Helt chockad

Bra råd, tack 🙏🏼 jag vet inte riktigt vad jag vill men jag vet tydligt vad jag inte vill ha?jag kanske bara ska testa och inte ta det så allvarlig. på något sätt känns det som att, eftersom jag har sagt att jag vill fortsätta äktenskapet så är det konstigt om jag dejtar. Å andra sidan har ju han sagt att han inte vill vara gift med mig (men har fortfarande inte lämnat in några skilsmässopapper) från det perspektivet så kan jag ju inte gå och vara bunden som ni säger. Jag är ganska arg på honom, men jag är inte så intresserad av att hämnas eller att han ska veta om ifall jag träffar någon annan, det bara känns som att det skulle vara bra att känna efter hur det känns?

Ja, det är förvirrande men några delar börjar klarna. Jag träffade det gamla ex:et. Vi har inte setts på nästan 25 år. Han har några relationer bakom sig, dock med goda relationer i behåll gällande barn vilket för mig är en enorm redflag (om man pratar illa om sina ex).  Jag är mest ute efter en frihetskänsla, se hur det känns med någon annan och...jag vet kanske inte riktigt vad jag vill där, det får kanske tiden utvisa. Jag vet att jag INTE vill ha en "ny" familj, så en person som känner att de måste flytta ihop, blanda barn och umgås dygnet runt går bort. Även en som inte kan kommunicera känslor. På de två punkterna verkar han okej. MEN, det som hände blev inte alls som jag tänkt. Ni som följt tråden vet ju att jag ställt mig in på att få tillbaka min man, att jag gett honom till september på att fundera och sen skriver vi under skilsmässopapper om han fortfarande är säker på att äktenskapet är slut då. 

Jag har verkligen funderat, vridit och vänt på hur det varit, vad jag kompromissat om, vad han kompromissat om, hur ett "nytt" äktenskap efter allt det här skulle se ut eftersom det skulle bli som att börja från början igen på ett sätt. Exempelvis det ni undrar: kommer jag någonsin att kunna lita på honom igen? Det skulle definitivt kräva parterapi och från hans sida någon form av erkännande av att han faktiskt brutit ett löfte han gett inte bara mig utan gud (han är rätt troende och var den som insisterade på giftemål). Samt detta: vilka problem orsakade egentligen detta? Var det en medelålderskris, att han inte står ut med att bo själv, att han vill ha en kvinna att ta hand om eller bli bossar av...? Det är bara han som vet och det skulle krävas att han vill ta reda på det. 

Men jag träffade exet och, det här kommer att låta knäppt men: jag trodde aldrig att det som skulle komma att bli den definitiva sista spiken i mitt äktenskaps kista skulle vara detta. Jag insåg plötsligt att det jag sexuellt vill ha av en man, min man eller vilken som helst, är något min nuvarande man aldrig kommer att kunna ge mig. Det var något av en chock. Jag insåg att jag under de senaste åren försökt driva vårt sexliv mot en viss punkt och han har varit delvis med på det. Jag vill inte vara alltför explicit men han har med tiden tagit ut svängarna lite mer från att varit ganska blyg/traditionell och jag menar inte att det är något fel i det, det är bara inte vad jag egentligen vill ha. Det känns så banalt att skriva det här men jag blev så att säga tagen på sängen rent mentalt, det var som om en pollett trillade ner och på ett sätt så speglar det kanske stor del av vårt förhållande. 

Jag har på olika plan försökt driva honom någonstans där han själv inte är, både gällande det sexuella men även på andra plan. Jag har pushat honom att skapa starkare känslomässiga band till barnen genom att påtala vad som behöver göras rent konkret (ge dem uppmärksamhet, intressera dig, prata, prata, prata..). Jag har begärt familjeterapi och att han skulle gå i egenterapi för att lära sig kommunicera men det slutade med att jag fick gå med för terapeuten fick inte ur honom något alls. Han och jag har kunnat kommunicera så mycket bättre de senaste 4 åren och jag har nog tänkt som med sexet: se där, utveckling! Snart kommer detta att spilla över på barnen, vi är på väg mot ett mål och jag puttar honom ditåt....

