Barnlängtan, hur får man ens sambo med på tåget?

Råd nummer ett, man kommer aldrig ha allt.
När man väl har boendet så är det bilen, och sen när det är fixat så är det den där resan man vill göra och så rullar det på.
Så släpp det. Om det är något väldigt specifikt som är svårt att genomföra med ett barn under de första 5-7 åren så absolut. Typ trekka i någon jungel eller bestiga Mount Everest. Men annars så går det att ge varandra pauser för att åka på weekends med vänner eller så väljer man barnvänliga resmål om det funkar bättre för en och man verkligen gillar att resa. 

Råd nummer två är att man aldrig vet när eller om man lyckas bli gravid och behålla graviditeten. Sorgligt men sant.

Råd nummer tre - för många män är barn och graviditet väldigt väldigt abstrakt. Jag har fler än en manlig vän som fått PANIK när flickvän/fru blivit gravid ungefär som att bebisen skulle droppa ner någon vecka senare. Så är det inte. Naturen har sett till att man har x antal månader på att förbereda sig. Sen ska man i och för sig inte ta den tiden heller för given för man vet inte hur man kommer att må, hur mycket ork man kommer ha etc. Man kan bli sängliggande med Hyperemesis dagen efter att man testat positivt...

Råd nummer fyra, låt honom inte förhala. För dig är detta superviktigt, det kan man läsa sig till av ditt inlägg. För honom kanske det är najs, men inte nu. Eller så kan han tänka sig en tillvaro utan barn. Vilket inte du kan.
Ultimatum är ett trist ord men lite så är det. Du ger honom förutsättningar, så här ser jag på det. Han bemöter dem eller han säger tvärt nej. I värsta fall säger han kanske .... men inte nu och då ligger bollen hos dig. Vågar jag vänta eller inte.
Och det han måste förstå i det läget är att det här kan vara en vattendelare, eller det ÄR en vattendelare för många. Barn och familj är så pass viktigt och matchar man inte så kan det bli  så att man gör bäst i att gå isär. 

Så sätt en tidsfrist. Nu gör vi så här att vi lägger frågan åt sidan i ett halvår (eller annan lämplig tid) och pratar inte om det. Om ett halvår tar vi snacket igen och då måste jag få veta exakt hur du ställer dig till det här. Så ger du honom en paus från "barnsnacket" och han får se till att fundera ordentligt så att han vet hur han känner.

Jag hade inte det här dilemmat inför att jag och min man önskade bilda familj från första början. Vi var helt ense om att det var något vi båda ville och när i tid det skulle ske. Däremot såg vi helt olika på syskonfrågan.

Sätt absolut en tidsgräns. Ni har ju trots allt varit ihop i tre år liksom. Jag vet flera tjejer som slösat bort många år på att gå å vänta in sin partner som sen inte velat ha barn, det är inte värt det om man själv vill ha familj. 

jag tycker du ska säga att du vill börja när du fyllt 30, det kan ju även ta typ 6-12 månader innan det ens tar sig. Sen kan det bli missfall på det osv. isåfall kan du vara runt 32 vid första barnet.  i 30års åldern går åren med en himla fart så det gäller att ta vara på dom

Du förlorade mig vid breedingbeskrivelsen...

Man blir närmast rädd att läsa svaren på tråden, undra på att män INTE vill ha barn..... 

Du kan inte tvinga in honom i att vilja ha barn, det måste komma naturligt för honom, och det tar längre tid för män att "mogna" i livet än kvinnor - det är fakta.

Sätta press på någon med ultimatum är garanterat SÄMSTA sättet att få med honom, oavsett vad det gäller.

Nej, män har inte barnlängtan på det viset. Antingen kan man TÄNKA sig barn, eller inte, lite beroende på vad som händer. Majoriteten känner inte att deras liv är avhängt att få barn, eller att det är meningen med livet, och tvärtom kan det snarare vara en stor skräck, för de vet att iom den tiden kommer, är livet förändrat för alltid, och det kommer alltid vara mannen som kommer "sist". Och det går inte kompromissa bort på något vis, utan då är det så. 

Helt uppenbart är inte din man "där" i livet när han känner att det passar, och det går inte argumentera sig till. Han måste känna sig som trygg herre i sitt bo och rätt förutsättningar med sig. Inget konstigt i det. Men sen är frågan varför han inte känner det i dagsläget - går att spekulera i timmar. Men någonting är det. Och det är snarare det som behövs i sånt fall redas ut och pratas om än en massa baby krussidull nuttinutt - stackarn måste känna hur han bleknar och tappar luften varje gång temat tas upp, när han egentligen ganska tydligt redan sagt nej, även om inte rakt ut med ord.

