Kan man rädda en relation?

Så barnen ser inte er kommunicera? 

Sedan är det så att kroppsspråk säger en del, även avsaknad av ömhet osv.

Men fråga dig själv varför du inte tycker att du förtjänar bättre?

Vad vinner du på att kunna säga att ni klarade er igenom allt det jobbiga? På det du skriver så låter det som en väldigt stor del av ert liv faktiskt inte är bra för dig, att du inte får tillfredställelse på något plan mer än att du känner kärlek till honom.
fundera på om du vill få detta att fungera för att du redan investerat så mycket i det och för att det ses som bra att kämpa tills man går i sönder. Det låter som du redan gått i sönder, hur mycket till ska du kämpa för något med en person som inte gör samma för dig?

livet går inte sönder för att man bestämmer sig för att gå. Man öppnar nya dörrar och får en chans att skapa nya förutsättningar för att få det man faktiskt behöver och förtjänar oavsett om det är som singel eller i en ny relation. du verkar ha koll på vad du saknar och vill, kanske det är dags att söka det med andra då det inte fungerar med din partner. Du kan söka detta med vänner, du kan söka det genom en ny partner. 

Angående sexet, varför låter du ert sexliv vara på hans villkor? Pratar ni om att det inte är vad du behöver och mår bra av, vad säger han då, varför är inte sexet för din njutning? Efter så många år tillsammans så borde han ha koll på vad du gillar och hur du fungerar. Att ens fortsätta ha sex med en sådan person som inte bryr sig om dig är faktiskt rätt konstigt.

Svar till Agda90 så är svaret kort och gott: Skulle nog kunna se mig ta modet och lämna honom om det inte vore för huset vi sitter på. Marknaden är skit, vi har försökt sälja tidigare men inte ens fått ett skambud. När jag tog tag i försäljning så såg han till att mäklaren inte fortsatte med oss för att han då inte vill skiljas. 
Jag vill inte att det ska låta som att jag tycker synd om mig själv men jag känner mig rätt slutkörd och tanken på att hålla i hela skilsmässan själv då han sätter sig på tvären och inte tänker hjälpa till så känns det nästan lättare att låt bli. Det är rätt mycket att plugga, jobba extra, ha 3 småbarn, hinna med allt, mannen hjälper till med huset och sysslor på hans villkor så jag kan inte säga att han inte gör något.

Svar till Anna så ser dom kort och ytlig kommunikation. Hej, hur mår du? hur har din dag varit? Vad ska vi äta till middag? Har du koll på träningar och läkarbesök. Det är typ det. Dom ser väl också att jag kommer och försöker söka någon typ av närhet till mannen men den blir väldigt kort.
Jag tycker att jag förtjänar mer och bättre men något i mig stoppar mig att ta mig framåt. Tror att det handlar om att jag är rädd att såra, rädd att min man inte ska klara sig om jag går (finns en historia kring det). Jag känner ett ansvar för min man.

Jag vet att detta är hårt men du behöver höra det: du har absolut INGET ansvar för din man. INGET! Han är vuxen och ska ta ansvar för sig själv!
Genom att offra din egen lycka och dig själv visar du dina barn att kvinnan kör man över i ett förhållande, att det är så det ska vara.

Jag förstår att det är tufft att axla allt själv men börja sätta gränser. Sätt dig själv först.
Gör han hushålssysslor när han känner för det? Men bjud tillbaka. Tvätta inte hans kläder, laga inte mat till honom osv. Sluta anstränga dig för hans skull. Tänk egoistiskt. Och är det svårt så desto större anledning att göra det!

Och för guds skull, ställ inte upp på sex mer!
Undrar han varför så säg som det är!

Och för din egen skull gör du en prio lista. Vad behöver du göra nu för att orka lämna på sikt. 
Ett förhållande ska vara något som fungerar för båda och inte bara en.

Nästa gång barnen sover hos mor- eller farföräldrar gör något lyxigt för dig själv! Har du råd så gå på spa! 

Tror att det är dumt att trappa upp krigföringen. Det kommer inte att sluta lyckligt. TS borde ta kontakt med familjerätten och fråga hur hon ska göra för att ta sig ur ett destruktivt förhållande.

Bättre fly än illa fäkta. Hyresvärdar har ibland lägenheter för akutfall.

Han verkar leva i förnekelse, vilket är vanligt som ett första steg i en krisreaktion. Viktigt att han förstår att ditt beslut är definitivt, att det inte finns någon återvändo längre. Den dag du känner så.

Hej!