Det är bara det att jag inte vill putta mer. Om han ångrar sig angående skilsmässa så är det jag som kommer att få dra i parterapi mm och nej, jag vill inte mer. Vi har haft det bra på en massa olika sätt men jag misstog en gradvis utveckling för framgång för att jag inte förstod vad mitt eget mål var och att det inte matchar hans. Det här är ju bara min subjektiva tolkning men efter den där natten känner jag att jag inte kommer att kunna gå tillbaka. Det är inte heller schysst av mig, tänker jag, att försöka forma honom till någon han kanske (antagligen inte) vill vara så jag behöver verkligen släppa här och bara hålla distans ett tag och sen hoppas på att vi kan ha ett tillräckligt gott förhållande som föräldrar. 

Herregud, man vet verkligen inte alltid vart livet för en. 

Ja vi hade sex och jag insåg att så dominerad som jag vill bli kommer min man aldrig vara bekväm med att göra?och skulle han mot förmodan det så skulle det ta åt dit eftersom han inte kan prata om det, inte är bekväm eller säker i den rollen.

Nej jag vill inte vara dörrmatta (annat än sexuellt då 😂). Han har inte skickat efter några papper men jag ska göra det nu, skriva på och önska honom lycka till. Han och jag är en omöjlig framtid. Vet inte om jag ens är ledsen nu, mest förvånad. Men kanske också lättad.

Haha, roligt att man kan glädja någon  

Alla gör ju på sitt sätt men ja, att ta mig ut och träffa andra har gett mer än jag trodde. Det känns fortfarande sorgligt att det blev som det blev men det känns som om jag krupit upp ur ett mörkt hål och hittat någon del av mig själv igen som vill leva, som vill njuta av sommaren och som inte vill spendera den med att gråta över hans eskapader. Träffade honom kort och han frågade hur jag mår. Till min egen förvåning kunde jag svara bra och verkligen mena det, jag tror att det syntes på mig också, misstänker att han blev lite konfunderad. 

Jag har inga planer på att ge mig in i någon annan relation men dejtar lite, känner mig tillfreds med det. När han träffade henne började han ju också ta fysiskt avstånd. Jag trodde att det berodde på att han var deprimerad och jag kände mig klängig och krävande. Sen fattade jag att det var för att han inte kunde låtsas som han hade trott att han skulle kunna. Men för mig är min sexualitet en stor del av att må bra och jag reclaimar den utan honom på de sätt jag gillar. 

Jag tror att det här kommer att bli en bra sommar trots allt. Tack för allt ert stöd, det har varit väldigt bra att få speglas lite i människor som inte känner oss och han andra infallsvinklar!

Tack och tack för dina råd Sinue ???? nu drar jag utomlands en vecka själv och tar hand om mig själv lite.

Han ska på semester med henne snart men jag har bestämt mig för att inte fråga om deras relation, planer mm. Dels är jag osäker på hur ärlig han är, dels är jag inte betjänt av att veta. Ska de flytta ihop lär han ju nämna det förr eller senare och det är egentligen det enda jag behöver veta pga barnen. 

Jag tänkte bjuda honom på middag ute i slutet av sommaren (innan dess vill jag inte träffas faktiskt), säga tack för den här tiden, nu skiljer vi oss och fokuserar på att vara bra föräldrar med bra samarbete. Mycket i vårt äktenskap var bra, hans närvaro har gjort en del positivt med mig även om han nu sårade mig sjukt mycket så skulle det vara skönt att avsluta på en positive note och gå in i nästa fas utan en massa tjafs men markera slutet och början på något annat. 

Hej,

ni som följt tråden har sett mig gå från katastrof och nästintill katatonisk till lite mer levande igen. Sommaren kom igång, jag har varit iväg på ytterligare en veckas egensemester som jag inte räknade med men som visade sig läkande på en massa sätt. Har dejtat lite mer med olika och bara roat mig under premissen att ingen av oss letar efter något stadigvarande (vill inte krossa någon annans hjärta bara för att mitt krossades...). Känt att jag tidvis kunnat släppa tankarna och bara vara i nuet och i mitt och barnens liv. 

Jag landade i att den gemensamma resan vi skulle göra med tonåringen åker han och jag själva på utan mannen och tar med hans bästa kompis. Bilsemestern är ombokad till en tågsemester för mig, tonåringen, äldsta barnet och hens bästa kompis i september. Så får alla det de önskade om än på andra sätt utan att mannen är involverad. 

Han kommer snart hem från en längre semester med sin nya. Under den här tiden frågar han då och då om jag är med någon annan, tex när jag reser. Har inte besvarat det med mer än skämt men det ligger så klart nära till hands att säga: "ja, och han är sååå mycket bättre än du!" men nej. Det värsta med hela den här situationen är all ilska och besvikelse den förde med sig, att jag känt att jag vill hämnas, vara elak. Och en sån person vill jag inte vara! Så jag berättar inget. Det är dessutom min ensak. Jag förstår inte varför han ska ha reda på det, är det bara för att kontrollera mig? Är det vanligt? 

