Jag är en dömd brottsling
Det här hände för snart ett år sen.. Hade det inte varit så att jag hade fått reda på att jag var gravid några dagar senare hade jag nog inte levt längre , så ledsen blev jag..
Jag var målsägande i en rättegång (misshandel) , det handlade om våld i nära relation. Jag tyckte redan det var fruktansvärt jobbigt ..
Men så gjorde jag något extremt klantigt .. Eller rättare sagt något som jag hade gjort flera år tidigare. Jag hade fått en schweizisk armékniv av min gamla mamma, hon tyckte det var bra att ha så man har sax och kapsylöppnare och allt sånt på sig. Jag la den i väskan och tänkte inte mer på det, tänkte också att det är nog bra att ha och hade ingen aning om att det var olagligt (det är ju en liten kniv på också). När jag skulle till rättegången var min vanliga väska så sliten och jag ville se ordentlig ut så jag tog den gamla väskan som hade stått i garderoben i flera år. Och glömde ta ut den ur väskan. Så jag blev dömd för brott mot knivlagen.
Jag funderade på att avsluta allt efter det för jag mådde redan dåligt och tänkte på hur mycket det skulle förstöra när det gäller jobb, bostad osv. Men mensen var sen och jag tog ett test iallafall och att jag var gravid var nog det som räddade mig.
Nu har jag en liten bebis (har barn sen innan också) , jag har nyss flyttat och skulle kolla om adressen hade ändrats när man googlar namnet .. Då kommer det upp, Krimfup där det står att jag förekommer i en eller flera domar.. Jag blir fortfarande så ledsen.. Alla som söker på mitt namn kan se det. De kanske inte kollar upp vad det är utan bara att jag är dömd för något. Det känns så orättvist (även om det var mitt fel) och så otroligt onödigt , jag är så arg på mig själv för att jag var så klantig. Och hade jag inte blandat in polisen från början (det där med misshandeln) hade ju aldrig det här hänt heller.
Det var ingen som trodde att jag skulle skada någon, vakterna och poliserna tyckte mest synd om mig men det är ju ett brott där det räcker med oaktsamhet, det behövs inget uppsåt.
Vet inte riktigt vad jag ville med det här men om någon har något råd hur jag ska komma över det här och acceptera det, inte vara lika ledsen och arg på mig själv så är jag tacksam för det.