Mina svärföräldrar engagerar sig inte i vår dotter

De låter inte speciellt trevliga. Men det är heller inte de som fått barn och inte deras ansvar. Däremot har ju ni ett ansvar för att säga ifrån att ni inte orkar serva dom i nuläget, så att det är bättre de väntar några år med att besöka er igen.

De är inte deras ansvar att avlasta er. De har haft sina barnaår. De yrkesarbetar. Man har inte samma ork senare i livet.

Du behöver fundera över dina förväntningar. 

Om det är för jobbigt att bjuda på mat. Men det räcker att bjuda på kaffe och köpa fikabröd i affären. Blir ett kortare besök också. 
Du behöver ställa om till det du orkar med. 

Har ni bett om det? " jag har knappt sovit i natt, skulle det vara ok om du tar lillan på en promenad medans jag tar en tupplur?" Det kan vara så att de har svårt att hitta en naturlig roll och inte vill vara de där jobbiga svärföräldrarna som lägger sig i hela tiden. Barnet är fortfarande väldigt litet så det finns hopp om en bättre relation senare. Alla är inte "bebispersoner" utan föredrar när de börjar kommunicera mer.

Nähä de kanske inte var redo för barnbarn men det kan de väl inte lastas för eller hur...Det var väl knappast så att ni bjöd in dem i bebisplaneringen eller?
Det viktiga är väl att NI var redo för föräldraskapet eller hur?

Mitt råd är att förvänta er ingenting. 
Du skriver mycket om avsaknad av avlastning.
Men det är inget ni kan kräva och bör således inte heller förvänta er.
Om de är mitt i livet så jobbar de kanske fortfarande och behöver sin återhämtning. De har ju inte fått mer energi och mindre måsten i livet bara för att ni skaffat barn?
Om ni är trötta behöver ni hitta er balans och ge varandra avlastning.

Samma med intresse.
Många har svårt att relatera och hitta naturligt umgänge med en bebis (jo en ettåring är fortfarande i princip en bebis)
Min mamma satt inte och gullade och höll mina barn när de var så små. Hon är inte bra med småbarn. Men med äldrebarn är hon betydligt bättre.
Hennes avsaknad av intresse då,  har inte hindrat henne att få en bra relation senare i livet med våra barn som nu i tonåren gör massa saker med henne.

Kom överens om hur ni ska göra med mat när ni ska besöka dem och de ska besöka er. Kanske passa på att köpa hämtmat. 
Begränsa dagar som ni är där/de är hos er. Säg ifrån om ni inte orkar. 

Jag kan förstå att man blir besviken. Jag blev det också fast jag visste hur min mamma var....Vi hade inte heller någon avlastning
Men sen bestämde jag mig att ta henne som hon är och lät inte mina känslor/förväntningar på den perfekta "mormodern" hindra mina barn att få en relation med henne.

De är ärliga om sina känslor för barnbarnet (det första antar jag) och sina känslor för farföräldraskapet. De är inte där ännu och det måste du och din man acceptera. Ni kan inte ta avlastning för givet.
Däremot borde de erbjuda sig att hjälpa till med matlagning och annat praktiskt när de är hos er. Men kanske är de vana vid att ni gör allt, som vid tiden innan ni fick barn?

Ni behöver avlastning och det är helt naturligt. Vi är inte menade att leva i dessa små, isolerade kärnfamiljer utan hjälpande händer från andra och det känns särskilt när man har spädbarn. Bara för att mor- och farföräldrar inte kan eller vill fylla den rollen så försvinner ju inte behovet av avlastning.

Så se till att få den hjälpen från andra - be andra släktingar och vänner om hjälp eller betala en barnvakt. Turas om med varandra så att ni får återhämta er och sova i skift. Sänk också kraven på att underhålla gäster med middagar och service och håll det enkelt och avslappnat. Säg nej om någon ber om hjälp med något och ni faktiskt inte har den orken och energin över att hjälpa till just nu. Vill svärföräldrarna att ni lagar middag till dem när ni är hemma hos dem så föreslå att ni beställer hem några pizzor istället.

Försök att inte hålla det här mot svärföräldrarna - det finns tusen och en goda skäl till att de gör de val de gör. Detta kommer att vara mycket lättare att göra om ni ser till att få avlastning från andra håll så att ni inte är på gränsen till kollaps själva. Kanske kommer umgänget inte vara lika frekvent och relationen inte riktigt lika givande som om de hade varit mer "hands on" som farföräldrar, men det är ändå en värdefull gåva till er dotter att vårda den relation de har.

Ni är två vuxna, klarar ni inte av att ibland så ta en hand om barnet och den andre lagar mat för fyra personer? En tar barnet, den andre disken osv? Visst, jobbigt med småbarn, men är ni inte unga och friska?

Som många skriver, rent krasst har mor- och farföräldrar ingen skyldighet att avlasta sina barn eller skapa relation/umgås med sina barnbarn. Och jag tror att de flesta föräldrar löser det utan dem om man måste.

Men så klart har man en förhoppning om att det ska finnas en vilja från föräldrar att både hjälpa sina barn om man ser att de har det tufft och att de ska vilja skapa goda relationer med sina barnbarn. Det blir som TS skriver en sorg i att de finns, men inte vill. Nästan lättare då om de inte finns med i bilden alls. Om man har vissa förhoppningar/förväntningar blir ju besvikelsen större.

Jag tänker att det är ett givande och tagande där man hjälper varandra. Vi har fått mycket hjälp med våra barn genom åren av både mor- och farföräldrar och nu när de är unga vuxna har de väldigt starka band som absolut ger den äldre generationen mervärde. Likaså hjälper vi ju nu våra äldre föräldrar mycket.

Många äldre är piggare idag, jobbar längre, har egna intressen och umgängen och jag förstår att de inte har tid att ta hand om sina barnbarn i stor utsträckning. Men det kanske handlar om att ses då och då, ta hand om barnet en eftermiddag (gå i vagn, gå till lekplats), eller möjligen över en natt, I TS fall ta hand om barnet några timmar när TS lagar mat och kanske vilar en stund. Pyssla om TS familj lite med mat när de kommer på besök. Iaf visa någon slags omsorg om sitt barn (med fru) och något slags intresse av barnbarnet, det är ju ändå ens eget kött och blod.