Nu har han sagt att han vill prata när han kommer hem. Genast får jag ont i magen. Vad vill han? Är hon gravid, ska de flytta utomlands, vill han introducera henne nu med en gång? Hur jag än försöker att inte tänka på det kan jag inte låta bli att oroa mig. Önskar att han inte körde de här spelen. Hade han brytt sig ett uns om mig hade han tagit det när han kom hem istället för att skriva mitt i natten för att flagga för att han inte mår så bra och vill prata. Nåja. Inget jag kan göra annat än att vänta...

Oavsett vad han har att komma med vet jag inte hur jag kommer att reagera. Jag kanske inte måste svara alls utan bara säga: tack för att du berättar eller något liknande? Vad det än är så är det ju inget jag kan påverka, allt i hans liv är ju upp till honom. 

Jag tror tyvärr inte han är stor nog att unna mig att träffa någon annan, även om jag önskar att han kunnat se det så. Han har dålig självkänsla och tror antagligen att om jag kan vara med någon annan betyder det att han var betydelselös. 

Han kom direkt och berättade att det var slut med den nya. Jag visste inte vad jag skulle säga?blev helt otippat rasande. Jag ville så klart inte att hab skulle dra igång en till bonusfamilj eller att hon var gravid eller vad som men nu känns det bara som: var det värt detta?! Han sa att jag haft rätt hela tiden och att han misstänkt att det inte skulle funka. Okej?och då var det ändå värt att vända upp och ner på allas liv? Jag fattar att det var ett infall men resten, att bara kasta sig in i detta? 

Han frågade om jag fortfarande vill vara gift, sa att jag inte vet ett skit, jag var så arg och ville inte riskera att råka döda honom (inte egentligen men vill inte vara onödigt elak vilket jag kan) Jag bollade tillbaka och han visste inte. Han frågade om mitt dejtande med hänvisning till att jag lovat att berätta om jag inleder en seriös relation. Sa att jag inte gjort det och resten är inte hans business. 

Oj insåg nu att jag uttryckte mig slarvigt: det var jag som sa att jag inte vet ett skit, som svar på hans fråga om vad jag vill. Han skulle aldrig uttrycka sig så, lyckligtvis. 

Vi har pratat mer och jag har uttryckt i varenda detalj vilken skit han ställt till med, vilket kändes skönt. Jag skrev ett långt brev som han inte fick men som förberedde mig på vad jag vill ha sagt. Jag vet inte om jag kan förlåta eller inte, det är alldeles för tidigt men jag kände att det var viktigt att få berätta hur tiden faktiskt varit och att ur mitt perspektiv känns det extremt orättvist att han bara lät sina skuldkänslor ställa till det för alla och att det är på grund av mig som barnen ens vill träffa honom. Hur arg jag blivit av att han slängde ur sig att jag vände barnen mot honom när det inte finns i min sinnevärld att säga något ont om honom till dem. Hur ont det gjorde att bli avvisad istället för att han berättade vad som var fel, det kändes ju i hela honom att något inte var som det skulle och hur det fick mig att ifrågasätta mig själv och min sexualitet/moral. Hur det inverkat på mitt liv med sjukskrivning, att jag gråtit inför alla möjliga inklusive några lärare, kollegor och var tvungen att avbryta min undervisning en gång och be en annan ta den för att studenterna inte skulle se mig bryta ihop. Sömnmedicin och ångestdämpande, alla timmar på kyrkogården för att det var enda stället där jag kunde bryta ihop ifred. 

Och allt detta samtidigt som han letade fel i vår relation för att kunna rättfärdiga det han gjort (hans ord, inte mina), medan han var dopaminkickad och i sin egen bubbla och helt hänsynslös. Jag jobbar heltid och pluggar mer än heltid, har satsat mycket på min utbildning och var tvungen att lämna en tenta för att jag inte kunde sluta gråta. Det var både förnedrande och orättvist. Att jag sen gick ut med högsta betyg betyder inte att jag var oberörd som jag misstänker att han tror utan att jag fått bra stöd och hjälp och gav mig fan på att hans drama inte skulle få förstöra för mig mer än det redan gjort. 

