Förvirrad...

Han säger alltid att jag är den han behöver.. som pushar honom till att göra saker, hjälper honom med sonen och att ta beslut, osv osv..

Jag ska tänka mer på mig själv, säger han ofta.
Nu när han gick sa han att jag blivit så egoistisk...
Jobbigt att höra, även fast jag vet att det inte är sant. Jag har helt enkelt börjat tänka lite på mig själv och inte på alla andra i första hand - det är så jag ser det, fast det kanske är fel.

Tyvärr, så kan jag inte göra mer än att hålla med dig just nu..

Han sms:ade förut och frågade vad vi ätit, svarade att mina barn ätit. Han svarade "du har iaf så att du kan äta." Frågade vad han menade, fick "jag har inget jag kan göra till middag." som svar och jag skrev tillbaka att han får väl åka och köpa något.
Antog att han inte hade köpt någon mat att ha i lägenheten, vilket jag såklart förstår att han inte räknat med att han skulle vara där.. Då svarade han "Äh, överlever nog tills imorgon eller nåt. Men visst lär väl göra det då."

Detta tolkar jag som att han FÖRVÄNTAR sig att jag ska be honom komma hem hit, kanske äta med oss eller (förhoppningsvis?) komma hem helt och hållet.
Men det har jag faktiskt ingen lust med just nu, inget av det.. Just nu är jag så himla.. ja, jag vet inte. Hittar inte rätt ord över allting som snurrar runt i huvudet just nu, men det är inget positivt för hans del kan jag säga. Jag behöver tid på mig för att ens vilja träffa honom och prata öga mot öga.

Så han har väl rätt, jag är en egoist... 😉😁

Precis..

Jag känner att det kommer dröja ett tag tills jag vill träffa honom igen. Blev så himla sårad igår efter samtalet med terapeuten och det han sa. Han är tydligen mycket mer konflikträdd än vad jag trodde innan, det blev lite som en uppenbarelse för mig. 😅

Något han FAKTISKT tog upp idag och som var bra gjort av honom, var att han hade funderat sedan mötet igår.. om han och hans son ska vara hos sig när det är pappavecka och han kommer hem till mig och mina barn när sonen är hos sin mamma. Så att jag inte behöver känna mig så stressad över att träffa hans son.

Han tänkte väl lite rätt på ett sätt, men mer fel än rätt om man frågar mig....
1.) HAN stressar mig också, inte bara sonen.
2.) Reglerna som hans son behöver, kommer aldrig någonsin bli av utan min inblandning - varken hos pappan eller mamman. Vilket kommer innebära att han blir en odräglig snorunge som ställer till det för ALLT OCH ALLA runtomkring.
3.) Jag vill inte låta bli att träffa hans son, men JAG vill att hans son ska ha regler och rutiner, för det är exakt vad den pojken behöver. En månad i skolan och det är kaos redan.. han är sjuk (?) minst en dag i veckan under mammaveckorna.

Varför? Jo, för att hon har åkt till jobbet innan han åker till skolan så han kan säga och hitta på det som passar honom för att slippa skolan.
ABSOLUT, han kan säkert ha varit sjuk någon av gångerna.. men det är väldigt konstigt att det är varannan vecka..

Något som är bra, är att han har samma mentor som min son hade under högstadiet och den mentorn är GRYM på sitt jobb, och de har väldigt bra lärare. Han har i stort sett alla lärare i samma ämnen som min son hade. Jag har koll på de lärarna, hur de undervisar, vilka krav de har, hur de gör i olika situationer.

Jag har redan kommit i tjafs med hans son när han pratat illa om vissa lärare, eller att han tycker att de inte gör sitt jobb med att lära honom inför prov, t.ex (medan han själv inte anstränger sig för 5 öre). Då har jag och min son gått in på Teams, berättat vart man går in, vad sidorna heter, hur lärare X brukade tänka i min sons klass inför redovisning/prov/förhör, m.m.

GOOD LUCK säger jag bara till konflikträdda pojkvännen som kanske behöver ta tag i allt detta själv med den slutkörda mamman om deras gemensamma son. 🤨

Jag känner att om det nu ska ta helt slut mellan oss, så vill jag helst inte vara de ovänner vi är nu. Jag vill inte börja hata honom. Därför känner jag att när allt har lagt sig, så skulle jag vilja prata med honom så båda får säga sitt, hos terapeuten, och sedan gå vidare efter det.

