Hundägare mot min vilja! Hjälp tack!

Det är ett rätt märkligt ställningstagande att genast se sig som hundägare, för att ens ex skaffat hund som han tycker ska vandra mellan föräldrarna, utan att alls förankra det hos den andre.

Spontant tänker jag att TS naturligtvis tydligt måste vara tydlig med att detta inte är okej och också välja hur hon ska hantera det hela.

För hon är ju inte ägare, men hon har ju fått ett ansvar som hon inte alls vill ha. 

Rimligt är ju, att precis som hon gjort ta kontakt med pappan och sen faktiskt försöka hitta en okej lösning på problemet rent praktiskt.

Och sånt kan förstås vara allt ifrån att ringa exets nätverk och fråga om någon kan passa hunden, till att försöka hitta uppfödaren för att lämna tillbaka den och att också leverera hunden till exet, informera honom och naturligtvis även länsstyrelsen OM han inte fixar att någon tar hand om den.

Viktigast är väl att faktiskt lägga sig på en rimlig nivå, där man både är tydlig med att detta var fullständigt oacceptabelt, men också där man faktiskt är vuxen och ser till att hunden faktiskt inte lider.

Dessutom är det ju så att man som skild ibland behöver välja mellan att ha med ett djur på umgänge och att få lite mindre umgänge, så det tycker jag att TS också ska reflektera över. 
Att det ju faktiskt kan vara dumt att dottern saknar hunden varannan vecka....