR har han mage att ha åsikter om det? 

Som sagt: han blev jättearg och sa att jag ger mixade signaler. Ja, kanske för att jag inte vet vad jag vill helt enkelt. Är det så viktigt så skriver vi på skilsmässopappren hellre än att bråka. Tyvärr hörde sonen oss och fick ett utbrott. Skrek på sin pappa att han är värdelös mm och ja,, all möjlig uppdämd skit kom ut. Exempelvis att han tycker att hans pappa inte pratar med honom, inte visar intresse, inte initierar att de ska göra något. Mannen försökte prata med honom och fråga om det inte var något annat, eller varför drar han upp detta som de nyligen pratat om? (För att det är återkommande sen flera år men nu är inte jag där och smörjer maskineriet...) sonen skrek att pappa ljuger för han säger att det är bådas fel att det blir skilsmässa men det är egentligen bara pappan som vill det. Hans metafor: om jag slänger dig i marken så du får ont, är du eller jag skyldig? Jag lade mig inte i för ärligt talat visste jag fan inte vad jag skulle göra/säga. Jag fattar att sonen behöver få ur sig detta men jag har absolut aldrig hävdat att det är pappans fel, inte ens benämnt det, bara sagt att ibland tar kärlek slut och ibland vet man inte riktigt vad man vill men att vi är vänner och älskar honom och hans syskon. 

Mannen blir jätteledsen så klart, gråter, jag försöker trösta honom med att det kommer att gå över men sonen behöver få ur sig en massa, han är också 13 och har en hel del eget som plågar honom. Då vänder han sig och säger: om du ska använda de här middagarna till att vända honom emot mig så vill jag inte..Men WTF?? Han tog tillbaka det sen när jag påpekade att han hade börjat bråka. 

Det krävs en sån jävla ansträngning att inte be människan dra åt helvete. Vem som helst hade för länge sen gjort det, han har fan fått mitt hjärta på ett fat, stampat på det och är sen sur för att barnet inte är lika arg på oss båda?! Så jävla många föräldrar som i det läget snackar skit om den andra eller använder barnen på olika sätt...jag blir helt matt. Jag går ut flera gånger om dagen för att inte sitta hemma och gråta, håller god min inför barnen, har absolut sagt att jag är ledsen men inte på långa vägar låtit dem se hur förkrossad jag är. Äter sömntabletter för att överhuvudtaget kunna sova. Hankar mig fram en dag i taget på jobb och skola, går in på toaletten och gråter och harvar vidare medan han tycker synd om sig själv i sin lilla bubbla av framtidsdrömmar med ett jävla psyko (vilket jag inte heller sagt). Ser på hennes inlägg på sociala medier att hon tycker att det är lite synd att man inte har rätt att slå sina barn. Hon är helt ok med att förstöra mannen och barnens liv för sin egen lycka. Grattis, två offerkoftor som hittat varandra. Jag är så jävla arg. Sorry för rant. 

Sonen vill inte vara hos sin pappa. Jag uppmuntrade mannen att inte bara ge upp och gå hem direkt för risken är att sonen tar det som att han inte bryr sig. Kunde till slut inte få honom att följa med sin pappa (han skulle sova där), han stack ut och kom sen tillbaka till mig efter en timme och sov här. Tanken är att han ska sova hos sin pappa inatt. Håll tummarna. Jag vill verkligen inte att de ska ha en dålig relation men jag vill heller inte försvara pappans beteende, inser att jag bara förenklar för honom på ett sätt som kanske inte gagnar någon. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Vill helst säga till honom vilken jävla fitta jag tycker att han är men det ska jag inte. 

Tack för att du skrev det här. Jag tror att det inte heller passade honom. Nu blev det ju att välja mellan vad som passade honom eller var bäst för barnen, även om jag insett att detta passade mig bättre också. Men jag försöker verkligen se hans perspektiv. Vi kom fram till det hos parterapeuten och jag skulle gett honom ännu mer tid om han bara uttryckt att han behövde det men det kan mycket väl varit så att han inte förstod det själv förrän han ramlade in i detta. Fint att ni löste det på ett så bra sätt. Jag hoppas att det ska hamna där för oss också så småningom. 

Ja, han har inte så goda familjerelationer tyvärr. Sonen vill absolut inte sova där, lite svårt att veta hur mycket jag ska tvinga honom..

De gemensamma middagarna får nog ha ett uppehåll någon vecka, ja, jag orkar inte och inte värt att utsätta barnen för heller. Kvinnan från Tyskland kommer imorgon och stannar 8 dagar så han lär inte vara mer hemma i huvudet under den perioden, bäst att bara undvika honom så gott det går ett tag tänker jag. 

Jag ska försöka att inte ätas upp av harm bara, det är svårt. Men jag jobbar på det. Tack för allt stöd. 

Håller med. Det känns som om han bara försöker lägga skuld på mig för att sonen inte vill vara hos honom. Vi ska inte ses på åtminstone några veckor. Alla måste nog få lugn och ro. 

men det är så svårt med saknaden. När lägger den sig? Det har gått snart 5 veckor och det är så plågsamt fortfarande.

Jo då, det låter säkert konstigt men jag sa det till sonen redan då och har efter det flera gånger gett honom cred för att han är så bra på att uttrycka sig, vad han känner och vad han behöver. Han och jag har ju ett helt annat sätt att prata på. Jag har sett till att han har ett annat alternativ än pappa just nu när jag ska bort någon dag på jobb men i längden önskar jag naturligtvis att han och hans pappa ska ha en bra relation men det hänger på pappan. 

Pappan verkar överraskad över reaktioner, han trodde nog bara att det skulle vara den där första dagen vi berättade att vi skulle skiljas men sen inget...? För mig verkar det otroligt att han bara skulle vara okej med situationen efter en dag och inte mer sen...det är klart att det är en jättestor sak som han reagerar på.

Jag tror och hoppas att det kommer att lugna sig till slut, jag från min sida ska ha fokus på barnen, bara svara kort. Men jag märker att när jag svarar kort är jag rädd att han ska bråka för att han tror att det att jag inte "sopar" innebär att jag försöker alienera honom men jag jobbar på det, att släppa det. Det är väl jag som ska släppa kontrollen helt enkelt. 

Det verkar så enkelt när man tänker på det men ja, jag är nog ganska medberoende, van att fixa med en hel del emotional work för andra...men också: jag saknar min man så mycket. Jobbet med att acceptera hela situationen är så svår. Jag ska inte gnälla om det, det är bara fortfarande så överväldigande att mitt liv blev ett helt annat framåt än jag tänkt. Och jag saknar honom, saknar oss. Saknar mitt minne av äktenskapet och kanske känner att jag eller vi investerat en massa i det och när det lättat lite så händer detta...suck.

Ja jag hoppas ju att han ska ändra sig. Vi bor inte ihop så när pappren lämnas in går skilsmässan igenom direkt. För mig är ett äktenskap ett oerhört stort steg, jag har svårt att kassera det direkt för att han fått en flipp. Men ja, jag kanske bara borde skicka in pappren nu?känns som om jag ger honom kontroll på något konstigt sätt bara. Men det är kanske bara mitt hopp som spelar mig ett spratt.