Det är svårt att sluta bry sig om hans son, han kan reta gallfeber på en 1000 gånger om, men samtidigt tycker jag synd om honom på ett sätt för hans beteende är ett rop på hjälp. Och han får inte den hjälpen av sina föräldrar för de orkar inte med honom. Han gör vad som helst för att få uppmärksamhet men får det inte på rätt sätt.

Jag hoppas bara att det ska lösa sig på bästa sätt, innan lärare och andra elever får nog av honom.

Tidigare gånger när vi har bråkat och vi pratar i telefon så saknar jag honom så mycket (fast han betett sig illa, vilket jag också kan) och vill att han kommer hem.
Det känner jag inte denna gång, nu är jag bara arg, irriterad, sur, besviken...

Det vet jag om, jag kommer bara med förslag och tips på vad de kan göra och hur jag tänker gällande mina barn.

Jag vill ju inte att det ska vara så... Men det är lite den känslan jag börjar känna, ja. 

Sympati för de båda kommer jag nog alltid ha, men varför ska jag bry mig så mycket om dem när det känns som att de inte försöker eller vill försöka fullt ut.

Fick detta tidigare idag, och det både sårar och irriterar mig, för det känns som att han inte lyssnat på mig för fem öre dessa år... 😢

"Älskar verkligen dig känns just nu att det är jag som vill detta förhållande, det har aldrig varit så här tyst ifrån dig.. ja jag vet att du har saker att göra men det har aldrig hindrat dig från att skriva saker förut men du tycker kanske det är skönt. Jag är villig att prata om detta och få fram vad exakt du kräver ska bli ändring, hoppas du vill göra det kan ta det ikväll på telefon efter du lagt barnen om du vill. ❤️"

Vilket är helt galet.. För min del känns det som att han förstår det någon dag, sedan är allt som vanligt igen.

Jag vet att jag borde bryta kontakten helt men det är väldigt svårt när det är någon jag bryr mig om.

Det var bra ett tag, nu i oktober.. vi var sams under några veckor.. vi kunde prata och skratta.
Sen slog bomben ner, precis som vanligt.... Det är liksom inte frågan OM något kommer hända igen utan NÄR...!!
Hans son kommer från skolan, säger att det har varit en bra dag.
Tidigare på dagen hade läraren ringt och berättat att han misskött sig, stört i klassrummet, gapat och skrikit och varit elak och slagits...

Jag försöker trösta pojkvännen och nämnde sedan att jag antar att han inte får spela match imorgon.. "Varför skulle han inte få det?" säger han då.
Jag blir skogstokig och frågar hur han tänker... "Han har misshandlat (kanske är fel ord för en 13 åring, men jag tycker att det är precis vad det är!!) sina klasskamrater, varit extremt otrevlig och nedlåtande mot sin lärare IGEN och han kommer inte få någon typ av straff?? Hur kan du bara låta honom göra såna sjuka saker utan att det får konsekvenser för honom???!" Näe, han skulle prata med honom och så får vi se sen, fick jag till svar... Han fick ingen som helst konsekvens för det.

På lördagen höll jag på i badrummet, och fick bara en känsla av att jag MÅSTE gå in i köket för att ta min medicin som jag tar på förmiddagen. När jag kommer in där ser jag honom lyfta upp min katt, stoppar henne i en typ av tyglåda vi har i köket i ett Kallax hyllsystem med förvaring i.. svansen sticker upp, och han skjuter in lådan och sedan trycker in den så hårt han bara kan in mot väggen - svansen sticker fortfarande kvar upp.
Jag ropar ut hans namn HÖGT och frågar vad sjutton han håller på med. Han blir skrämd, hoppar till och säger att han inte har gjort något. Jag skyndar fram till lådan samtidigt som jag plockar upp henne och tårarna sprutar på mig. Samtidigt har pojkvännen kommit ner från ovanvåningen och frågar vad som hänt. Min katt är orolig av sig, hoppar ner från min famn och springer iväg. Jag berättar och visar vad han gjorde, samtidigt som sonen säger att det har han INTE gjort och att jag ljuger.... Pojkvännen blir helt galen och ryter åt sonen att det fattar han väl att han tror på mig och inte honom. Han frågar varför han gjorde som han gjorde och då svarar sonen "jag vet inte!!"

