Hur långt är du beredd att gå för att få "rätt"?

Nej, jag har inte blandat ihop något alls, struntprat, utan ser helhetsbilden här.

Kränkthet behövs som sagt för att motivera en till att vidta åtgärder. Offer kan man vara även om man slår tillbaka. Människor som kränker gör andra automatiskt till en sorts offer.

Jag kan säga precis detsamma om dig då du knappast lär vilja ta till dig av det jag säger heller. Du hakar upp dig precis lika mycket så kasta inte sten i glashus.

Nej, kränktheten behövs inte. Det är bara en dålig ursäkt för att hoppa in i offerrollen och lägga skulden på andra. 

Jo, den behövs för många. Bryr man sig inte så finns där heller ingen motivation att ta det hela vidare. Och offret bär inte skulden, det är förövaren som gör detta, ingen annan.

Förstör något livet för mig helt felaktigt så står jag upp mig som människa & även mina medmänniskor. 

Sedan finns det människor som passivt gärna står & tittar på medans någon blir sparkad och blir "misshandlad"

Är jag utsatt för det och har en chans till upprättelse så tar jag den. Är det någon annan människa som råkar illa ut och jag är fullt medveten om sanningen så står jag gärna upp för människan. Först måste dock människan vilja ha min hjälp, men ibland lever människor i förnekelse dessvärre och då kan vi inte hjälpa dom.

Man har ansvar för sitt eget liv. Ofta fastnar personer i offerrollen i ändlösa dispyter för de struntar i att ta hand om sig själva och familjen.

Om någon behöver den kränkthetrn för att vidta åtgärder behöver den individen börja bygga upp sig själv. Och det genom att agera för att bli en starkare person. Inte genom att processa. 

Man kan vara ett offer utan att fastna i något alls. Det är upp till människan som blivit illa behandlad och kränkt. 

Nej, det stämmer inte alls. Kränkthet och att bli sårad av andras elakheter är en praktisk och mänsklig reaktion som finns för att motivera en till att slå tillbaka och stå upp för sig själv.

Läs om Anita Lindblom (mest känd för "Sånt är livet", som nu Lidl använder: "Sånt är Lidl"), som kände sig felaktigt behandlad av en flyttfirma (förstörda möbler). Hennes kamp mot flyttfirman ledde till att hon ställde in en flytt från Frankrike till USA, där hon hade tänkt starta om karriären. Dessutom vägrade hon besöka Sverige innan hon fick "rätt", vilket aldrig inträffade.

Enligt min åsikt gick hon för långt i sin kamp för att få "rätt". Man kommer till en punkt när det är dags att släppa taget om en surdeg, och gå vidare.

Försöker undvika såna situationer. Med just myndigheter gäller det att vara bestämd och tala klarspråk redan från början, för att undvika att bli överkörd.

Personer inom den närmare kretsen kapar jag av om de gör något allvarligt fel gentemot mig och sen vägrar erkänna sitt snedsteg och be om ursäkt. De har gjort sitt val och jag mitt.

Det beror helt på situationen. Jag skulle dock släppa om det blev för påfrestande och började ta över mitt liv och mitt mående.