Kan man rädda en relation?
Jisses vilket långt inlägg detta blir men jag behöver input från någon utomstående och vet inte vart jag vänder mig..
Går det att rädda en relation?
Jag vill tro att jag har hittat min rätta person, som jag ska leva med resten av livet. Idag har vi levt med varandra i 12 år. Jag älskar denna människa så sjukt mycket och jag vill verkligen att vi ska leva med varandra tills vi blir gamla och att vi då kan säga "vi klarade detta. Det har varit tufft men här står vi nu starkare".
Vi har också så mycket i bagaget dessutom. Jag har stått vid hans sida genom missbruk, otrohet, ekonomi, trauma, lögner, you name it. Han kommer alltid först (förutom barnen som kommer före honom). Mitt liv går ut på att se till att han mår bra och jag vill tro att det jag ger honom är av det betydande (beröring, närhet, kärlek, frihet m.m) . Vad får jag tillbaka? Jag känner att jag tynar bort (utmattad av min relation) och jag får inget gehör.
Jag träffade min livskamrat tidigt i livet, vi har barn, gifta, hus, allt det där man drömmer om men samtidigt så känner jag mig så tom och ensam. Han vill inte separera. Han vill inte leva utan mig och han säger att han älskar mig över allt annat (jag tror att det handlar om bekvämlighet). Jag har hotat med separation då det är det ända som biter på honom och jag har hans fulla uppmärksamhet på att jag faktiskt är missnöjd. Jag pratar, pratar och pratar. Gråter var och varannan dag för att jag inte känner att han hör och ser mig. Jag kommer med förslag på vad vi kan göra för att hitta tillbaka till varandra. Sociala medier gör det ju inte bättre, jag vet att en relation inte är en dans på rosor men snälla hur kan alla andra ha det sååå bra?
Jag har nämt att jag vill att vi lagar mat tillsammans, dansar när vi lyssnar på musik, går ut och käkar på restaurang när barnen är hos mormor/farmor, bowla, spela spel när barnen sover eller bara ligga med varandra (vad som händer i sovrummet är KATASTROF, vi ser bara till honom och hans behov) men allt som händer är att vi sitter med varsin mobil eller kollar på tv. Det finns inget intresse från hans sida och ju mer jag ser på oss i helthet så är vi så olika och jag vill på något sätt hitta tillbaka till det vi en gång var eller får någon typ av närhet. Det känns omöjligt.
Allt jag önskar är att få bli hörd men det händer ingenting. Han går alltid i försvar och skyller det ena på det andra, gärna på mig och mina brister. Han hör att jag pratar men han hör inte vad jag säger.
Jag vet att jag inte är guds gåva till mannen och jag har även mina brister och fel och det som blir ett problem i sig är att när jag gör fel så svarar han med "det är lugnt, bry dig inte, jag bryr mig inte, det rinner av mig, glöm det, jag vet varför du gör som du gör". Jag får inte chansen att be om ursäkt eller visa ånger.
Även om jag älskar min man så att det gör ont så vill jag tro att jag förtjänar att få bli hörd och sedd. Jag vill tro att det finns någon där ute som är beredd på att ge mig den kärlek jag behöver och som jag har att ge tillbaka.
Hur tänker ni andra män? Är jag helt ute och cyklar i mina tankar? Begär jag för mycket?
