Vänner som tar för sig!

Varför pratar du inte med vännerna om hur du känner? Säg att du vill att ni hjälps åt. Det kan sägas på ett lättsamt sätt om du är rädd för konflikt. Vill de inte bjuda in hos sig kan ni ju ha knytkalas och diska tillsammans. 

Varför går människor runt med problem som har så enkla lösningar?

För att de är konflikträdda.

De kanske har fått höra att deras åsikt inte räknas och de ska vara tacksamma för allt under hela sin uppväxt?

Är man så konflikträdd och har den bakgrunden så kanske man ska fundera på terapi. Eller iaf jobba för sjålvförtroende och självkänsla på något sätt.

Ibland undrar jag om människor vill ha problem för att ha något att klaga över.

Du tror det är lätt att få terapi alltså?

Senaste gången jag försökte gick det inte alls. Jag fick inte ens svar av vårdgivaren för de var så nerlastade. Och köerna kan vara ett år långa.

Privat parterapi som har hänt mig en gång innan kostade 1200 kr/ timme.
Det är det inte alla som har råd med.

Så hur är förslaget "terapi" en realistisk eller rimlig lösning på ett avgränsat problem som det TS har här? Lätt att slänga ur sig, jättesvårt att faktiskt få att hända.

Finns många privata alternativ online som inte kostar mer än landstinget. Vårdcentralen är också ett alternativ när problemen inte är för komplexa. Men som jag skrev så är självhjälp ett alternativ; det finns många böcker och info online på ämnet. Ofta är grunden att erkänna att man har ett problem. 

Vi hostar och bjuder ofta. För att vi vill, för att vi mår bra av det.

Skulle aldrig bjuda och räkna med att bli tillbakabjuden eller få hjälp med disken, vi gör det ju får VÅR skull. Sen kommer såna saker tillbaka ibland, och det händer att andra tar disken etc, men inte alltid och det är sekundärt. Om du känner som du gör är det bättre att skita i det bara.

Sen genom åren har par och bekanta dykt upp som inte visar uppskattning alls, såna fasas ju naturligt ut från tillfällen vi bjuder hem folk.

Jag har sagt flera gånger att vi måste hjälpas åt och dela på kostnaderna och diskandet efteråt, men det är för döva öron. Jag har även sagt att nästa gång äter vi hos dig, men det går aldrig.

Jag har inget emot med att vi sitter hemma hos mig, men att bara bjuda och aldrig få igen gör att jag blir lessen. Ok jag vet att jag kan sluta och ställa upp, men det är väldigt tråkigt att sitta ensam när det är typ kräftskiva, midsommar eller födelsedag.

Var någonstans har jag påstått att jag är konflikträdd? För det är jag inte. Jag har konfronterat varför det alltid är jag som ska stå för allt, men som sagt så är det för döva öron.