Jag skulle säga att det går att rädda en relation, men det krävs att båda vill det förstås. Du vill rädda relationen men vet inte hur det ska göras. Jag har haft en liknande problematik med mycket bråk och elände i flera år. Till sist ställde jag ultimatum (jag fick göra det ett par gånger innan det bet). Vi var på parterapi, men det var inte riktigt vår grej, då det hela rörde sig om psykisk ohälsa hos min partner. Jag tror däremot att det kan vara en idé för dig och din partner med parterapi. Jag känner personer som har gått på parterapi i flera omgångar och som inte skulle klara att lösa problemen annars. Om man älskar sin partner (som du verkar göra) så måste man försöka med allt innan man ger upp. Det visar också på ett ansvar för relationen och viktigt att inte ge upp på en gång när ni har barn. Sen måste jag tillägga att det finns en gräns för alla och för vad man orkar med att hantera förstås.

Varit i liknande situation och jag måste säga att vi var väldigt naiva som trodde att skilsmässa var vägen att gå.

Ganska snart insåg vi båda att vi gjort ett misstag men då var det redan försent. Vi hade helt tappat samhörigheten och det fanns ingenting kvar att bygga på.

Idag vet vi att alla relationer har toppar och dalar för att tillslut hamna i ett sorts jämnvikt där trygghet och samhörighet är ledorden. 

Vi har aldrig satsat på oss själva utan satsat allt på barnen det var felet vi gjorde. Vi värnade inte om vår relation. Vi hade inte blivit sämre föräldrar om vi någon gång emellanåt värnat om varandra och vår relation. 

Naturligtvis måste man vara två om det men det innebär inte att lösningen är att skylla på varandra. Om den ene anser att den inte får tillräckligt med uppskattning så har man ju under lång tid tillåtit detta. Man har ju ansvar att kommunicera vad som inte känns ok i relationen med den andre också. 

Vi, min x man och jag har pratat om detta flera gånger sedan vi skiljde oss. Det började med att äldsta barnet faktiskt frågade varför vi skulle bo skilda från varandra. Därför fick vi försöka att hitta en gemensam berättelse. Att bara säga att pappa och mamma slutat älska varandra kändes inte äkta och var inte sanningen.  Vi har sedan talat med varandra i någon sorts gemensam terapi eftersom vi fortfarande är vänner och månar om varandras framtid.

Vi ville ju inte göra samma misstag i våra kommande relationer. Min x man har nu gått vidare med en annan kvinna och de har nu fått barn tillsammans. Jag har inte kommit så långt att jag ens dejtat någon ännu. Jag klarar mig gott ensam just nu.

Jag hoppas och tror att jag en dag hittar en ny man att älska men då kommer jag att se till att vi inte tappar bort varandra i vardags stöket. Inte heller kommer jag att se skilsmässa som svaret på kommunikationsproblem i relationen. Om jag skulle känna mig tagen för självklar kommer jag direkt att tala om det för min partner.  

Så mitt råd är att tänk mera på varandra än er själva och låt inte barnen bli centrum i familjen. Det är ni och er relation som är centrumet allt annat kretsar kring. Vi har ansvaret att fostra våra barn vi ska inte utplåna oss själva för våra barn.
 

Det låter snarare som att du är kär i kärleken och är lite medberoende. Att du är den som stått bredvid honom under alla de där scenarierna du målade upp, utan att du ens får något tillbaka, säger en del.

Mitt enda råd är att göra en ordentlig inre inventering, är det verkligen kärlek?

om du är slutkörd så är det ännu mer anledning att ta tag i detta innan du kraschar helt.
ställ dig i bostadskö så du kan hitta någonstans att flytta nät precessen med försäljing av huset rullar igång. Prata med familj och vänner hur du mår och be om stöd.

håller med om den som skrev att du är medberoende, du verkar inte själv se hur du anpassat bort alla dina egna behov. du kommer hitta energin och livsgnistan igen när du väl inser att du måste lämna. Skriv en mental lista på vad du behöver ordna med. Vad som händer med mannen är inte sitt ansvar, det är hans ansvar. Han kanske sjunker till en början, men bryr han sig om relationen till barnen så kommer han inse att han behöver skärpa till sig och steppa upp efter ett tag.

Hon flyttade ut, och vi gick i parterapi. Jag tänkte att vi skulle reparera förhållandet.

Hon var nog mer inne på att skiljas. Eller så ville hon helt enkelt ha någon tids separation för att känna på friheten, och sen gå tillbaka till trygga Lars-Erik. 

Men efter ett halvårs pratande hos terapeuten, där jag fick veta hur dålig jag var att leva med, så tröttnade jag och gjorde slut. Både exet och terapeuten såg förvånade ut. 

Efter ett halvår träffade jag kvinnan i mitt liv, och vi älskar varandra fortfarande efter 27 år. Jag är inte dålig. Hon är inte dålig.

Kan kan man väl, men relationen låter inte särskilt sund. Har du funderat på hur barnen påverkas av att växa upp så? Han verkar ha mycket problem, har han någon psykisk ohälsa?