Sannolikt tycker nog han istället att äntligen börjar livet arta sig åt det mål som han tänkt/tänker sig. Och han har i sak helt rätt, barns ALLA behov ska sörjas för, där ingår även ekonomi, och kämpar ni redan nu med räntor skulle nog jag inte tycka att det är rätt läge. Ekonomin är absolut viktigaste faktorn om man ska bilda familj. 

Konkluderat, enda saken du kan göra, är att sätta er ned vid ett köksbord och prata ordentligt om saken, så du vet vart han står i frågan. Jag tror inte han är på ja sidan idag, och jag tror inte heller att det bara med argument går att få honom dit. Det finns givetvis en orsak till att han inte säger ja, och han behöver egentligen ingen tid att fundera på någonting, han vet varför han inte vill säga ja idag, men han vill uppenbart inte såra dig och säga det rakt ut. Men någon gång måste man komma till punkten och göra det också. Där kan jag hålla med övriga, att det inte finns så mycket att vänta på, om det är så viktigt för dig. Dock ser inte han på saken på samma sätt, och ni kommer se diametralt olika på den här frågan, för han känner sannolikt inte alls samma stress eller press över frågan, utan snarare en press över att frågan hela tiden återkommer, fast han försökt att säga nej ett antal ggr redan. 

Jag kan bara berätta hur det var för mig. Han kunde "inte se sig själv som pappa inom en överskådlig framtid". Jag var tydlig med att "nu har jag inget hormonellt skydd mot graviditet så vill du undvika barn får du använda kondom". Vi var duktiga ett tag, tills vi inte var det. Ett tid senare var jag gravid. Visst, nu hade vi båda både jobb och utbildning men resten var väldigt oplanerat. Vi köpte hus under graviditeten, allt annat bara löste sig. Tror väldigt många män är rädda för att "ta steget" och att det finns en väldig prestationsångest i att bli pappa. Sånt som män generellt är dåliga på att prata om. Rädslan för att inte vara bra nog och liknande. 

Tack för att ni tagit er tid att svara i tråden. Speciellt tack till er kvinnor som delat med sig av era egna upplevelser, de har betytt mycket för mig att läsa dem. 

Just nu känns det väldigt intimt och privat att ha delat med sig av dessa tankar. Jag är nog egentligen alldeles för privat och framförallt för känslig för att kunna föra en diskutions tråd som denna. Men jag är ändå glad att jag gjorde det då det nu finns historier för andra kvinnor i samma sits att läsa. Jag fann aldrig riktigt det här när jag googlat om nätterna. 

Menade inte att skapa någon fetish-tråd, och vill inte att det ska handla om någon breeding-kink, jag ville bara vara öppen och ärlig med alla delar av Barnlängtan. Så kanske nästa kvinna som läser kan känna sig mindre som ett ufo som känner likadant. För tro mig jag skäms över mig själv när jag läste svaren i ämnet. 

Angående ekonomin. Jag/vi har ingen dålig ekonomi. Det kommer bli bättre i och med min framtida karriär, men vi har så vi klarar oss. Jag har velat göra allt i livet korrekt, utbildning, jobb, sparande. Ge ett barn en trygg uppväxt ekonomiskt är oerhört viktigt för mig. Varför jag nämnde saken var för att resonera kring ifall man någonsin egentligen är redo. Fick ett väldigt fint svar i den första kommentaren ang detta, så tack. 

Med det sagt, tack för ni tog er tid. Diskutera gärna på i tråden, men jag kommer nog inte vara så delaktig. Att skriva här var ett försök att hitta ett forum att kunna prata om detta. Men det var nog inte för mig, böla över främlingars kommentarer online kanske inte är vad jag ska spendera dagen med. 

TS, du är inte ensam!! Relaterar till typ allt!!! Känner igen mig jättemycket i dina tankar och känslor, det är sååå mycket vanligare än man tror med den här obalansen i barnlängtan upplever jag. 

När jag träffade min sambo så hade jag redan varit mentalt redo för barn typ 2-3 år. Jag berättade för honom första veckorna att det var en dealbreaker om han inte ville ha barn. Ett halvår in i förhållandet var jag redo att försöka men märkte att han inte var redo att prata om det så jag gav det ett halvårs paus där jag inte tillät mig att prata eller knappt tänka på det. 

