Hade ni hellre varit ensamma?

Jag separerade från barnens pappa förra året. Var redan mentalt borta ur relationer sedan ca 6 månader innan då jag sa till honom att jag inte orkade längre. Vi hade två barn och varit tillsammans i drygt 20 år. Det har varit ett jobbigt år men jag ångrar ingenting. Jag är hellre ensam helt än ensam i en tvåsamhet som jag var innan. 

När något inte gick som han tänkt blev han arg. När man inte gjorde på hans vis blev han arg. Om något blev lite fel blev han arg. På det så drack han varje dag, öl och vin. En bib gick åt på 24 timmar. Självklart var det mitt fel att han drack, det var ju för att kunna leva med mig. Trots att han, enligt egen utsago, mådde dåligt av att leva med mig så pass att han behövde vara berusad varje dag så ville han inte separera. 

Nu tvingades jag välja pga en orosanmälan, behålla barnen eller vara med honom. Det var det bästa som kunde hända även om det varit jobbigt. Det hade varit ännu jobbigare att komma loss utan det som skedde. 

Ett år senare är han fortfarande bitter och arg över det beslutet men anser att det är jag som är problemet, att jag bara tänkt på mig själv i beslutet. Att se sin egen del i det hela existerar inte i hans värld.

Börja med att förlåta dig själv.
Hitta någon att prata med som kan stötta dig och hjälpa dig bearbeta. 
Ta en dag i taget

Vi gör nog alla så gott vi kan. Orkar man inte längre så är det så.  Det tjänar ingen att tvivla i efterhand.  Att din man skyller på dig får du nog ta, du skyller ju på honom. I  en relation är det bådas ansvar att se till att den fungerar. Gör den inte det är det bådas fel. Så tänk inte mer på detta utan gå vidare.

Att han blivit bitter är för att han vill vara detta, inte för att du avslutade relationen.
Du gjorde rätt och du gjorde vad du kunde göra efter oros anmälan. 

Se nu framåt och låt inte hans bitterhet förpesta din och era barns tillvaro.
Lycka till

Låter som att du är tveksam om du har gjort rätt val. Det kanske är nytt allting. När det gått ett tag så får du ett bättre perspektiv och känner en tacksamhet över att du kommit till insikt.

Tycker att du gjorde rätt, både för dig och barnen.

Men familjen var väl redan krossad? Det var väl ingen familj som barnen eller du kände er glada och trygga i?

Vilken dum fråga är ju så underbart att vara själv! Skulle inte ens byta det mot en 10 poängare som är from. Never ever. FRIHETEN 😍😍😍

Du lämnade förmodligen alldeles för sent. Min mamma gjorde detsamma. Hon borde ha lämnat mycket tidigare men hon "försökte" för "kärnafamiljen", "barnen".

Bätre sent än aldrig. Dags att sätta barnen i fokus.

Jag skyller inte på honom. Det är (tyvärr) fakta det han gjort. Inget jag inbillar mig för att det ska kännas lättare. 

På vilket sätt är det mitt fel att han kastade saker efter mig när han blev arg för att jag inte betedde mig som han önskat? På vilket sätt är det mitt fel att jag blev kallad i princip vartenda fult ord som finns? På vilket sätt är det mitt fel att han valde alkoholen framför att göra slut med mig om jag nu var så jobbig att leva med som han påstår? På vilket sätt är det mitt fel att han inte lyssnade när jag mådde dåligt? 

Så länge han försöker vända barnen emot mig genom att snacka skit om mig så kommer hans bitterhet att påverka. 

Det är ju det jag menar. Det är fruktlöst att söka efter svaret vems fel det är  då man kan se det som ditt fel att du stannade. Man kan vända det åt hur många håll som helst. Men du gjorde vad du kunde göra och tänk inte på det.mera. 

Alltför många kvinnor plågar sig själva med att de borde ha gått för länge sedan. Vad jag menar med att man är två om relationen innebär ju inte att det är någons fel att den spårar ur, faktum är att den gjorde det. Att du stannade är ju självklart  ditt fel. Du borde ha gått så fort det börjat spåra ur. Men nu har du gjort det och det är rätt mot dig och dina barn. Att din fd blivit bitter är hans val och ingenting du kan lastas för.

Det är så lätt att man faller in i självplågeri där man oavbrutet frågar sig. gjorde jag rätt? Du har tagit dig själv och dina barn ut ur en dålig situation DET ÄR RÄTT vad än andra säger. Sluta tänka på honom, tänk istället på dig själv och dina barns framtid.

Håller verkligen med 

Har gjort det med största barnets pappa, lämnade honom efter ett år. Det som följde var 18 års helvete i princip men jag är säker på att det hade varit 100 gånger värre om jag stannat. Nu hade barnet en trygg tillflyktsort hos mig i alla fall även om hans beteende skadat barnet i grunden. Du är inte ensam, du har dina barn 

Självklart hade jag lämnat, särskilt om det fanns barn i bilden.

Förstår inte riktigt. Varför skulle du ha sta? Han gjorde dig olycklig och det såg givetvis barnen. Det är som att vissa tycker att hålla ihop ett förhållande är det viktigaste som finns i världen och man kan offra hur mycket som helst för det.