Men också andra saker jag tänkt på som att jag upplevde det som att vi var bättre som par än sammanboende föräldrar och att jag oavsett vad aldrig kommer att bo med någon så länge barnen bor hemma eftersom könsrollerna är starka och jag har stort behov av eget space. Det rättfärdigar inget av det han gjort men det han gjort har fått mig att verkligen rannsaka vad som är viktigt för mig som person. Jag har varit förkrossad och jag är fortfarande arg och ledsen, känner en enorm sorg över situationen men jag vet också vem jag är och jag känner inte att jag "tappade" mig själv för att jag tappade honom. Jag har läst så många vittnesmål från andra i liknande situationer som mer eller mindre gett upp stora delar av sina liv, egna vänner, drömmar, hobbies mm när de gått in i tvåsamhet. Jag känner inte så. Det jag tappade var just honom och familjen som den var men det var illa nog. 

Han hävdar fortfarande att han "bara blev kär" och att han varit ganska nöjd i vår relation innan men försökt rättfärdiga i efterhand genom att tänka att vi inte träffades tillräckligt mm. Jag tror att han kände sig ensam för att han ser tvåsamhetens kvantitet, antal timmar under samma tak medan jag såg kvaliteten: jag värderar mycket mer ett samtal, en gemensam aktivitet eller intimitet än att leva parallellt under samma tak, för mig är tiden med närvaro mer värd. Förmodligen försöker han rättfärdiga åt andra hållet nu, kanske för att han inte vill vara ensam, kanske för att han verkligen har en stark anknytning till mig, det får tiden utvisa. 

Det skulle vara det enklaste i världen och förmodligen ganska skönt att bara falla tillbaka in i relationen men det är inte ett alternativ nu. Inte minst för att vi har barn, de ska inte behöva ha föräldrar som hattar omkring och är tillsammans ena dagen för att skiljas nästa. Vi måste i så fall båda välja varandra på nytt helt från början och det är ganska tveksamt om jag vill det. 

Jag var utbränd för ca 10 år sen, då klev han in och det var bra. Jag lärde mig mycket på erfarenheten, att reglera och känna när det blir för mycket (även om jag inser att det inte låter så utifrån). Han är den där mannen där alla hans vänner tycker att han gör "för mycket", nästintill är en toffel för att han gör mer än andra män...men en stor del är ju det känslomässiga ansvaret, dvs ansvaret för att familjens relationer fungerar och där har jag absolut dragit största lasset. Att sen göra hälften eller mer av resten av markservicen kändes inget vidare, han är medveten och håller med om det skeva i uppdelningen så...ja. Han är utbildad inom genus vid sidan av primärämnet och har rätt bra koll i teorin och är medveten om sina egna brister där.

Det låter underligt men: vi jobbar i samma branch. Den tiden jag lägger på 150% studier och 100% jobb är ungefär samma som han lägger på 100% jobb så jag tror egentligen inte att det felade just där. Jag jobbar dessutom mest hemifrån, har bättre arbetsvillkor och mer inkännande kollegor och chefer vilket gjort att jag varit mer rent fysiskt också med barnen och kunnat vara hemma långa perioder när de inte mått bra. Den saken handlar nog också om att jag är mycket mer effektiv där han är petnoga och tar lång tid på sig. Vi har ju ofta kunnat jobba samtidigt och/eller behövt lika mycket utrymme till det och studier med resor mm. En annan kvinna skulle förmodligen uppfatta det som att han lade alldeles för mycket tid på jobbet men jag tänker att det är där vi också varit kompatibla, inte minst för att vi kunnat hjälpa varandra med korrekturläsning/idéer etc. Den tiden jag låg och läste i soffan för mina studier togs ut av den han spenderade i samma soffa framför tv-sport  

Någon föreslog att han kanske känt sig underlägsen gällande karriärerna men det tror jag knappast då hans nya också var en framstående forskare om än i ett lite mer angränsande område. Men det kan ju visa sig med tiden att det han egentligen skulle må allra bäst av är någon som också vill kolla sport...vi får väl se. För mig känns allt så ambivalent fortfarande men jag tänker att det bara är att fortsätta ta en dag i taget, se vad som händer och leva på som vanligt så gott det går. Den värsta krisen är ju över så det borde rimligtvis bli bättre och bättre med tiden, nu är det mer en större sorg och själva upptagenheten av att tänka på det. Men livet är väl så. Jämfört med vad vi gått igenom med barnen, speciellt stora, är detta en droppe i havet.