Ett år in i förhållandet hade vi ett nytt samtal. Med en historia av att ha kompromissat bort mig själv i andra förhållanden så var jag brutalt ärlig och sa ?jag är redo nu, hade det varit helt upp till mig så hade vi slutat skydda oss idag?. Han var inte alls där och vi bestämde att om ett år kör vi. 

När ett år hade gått så sa han att han började känna sig redo men det var alltid det ena och det andra som behövde ske ?först?. Till slut så bröt jag ihop för jag känner att min tid bara rinner iväg. Jag var helt ärlig med att jag längtar så mycket och att det ju kan ta tid också att bli gravid, tror aldrig män kommer till 100 % förstå den längtan/stressen. Vi prioriterade om saker och det där andra som behövde hända ?först? fick flyttas ned på priolistan helt enkelt, jag kunde inte vänta längre. 

Nu är första cykeln vi försöker, han är fortfarande inte där jag är mentalt men ändå med på tåget och jag tror att han känslomässigt kommer komma ikapp under tiden det tar att få vår bebis❤️

Vill skicka massa kramar till dig och mod att inte kompromissa bort dig själv och sätta ditt liv på paus medan han förhalar. Ni måste våga prata om det. 

Jag håller inte med.

För det första så kände vi varandra innan vi blev tillsammans så två år är inte orimligt med tanke på det. 

För det andra så är den biologiska klockan ett faktum som jag som kvinna måste förhålla mig till. Fertiliteten sjunker drastiskt efter 35 och vill jag ha chans att få två eller fler barn naturligt så behöver jag börja nu (Jag är 32 och min sambo 33). Och det är fantastiskt att det finns IVF när det behövs men det är ingen slump att IVF ökar i takt med att åldern för när vi blir föräldrar första gången ökar. 

Jag står fast vid att män måste sluta bli chockade när en kvinna kring 30 vill ha barn. 

Du ville börja redan efter 6 månader. Att känna varandra är inte samma sak som att vara i en kärleksrelation och att vara i en kärleksrelation är inte samma sak som att faktiskt leva tillsammans. 

Anonym (Spillkråkan) skrev 2025-05-20 09:59:54 följande:

Jag håller inte med.

För det första så kände vi varandra innan vi blev tillsammans så två år är inte orimligt med tanke på det. 

För det andra så är den biologiska klockan ett faktum som jag som kvinna måste förhålla mig till. Fertiliteten sjunker drastiskt efter 35 och vill jag ha chans att få två eller fler barn naturligt så behöver jag börja nu (Jag är 32 och min sambo 33). Och det är fantastiskt att det finns IVF när det behövs men det är ingen slump att IVF ökar i takt med att åldern för när vi blir föräldrar första gången ökar. 

Jag står fast vid att män måste sluta bli chockade när en kvinna kring 30 vill ha barn. 

Tycker er relation är alldeles för skakig för att bilda familj. 

Dessutom, ni har inget sexliv, det säger ju en del att han inte vill ha sex. Är detta verkligen någon att skaffa familj med? 

Bryt upp och hitta någon som har mer samma syn på familjelivet som du har.

Om du vill bo nära din gamla hemort så är nog det bästa att leta efter en man som bor där i krokarna.

Du och ert framtida barn går miste om så mycket om du får barn med en man som inte riktigt vill ha barn med dig ( nu?)
Min make ville verkligen ha barn och längtade. Därför fick jag också en partner som var påläst och engagerad i graviditeten. Hon tog nätter, föräldraledighet, vann, gnällde inte över obefintlig sömn och sexbrist under några år osv. Han ville verkligen vara pappa och därför blev han bästa pappan. 

Om du tjatar så kommer du gå miste om mycket stöd i föräldrarollen och ditt barn kommer inte få uppleva att vara den mest efterlängtade i världen.Så många kvinnor gnäller över män som är oengagerade och inte stöttar osv. Många av dom männen var inte speciellt drivande i att skapa familj?
Bättre att du byter man om du inte kan vänta.
Ekonomi och jobb är också viktigt! Arbetar du upp en karriär först så kan ni båda vara föräldralediga länge, inte bara med bebis utan lov mm när barnen är äldre. 

Det bästa rådet som finns är att ni ska boka tid till en terapeut! Ni kan inte redan ut detta själva! Lycka till!

Befinner mig själv i en liknande situation och relaterar så mycket till det du skriver ts. Jag undrar hur det går för dig/er? Har ni lyckats prata om det ordentligt och kommit vidare på något vis?

Du kan inte tvinga / övertala honom. Tänk om han hade varit den som försökt göra så mot dig. Begriper inte det där.