Har haft två partners som erkänt för mig de haft relation med iaf en kvinna de inte var förälskade i. Hur vanligt är detta tro? Vanligare bland män eller kvinnor? Då måste man ju delvis spela att man känner lika starkt tillbaka?
Hållbar och stark kärlek kan växa fram både i efterfasen till en stor förälskelse, eller i samband att parterna bara känner en mer vanlig attraktion till varandra.
Men en attraktion behöver finnas med från början, annars blir det svårare att hålla ihop när vanliga typer av svårigheter sedan prövar relatonen.
Ja, men det är passionen som aldrig fanns i början. Det är ju något som bara håller i sig i vanligtvis 6 månader men kanske max 1 år. Så vad spelar det egentligen för roll om vi går från ingenting till sedan djup kärlek medan andra har ett rus och sedan kanske inte ens kommer vidare till djup kärlek eller är missnöjda över att dom inte är lika höga på ruset längre?
Jag ser ändå att vi har valt varandra och jag ser det väl inte som vi bara nöjt oss med varandra.
Beror ju på vad man lägger in i begreppet "nöja sig"...?
Jag har inte stadgat mig med någon jag inte är attraherad av, jag älskar min man. Fast någon gång runt 30 insåg jag att man inte kan sträva efter perfektion. Så när jag hittade min man, en bra karl med hjärtat på rätta stället, så kände jag väl att detta är så bra det blir. Jag var kär, men inte så himlastormande som jag varit med många (sämre) tidigare partners. Resultatet blev ju väldigt bra ändå. Nä, han är inte nån Adonis eller tiger i sängen, han är kass på att städa, knappar hellre på sin dator än följer med mig till en konsert och kommer aldrig hjälpa mig välja gardiner till vardagsrummet. Men vi kommer bra överens, är ett fantastiskt team gällande barn och hus och har en genuin omtanke för varandra. Vi har aldrig bråkat och livet med honom är faktiskt riktigt fint.
Så jag ser inte att "nöja sig" som något som nödvändigtvis måste vara negativt? Jag tror nämligen inte att någon människa hade kunnat leva upp till min drömbild över hur jag ville att en partner skulle vara.
Kanske att jag och min kille har det lite så. Eller, han var nog mer förälskad i mig när vi först träffade. Nu efter ca tio år ihop har vi en lugn men stabil kärlek. Vi vill varandras bästa, ser till att ha sex regelbundet, låter varandra ha sitt eget liv och intressen, vi kväver inte varandra, uppvisar sällan svartsjuka. Jag ser framemot att åldras ihop, vi kommer få det fint. Men nej, det är inte himlastormande och intensivt. Men absolut att jag nöjer mig. Till skillnad från många som i min ålder (40) verkar göra, då separationerna verkligen haglar omkring mig just nu.
Kanske funkar för vissa, själv vet jag att jag hade dumpat parrnern jag nöjer mig med så fort förälskelsen kommit, den känslan är alldeles för viktig för mig. Har passionen varit tillräckligt stark från början tror jag absolut att den kan finnas i någon mån även många år senare.
De som säger att all kärlek blir varm trygg och vänskaplig efter ett tag har antingen inte upplevt något annat /lurar sig själva för att de själva nöjt sig.