Hemmet är orsaken till min utmattning. Hur ska man komma tillbaka?
Anonym (TS) skrev 2025-05-01 07:00:57 följande:
Alla barn är inte gemensamma. Han har fått sin diagnos långt efter barnen. Men ja, såklart jag sett att han har svårigheter. Jag är dock inte en person som lämnar i första taget. Vi är en familj och man ställer upp för varandra. Jag skrev denna tråd i syfte att få råd från andra som kanske lever med många diagnoser inom familjen och hur de fått ihop det.
Jag älskar min sambo. Skulle han vara elak och lämna mig med allt med flit skulle det vara en sak, men han vill ju kunna bidra och vara en hjälp för mig. Men har själv svårt med struktur. Som förälder till barn med NPF så ställs det ännu högre krav på föräldraförmågan, förmågan till struktur, rutiner osv, något som jag är bra på. Det har egentligen inte varit ett problem fören mer allvarligt psykisk ohälsa kom in i familjen i form av självskada, depression och ätstörning. Det blev för mycket för mig.
Anonym (Nej) skrev 2025-04-30 23:43:43 följande:
Jag försöker verkligen inte shamea ts för hennes val av sambo/förälder. Men ibland kan det vara svårt att sortera ut vad som är "det rätta" sättet att göra saker på vs sätt folk gör saker på.
Jag tänker att hans osäkerhet gällande mat tex handlar om att göra rätt. Inte om att han inte förstår att barnen behöver mat.
.
Det är komplext. Det som kommer naturligt för mig. "Min inre klocka" funkar inte på samma sätt för honom. Är han inte hungrig så tappar han uppfattningen om tiden och glömmer att laga mat åt familjen t ex. Det är hans minne som är största problemet egentligen. Jag har inte något problem att be honom om att göra saker, men det som är problemet är att han glömmer. Han glömmer göra det jag bett om. Glömmer handla saker jag sagt åt honom, glömmer hänga tvätten, glömmer fixa kvällsmat till barnen osv. Han glömmer berätta för mig om tider han får för utvecklingssamtal, om ett barn berättat att denna inte kommer hem efter skolan, att hans föräldrar hämtar barnet från förskolan osv. Det ställer till det mycket. Sen glömmer han att han glömt, så för det är svårt för honom att se hur stort problemet faktiskt är. Det är flera gånger dagligen som han glömmer saker och det blir en extra belastning på mig som då behöver komma ihåg, påminna, säkerställa att det blir gjort osv. Han tycker själv det är jobbigt att glömma. Han skäms och det blir mycket merarbete för honom osv. Vi har gått olika utbildningar via kommunen för diagnoser och även via BUP. Jag tycker barnen ändå har det stödet de behöver. Det som gör det tungdraget är att det är jag som får stå för allt stöd de behöver. Sambon har försökt få en utredning i 10 års tid, han vill ha stöd och hjälp. Men har svårt att uttrycka sina behov. Först blev det avslag på utredning två gånger för att han är för välfungerande då han har jobb och familj. Sedan har han stått i kö lång tid, endast för att få veta att han måste testa alla övriga insatser först. I tre år gick han till en arbetsterapeut, men han kan inte uttrycka sina behov. Han fick scheman han skulle fylla i under dagarna vad han gör och när, vilket han glömt fylla i osv. Han fick en utredning först efter att jag skrev och skickade in en egenremiss. Nu står han sedan snart ett år i kö för att få testa medicinering. Men det verkar dröja. Han har även kontakt med en arbetsterapeut. Men vi har skilda syner på vilka behov han egentligen har, så nu går han dit själv och det blir inte så mycket gjort där. Han har som sagt svårt att beskriva sina svårigheter.
Vi har inte så mycket övriga insatser i vår kommun. Bor på en mindre ort. LSS är inte aktuellt ännu utifrån barnens åldrar. Sambon är inte berättigad LSS såsom boendestöd osv. Han tillhör ingen personkrets som faller inom LSS. Stödfamilj har vi inte rätt till eftersom vi har sånt stort nätverk som hjälper oss.
Angörigstöd har vi och jag har tagit kontakt med dem och skulle få en tid dit.
Använder han inte mobilen? måltider tex, varför funkar det inte att sätta påminnelse på mobilen?
Gemensamma whatsapp-chattar för att kommunicera hämtning osv.
