Hur hade du känt?

Jag tycker du övertänker. Den passionerade relationen fungerade ju inte för någon av er, vilket vad jag förstår är vanligt. Passionerade relationer är ofta toxiska och egentligen inget att sträva efter. Också naturligt att man blir lugnare och mer eftertänksam när man blir äldre, vilket inte betyder att kärleken är mindre.

Kanske lite klumpigt formulerat av honom, men jag hade tolkat det som att han inte ska låta sig svepas med på samma sätt någon mer gång och att han inte vill ha någon sådan relation igen. Du skriver att äntligen har en sund och stabil relation, då är det inte bra alls att övertolka och leta fel. Eller har du redan börjat tröttna på honom?

Det var ju otroligt klantigt uttryckt. Du är ju inte hans kurator.
Det som hjälper för mig är att då faktiskt konfrontera och låta mannen få höra exakt hur tungt och sårande det blev för när han vräker ur sig utan att tänka sig för. Vilka tankar det innebär för mig.
Sedan får man ta det därifrån

Nu tycker jag det är lite onödigt att prata för mycket om sina tidigare kärlekar med den nuvarande kärleken.
Ni har kanske hittat rätt båda 2 denna gången.
Kärleken kan vara olika med tiden.
Övertänk inte.

Ja, jag förstår att du känner så, men jag tycker Faktiskt också att du kan säga till honom att du känner som du gör. Troligen säger att något i stil med att det är dig han älskar dig han valt att vara med. Att han beskrev det på ett dumt sätt bara och inte alls menade att du är något andrahandsval. 

Jag kan förstå precis hur han menar det. Jag har själv känt så oxå. Men skulle inte heller för något i världen välja det jag hade då heller. 

Kanske är det bara för man var unga. Eller för att det var ens första ?riktiga kärlekshistoria? eller något. Jag vet inte. 
Men jag skulle aldrig vilja att min kille skulle tro att jag känner honom som ett andrahands val eller ?tröstpris? eller något

Så prata med honom och låt honom berätta hur kan faktiskt känner istället för att oroa dig och därmed troligen riskera att skapa en självuppfyllande profetia 💞

Jag tror att den första tonårsförälskelsen när hormonerna sprutar ur öronen är lite för att dra igång det systemet, och då överreagerar det hos de flesta. 

Det betyder inte att senare förälskelser är mindre värda.

Sen fick jag en revival av det i klimakteriet när hormonerna började tjalla, en av tio kvinnor får massivt ökad lust då och det känns som man kan bli kär i kanske 60% av alla män man ser istället som normalt kanske 2-3 av hundra.

Jag känner väl, ska jag nöja mig med det? Det var så mycket stora ord i början om hur det kändes och att han bara känt en gång förut. Nu känns ju det som en lögn för o dra in mig och nu när han tycker han har mig kan han va ärlig med att han inte känner så för mig.
Har träffat tre olika män som känt jag varit den stora kärleken för dom. Känns väldigt dumt att nöja sig med mindre. Som kvinna ger det en helt annan tyngd på förhållandet när man känner att man är mannens allt. Så känner iaf jag.