Jag går ner i källaren för jag är så extremt arg, besviken, ledsen, och 200 känslor till... Pojkvännen kommer ner, tröstar mig och säger att han har känt igenom svansen flera gånger och hon reagerar inte och hon verkar mår bra förutom att hon är skygg och gömmer sig. Han har pratat med sonens mamma och berättat vad som har hänt. Jag säger att jag antar att han kommer stanna hemma från sin match.. Han säger att jo, han kommer att få spela sin match men om det händer något mer så kommer han inte få gå på sin nästa träning.

Jag blir så extremt arg och besviken så jag kokar och gapar åt honom!! Jag säger att jag fattar inte hur han INTE kan få något straff för det som hänt det senaste dygnet!! Han MISSHANDLAR ANDRA BARN och är en djurplågare, och ändå ska han få spela sin match, som om ingenting har hänt!! Pojkvännen säger att han inte kommer få använda sin mobil på en stund...... Jag finner inga ord, jag säger att jag inte vill prata med någon av dem, jag har sagt vad jag tycker om allt.
Han åker på sin match och sedan åker han till sin mamma en dag tidigare - eftersom han ska få följa med henne och brorsan och bada på söndagen....
Han (pojkvännens son) skickar förresten ett "förlåt" till mig på sms, men det kan han gräva ner någonstans för det är bara ord för mig. Han har sagt förlåt miljarder gånger när han blivit påkommen med saker han har gjort och det tar någon dag till nästa sak händer så det där är bara bullshit för mig!!!

Jag och pojkvännen pratar nästan inte med varandra på hela veckan (44) och det är otroligt stelt mellan oss, någon vek godmorgon-kram eller så men knappt något mer. Igår söndag var det dags för pojkvännen att det blir pappavecka igen. Vi bestämde tillsammans att de inte ska vara här. Jag vill inte att han kommer hit, det tog några dagar för min katt att bli sig själv igen och jag vet inte om jag vill ha dem nära varandra igen.

Jag är bara så himla nollställd just nu, det ska bli skönt att vara ensam i en vecka till söndag då mina barn är här igen. Jag vet att pojkvännen har det extremt tufft ekonomiskt just nu, värre än tidigare så länge jag har känt honom. Men jag känner att det är hans problem. Och sonen är hans problem. Hade han och mamman varit strängare mot sonen från första början hade kanske inte allt hänt. Men det är väl klart att man passar på att göra dumheter när man inte får något straff för det.. de är för "mesiga" för att vara hårdare för de orkar inte med alla konflikter som blir - det har de båda sagt. Sonen har dem båda lindade runt lillfingret, det är han som bestämmer och har makten över dem och inte tvärtom.

Jag vill inte vara med om det här, jag vill inte läsa i tidningen om några år om någon misshandel eller skadegörelse som skett och veta att det är deras son texten handlar om. Jag vill inte vara orolig över att detta kan påverka mig och mina barn, bara för att den som kanske blir misshandlad vet att han "bor" här och ger igen på någon av oss eller mitt hus. Men det är jag.

Du har helt rätt i det du skriver.

Var till min terapeut idag och berättade vad som hänt sedan sist, en hel del tårar blev det - både pga ilska och sorg. Hon satt och kollade mig rakt in i ögonen (vilket jag har väldigt svårt för att göra.. 😅) och sa att jag har sånt stort och varmt hjärta. Vad får du ut av detta förhållande? Inser du själv att du är mer hans förälder än en livspartner? Hon ritade upp så mycket bra saker på tavlan och förklarade en del saker som jag inte har tänkt på tidigare... T.ex jämförde hon mitt och mina barns pappa, hur det förhållandet var jämfört med hur jag har det nu. Vi var jämställda först som par, sedan som livspartner och sedan när vi blev föräldrar. Oavsett att det tog slut så har vi alltid kommit överens när det gäller barnen, och detta beror på att vi hade ett starkt förhållande från början. Sen att kärleken kan ta slut ändå efter 22 år, sånt händer.. men vi har kontakt med varandra gällande barnen oavsett vad det gäller.

I mitt nuvarande förhållande.. vi är inte jämställda som par, jag måste tala om för honom vad han ska göra för han ser inte det själv utan jag måste säga till honom. Är man inte jämställda som par kan man inte riktigt se hur ens liv kommer att se ut i framtiden heller som livspartner, eftersom man inte har den starka grunden att stå på. Och har man inget av de två första så kan man omöjligt fungera bra tillsammans inom föräldraskapet, eftersom det i stort sett blir en barn/föräldrarelation istället - som är väldigt tydligt i vårat fall! Och eftersom den ena i stort sett blir den andras förälder så kommer inte sexlivet heller att fungera - eftersom man som förälder inte har sex med sina barn.
Det blev en ögonöppnare för mig, vi har ju problem med sexlivet men jag hade aldrig kommit på tanken själv att ens komma på detta själv!! 

