Leva med sitt snedsteg

Ja, alltså, det är så jag känner. Vet min man att han inte kommer göra det igen, ångrar sig etc, ser jag ingen poäng att berätta för mig "bara för att", riskera att vi skiljer oss, eller att det förstör förhållandet, att barnen måste flänga runt vv i olika hem, för nån grej som inte betydde nåt i det långa loppet och bara hände en gång. Är ju inte som att det handlar om nån som lever dubbelliv eller hade en helt annan familj i en annan stad etc.

Det är lätt att bli förälskad, det är bara känslor och TS kände ju själv att det var ett misstag och att hon hellre är med sin man. Sen vet vi ju faktiskt inte ens vad TS menar med "snedsteg". För mig kan det ju såklart betyda sex, men även bara kyssar. Vi vet ju inte ens vad som hände. Situationen är ju mer komplicerad än bara "TS var otrogen".

Så ja, jag skulle hellre föredra att min man höll nåt sånt för sig själv, främst då om barn är inblandade. Men ja, jag vet också att det här är ett ämne man inte kan ha en sansad konversation om här på fl. 

Att bedra sin partner är inte bra. Det kan vi kanske vara överens om.

Att ljuga för sin partner, är vi kanske i viss mån överens om ochså, när det gäller te.x  art dom sista kakorna tagit vägen, om dom där byxorna ser bra ut o.s.v.

Men om man gör något som man vet skulle allvarligt såra sin partner, fullt medvetet, genom aktiva val, och sen ljuga om det, är totalt ryggradslöst.

Kan man inte står för vad man gör, ska man inte heller göra det, så enkelt är det. Att kalla en otrohet för ett misstag, ett snedsteg, och sen ljuga om det, och tycka att det är ok för att helt plötsligt vara empatisk, är inget annat än falskt och ett sätt att plåstra om sin självbild.

Om det gällde pengar, plocka lite cash från föreningens kassa, tänker man likadant då?

Hoppas över några varor i självscanningen på ICA?

Har man ett öppet förhållande, och är överens om det innan, fine.

Att medvetet göra fel, är och förblir fel, oavsett vad man hittar på för ursäkter efteråt.

Att ljuga för sin partner om något som man vet skulle vara allvarligt för sin partner är fel. Sen kan man hålla på att rationalisera i evigheter för att slippa konsekvenserna av sitt handlande, det kommer att vara fel i alla fall till tidernas ände.

Att stå för vad man gjort, ta konsekvenserna, och om det går göra mer rätt nästa gång är väll det enda sätt man kan med nån typ av bibehållen självbild gå vidare? Straffad, rehabiliterad, och allt det där.

Men jag har svårt att fatta hur man får ihop det med att säja att det var ett misstag, ett snedsteg, något som bara hände, när man vet att det är fel, och ändå gör det som om det skulle vara ok, bara man har alibit att det skulle vara snällt och omtänksamt att inte berätta och ljuga om vad man gjort.

Tänk innan, tänk efter, står för vad du gjort och ta konsekvenserna av ditt handlande, och var ärlig mot de personer runt dej som skulle vara dom som betyder mest i ditt liv verkar rimligare.

Du ger mig inget svar på frågan Varför du inte kan acceptera att andra kanske har andra och kanske till och med mer erfarenhet än vad du har.  Ingen annan här försöker pådyvla andra sina åsikter. Att du har dina är ok men då måste väl andra få ha sina?

Vem är du att kritisera hur andra lever sina liv?  

Du tar upp barnens väl och ve. Då måste du tänka på om det verkligen är värt att splittra en familj för ett snedsteg. Du tar upp oärlighet i stort, ett snedsteg behöver inte innebära oärlighet, oärligheten kommer om den skyldige nekar till att det hände. Du talar om konsekvenser, då kanske du borde tänka på om konsekvenser i förhållande till skadan de åsamkar.  Som jag skrev, du tänker inte på barnen om konsekvenserna är viktigare än familjen.

Jag har själv varit med om att några kramar och pussar resulterade i att jag nästan helt tappat kontakten med mitt barn. Detta är en konsekvens som drabbar mitt barn. Jag själv är idag lättad över att inte längre leva i ett förhållande där min fd partner styrde och ställde som hon ville, men för mitt barn har det blivit katastrof. 

