Mamma är deppig för att hennes katt dog

Jämför med om en människa hade dött. Hade du avfärdat sorgen efter nån vecka för att hen var gammal?

Det blir fruktansvärt tomt efter ett husdjur. Sorg och dessutom ihop med skuldkänslor tar såklart tid att läka. Givetvis kan man trösta osv, men sorg är inte farligt i sig. Är hon ?bara? ledsen eller är det något i livet som plötsligt inte fungerar som gör att du blir orolig?

Du har rätt , att hon är ledsen är såklart förståeligt.. Jag känner andra som har förlorat husdjur som har blivit jätteledsna.. En vän förlorade en hund nyligen och var väldigt ledsen. Jag blev ju också det när jag var liten och förlorade husdjur och jag grät en skvätt för den här katten också.

Det som gör mig lite orolig är väl kanske det där att hon sa att hon har slutat tro på Gud (det måste man såklart inte göra alls men eftersom hon har gjort det förut) och hon har sagt att hon vill försöka få kontakt med katten på andra sidan t.ex genom medium eller så.. Det är inte heller fel och hon har alltid varit intresserad av och trott på sånt.. Bara det inte blir att det liksom tar upp hela hennes liv. Vet inte riktigt vad jag ska säga för att trösta heller utan att det blir fel och verkar som att jag förminskar det.. som det där att han var gammal. 

Jag tycker det tar lång tid innan man kommer över en sån sak. Jag är också djurvän och har varit med om många sorgligheter. Men man måste få vara ledsen och sörja tills man är färdig med det. För mig har det tagit uppåt två år att komma över en kär vän/familjemedlem oavsett om det är människa eller djur. 

Förstår .. Har du något tips på vad man kan säga för att trösta? Eller ska man inte säga något, bara lyssna? 

Svårt att veta vad du kan göra, och om det ens gör nån nytta. Sådan sorg är ju personlig och försvinner inte för att nån annan ?hjälper till?. Men om hon vill prata om det så är det väl jättebra om du kan lyssna och kanske prata om några fina minnen om katten. Men det är så olika hur man vill ha det. Personligen vältrar jag mig i sorg och verkligen gråter ut. Blir helt knäckt och det är jättejobbigt . Men alla är ju olika och sörjer på olika sätt som sagt. 

Tror nog att din mamma är i ett lite "akut" och intensivt sorgearbete. Det tar tid och det måste det få lov att göra. Det är aldrig fel att fråga en sörjande människa om det finns något du kan göra för att underlätta. Annars är det nog bäst att bara lyssna när hon vill prata om det. Andra människor kan bli hjälpta av distraktion. Ni kanske kan åka på utflykt ihop så hon kan få ett litet avbrott från allt som säkert påminner om katten. 

Att hon i just detta virrvarr av känslor och sorg upplever att hon tvivlar på gud är nog helt normalt och inte alls säkert att det är något som kommer att kvarstå efter att hon bearbetat färdigt.  

Om hon har dåligt samvete kring kattens död kan det ibland hjälpa att prata igenom förloppet med veterinären (jag arbetar själv inom djursjukvården), klinikpersonal brukar vara väldigt vänlig och stöttande i såna fall. De kanske till och med kan ge ett konkret svar kring att utgången varit densamma oavsett din mammas agerande. 

Men sorg och tankar tar tid. Ibland flera år.