Jo men precis, det har blivit ett himla liv tidigare när hon har råkat rivit honom därför att han i sin tur har varit mindre snäll mot henne. 🥺

De har varit i kontakt med soc tidigare med honom, därför att han fick en polisanmälan på sig.. Nu senast fick de höra att soc kommer inte göra något eftersom båda föräldrarna är närvarande i pojkens liv... Fattar inte riktigt hur det kommer sig. Min terapeut har tidigare jobbat på soc berättade hon idag, och det enda som kan hjälpa till att få ordentligt med hjälp från dem är att det skickas in en massa anmälningar om saker som sker - i hemmet, skolan, aktiviteter, osv.

Hoppas att det gick bra för ungdomen du berättar om. För att inte berätta allt för mycket.. men pojkvännen har haft liknande erfarenheter som ung. Vilket jag tycker borde göra att han spänner upp sig lite, taggar till och blir hårdare, men det hjälper inte.

Det stämmer, han har ADHD.

Det är så himla svårt att svara på, eftersom jag blir så himla osäker på honom.. på mig, och på oss som par. Och det ska inte vara svårt, det ska vara enkelt!! 🥺
Vi har kunnat pratat med varandra på ett sätt som jag inte kunnat med en partner tidigare, vi har samma mål.. vi vill resa, köpa ett hus som är vårat gemensamma som vi renoverar själva från grunden. Vi vill skaffa en massa djur, bo på landet..

Tanken av att se honom med någon annan får det att knyta sig i bröstet på mig! Samtidigt som jag egentligen borde tänka att nu är det någon annan som får det kämpigt med honom och sonen istället.. Usch vad hemskt det låter!!

Han är skyldig mig pengar, som det känns som att jag absolut inte kommer få tillbaka om vi inte är tillsammans. Han har sagt att han SKA betala tillbaka allt. Men han har sagt och lovat mig väldigt mycket de här två åren som han inte hållt.. 🥺

Han är inte alltid snäll mot henne.. han har kastat kuddar på henne några gånger och förklarar att han leker med henne... Han har ofta varit arg på henne därför att hon har bitit honom i tårna, detta var länge sedan nu och med tanke på hur han flänger runt när han sover och alltid vill ha fötterna utanför täcket misstänker jag att hon tror att han leker med henne. Däremot har hon gjort samma sak på min son och hans fötter också, så på det sättet har det ju varit bra för då har vi kunnat förklara att det inte bara är honom hon gör så på utan det är med min son också.

När jag och pojkvännen träffades så hade han en videokamera igång i sin lägenhet, för att filma sin son som ljuger hela tiden "nej, jag har inte tagit nå godis, kakor, chips", osv.. men varken pojkvännen eller jag åt något så han satte upp en kamera i köket och sonen blev filmad när han absolut inte tog någonting... 😁

Efter ett tag satte han upp den i hans sovrum istället, eftersom att sonen gjorde en massa andra saker än att sova fast han sagt godnatt och skulle sova inför skolan och så. En dag såg vi hur han gick från vardagsrummet och in till sitt rum och bar henne i nackskinnet, där hon hängde och dinglade som att det var en väska han bar runt på.

Jag blev så himla ledsen och pojkvännen blev fly f-bannad på honom. Sonen fattade inte riktigt vad han gjort fel, eftersom han sett sin pappa ta tag i hennes nackskinn vilket han gjorde för att vi försökte klippa klorna på henne och hon bara försökte bitas.

Efter den gången har han knappt varit ensam med henne helt själv.
Detta är också anledningen till att han inte fått någon nyckel hem till mig. Jag vill INTE att han är själv i huset överhuvudtaget och absolut INTE om det bara skulle vara han och katten.

Gällande att bo på landet och ha djur är något vi båda vill när alla barn är vuxna och har flyttat ut, när man närmar sig pensionen.

Efter samtalet med terapeuten igår mådde jag ganska dåligt, jag tog åt mig väldigt mycket av vad hon sa.

Nämen oj så texten blev... Klistrade in det från mina anteckningar som jag brukar när jag vet att det kommer att bli ett långt inlägg och inte vill riskera att bli utloggad så att all text försvinner... 😅 Jag hoppas att det går att läsa iaf.