När du kritiserar de som lever i öppna förhållanden, inser du inte att de oftast gör detta för att de vill fortsätta eva tillsammans som en familj för barnens skull, fast de tappat känslan för varandra. 

För mig är känslan för varandra/kärleken viktigast i ett förhållande och det är den känslan jag ger allt för att behålla. Men det är hur jag vill leva mitt liv. 

Om TS nu skulle berätta om sin otrohet så riskerar hon att splittra familjen. Vad är värre ?  Att riskera familjen eller att ha dåligt samvete ?  Vi går väl alla omkring med dåligt samvete över något som hänt i våra liv. Ingen är ofelbar

Du har blandat ihop.mej med någon annan. Jag har inte skrivit om barnen. Hitta rätt och citera den.

Det kanske jag har gjort men du svarar ändå inte på min fråga

Precisera dina frågor.

Jag svarar gärna på något som rör det jag skrivit. Det där med barnen, får du fråga...Anonym.( Viktoria) eller vem det var som tog upp den biten.

Andra får ha sina erfarenheter, absolut, oavsett om slutsatserna är motsägelsefulla eller inte. Har aldrig skrivit något annat.

Klart folk får leva sina liv som dom vill. Det har jag inte kritiserat. Men att bedra sin partner, och låta dom leva sina liv ofrivilligt i en lögn, det är fel. Må vara kritiskt, men det står jag för. Så dom eller de som tycker att folk borde få leva sina liv, utan att få kritik för att vara ryggradslösa, bör titta på sej själva om dom låter sina partners leva sina liv, utan lögner i svek, om dom vill det.

Jag kritiserar inte folk som vill leva i sk. öppna förhållanden. Problemet är när bara en part i ett öppet förhållande vet om att dom gör det. Det är inte ok någonstans.

Om TS väljer att berätta, vilket jag tycker är det enda rätta, men det kanske du redan förstått, så ger hon sin partner en chans att själv få leva sitt liv som han vill, ta sina egna beslut, och hantera konsekvenserna på det sätt han själv vill.

Vem är hon att bestämma hur han ska få leva sitt liv?

Med din erfarenhet, med pussar o kramar som i slutändan blev orsaken till ditt uppbrott, hade det kanske varit en bra ide att tänka efter innan, om hur din partner kanske skulle tänkas uppleva det?

Eller åtminstone prata om var gränserna går innan man börjar pussa o krama på någon annan än sin partner?

Känner du att du har fått svar på dom frågorna du ställt till mej som jag har skrivit om? Det där med barnen får du ta med den som skrivit om den aspekten.

Ha det bäst i ditt nya förhållande, där man pratar först o handlar sen!

Du säger att du inte kritiserar andras sätt att se på detta men samtidigt fördömer du. Min fråga är fortfarande vad är det som ger dig rätten att fördöma andras sätt att se på en fråga/problem och det sätt de väljer att leva sina liv. 

Ser du dig själv som moraliskt högre stående än oss andra som inser att vi inte är ofelbara?  

Du talar om att prata om gränser. man ska överhuvud taget inte behöva prata om några gränser när man lever i en kärleksfull relation.  Varför skulle jag begränsa min partners liv?  Viktigast för mig är att jag och min partner älskar varandra. Om jag har en gräns så ligger är den om min partner skulle sluta älska mig. Detta vill jag absolut veta.  Jag vet vad det innebär att leva i en relation och inte vara älskad, detta gör jag aldrig mera om.

Du talar om att tänka till som om otrohet skulle ske helt tanklöst. Så är det ju inte. 
de som är otrogna vet mycket väl vad de gör och de gör ett val som känns rätt för dem i stunden. 

Har själv aldrig varit otrogen, jag klassar verkligen inte den där leken gamla kompisar emellan som otrohet fastän min dåvarande tydligen gjorde det.  

TS problem är att hon nu har dåligt samvete och är rädd för att relationen ska förstöras.  Att tänka efter före hjälper knappast henne, eller hur?  

Du svarar fortfarande inte på min fråga. Vad ger dig rätten att kritisera TS och andra här i tråden? 

Nej då, det gör den inte. 

Men klantiga glömska indiskreta personer gör nog bäst i att vara trogna.