Vanligt att nöja sig?

Om mannen får kvinnan att känna sig trygg, åt hållet att han skulle kunna gå över berg och dalar för hennes skull så gör hon inte slut.

Kvinnor avslutar relationen om mannen vill att kvinnan ska vara deras mamma och ta hand om dom. Därför är det då också kvinnan som avslutar. För att hon är den enda som tar ansvar i förhållandet. Enkelt beskrivet.

I vår utvidgade bekantskapskrets fanns det två som var "eviga singlar".

De gjorde en Friends på riktigt- sa att om vi inte hittar nån så tar vi varandra vid 35. Och så blev det.

De har bråkat satan första åren även för öppen ridå. Men med tid, vana, barn och någon svår sjukdom så har de nu växt samman på ett sätt som man inte hade kunnat gissa från början. De flesta av oss får bättre förståelse och tålamod med tiden, så länge inte den andra har direkt destruktiva vanor.

Ni har varit öppna med detta för varandra? 

Kan förstå att det är svårt att förstå vad kärlek är när ma dragits till destruktivitet. 

När en kvinna möter en man som gör precis allt för henne och är snäll hela tiden, så tycker jag mig se att hon tappar attraktionen efter ett par år.

Ja, men det är passionen som aldrig fanns i början. Det är ju något som bara håller i sig i vanligtvis 6 månader men kanske max 1 år. Så vad spelar det egentligen för roll om vi går från ingenting till sedan djup kärlek medan andra har ett rus och sedan kanske inte ens kommer vidare till djup kärlek eller är missnöjda över att dom inte är lika höga på ruset längre? 

Jag ser ändå att vi har valt varandra och jag ser det väl inte som vi bara nöjt oss med varandra. 

"Snäll" Det är skillnad mellan att gå över berg och dalar mellan att vara en dörrmatta och göra som man blir tillsagd. De "snälla" dörrmattorna kvalificeras in på en oansvarig mansroll där skilsmässan är ett faktum efter ett tag. Inget tecken på kärlek, snarare tvärtom då det är en inlärd passivitet. Mannen sätter sig i en livbåt före sin kvinna och tittar på henne med tårar i ögonen när båten långsamt sänks ner. Han har nöjt sig med kvinnan.

En man som går all in i relationen där han delar allt, tar med henne i sitt liv, ekonomiskt, beslutande, livet i övrigt. Är en betydligt bättre dynamik än ovanstående. Han sätter sin kvinna i livbåten före sig själv. 

En kvinna borde inte acceptera en relation med en man som är som i första exemplet. Det är bättre att vara singel.

 

Om man inte har ett gemensamt ekonomiskt tänk och planering är man inte en familj enligt mig. Då är det bara en tillfällig hook-up, att bytas ut om det dyker upp något roligare.

Det är en del av det jag pratar om. Det är inte ovanligt att ha delad ekonomi i ett förhållande idag. Tror inte det är positivt för teamkänslan. Finns också par som lever i princip skilda liv under samma tak. De kanske har gemensamt barn t o m. mamman som ansvarar över allt och får be om pengar av den inlärt hjälplösa pappan.

Såna förhållanden är ju giftiga. Mannen kan säkert vara nöjd. Men han älskar inte kvinnan.

Och med ett tillägg:
Hon kan omöjligen stanna kvar i förhållandet under en längre tid, oavsett hur mycket hon älskar honom.
ergo: skilsmässa.

Jag var hon som aldrig riktigt älskade sin man utan tog honom för att han ville ha mig och det var enkelt. Har såklart sagt att jag älskade honom men det blev aldrig den där innerliga djupa kärleken. Det höll väl i 20 år innan jag lämnade honom.

Nu tror jag tyvärr att jag hamnat där igen, jag har en man som säger att han vill vara med mig (vilket jag egentligen tror är att han vill ha nån att ligga med) och jag tänker att det är bra för stunden (perioden i livet) att vara med honom. Han har en del saker jag inte alls gillar men vi har bra sex och det räcker för nu.

När jag dejtat så har jag sorterat bort en del som jag verkligen inte kände nått för men några andra har jag känt attraktion till och det har varit tillräckligt bra.