Leva med sitt snedsteg

Om man gör slut eller slutar lita på sin partner pga någon enstaka fyllepuss, var förhållandet kanske inte så stabilt till att börja med. Det låter som en extrem överreaktion.

Otrohet är en annan sak. Jag räknar även hångel till otrohet, men mindre allvarligt. Vår relation hade definitivt överlevt något sådant om det var en engångshändelse. Ingen av oss är särskilt svartsjuk och skulle aldrig kasta bort allt vi har utan vidare.

Upprepad otrohet är en annan sak, särskilt om det finns känslor inblandade. Naturligtvis finns det en gräns för vad jag skulle kunna förlåta eller leva med, hur mycket min man än ångrade sig och bad om en andra chans.

Generellt tycker jag att man ska vara ärlig mot sin partner. Men om det bara hände en gång och det är överspelat, kanske du ska fundera på för vems skull du egentligen berättar. Vad gör det för nytta nu?

Att fortsätta gå bakom ryggen på sin partner är en annan sak, eller om man har känslor för någon annan. Då blir frågan snarare om man bör fortsätta vara tillsammans, inte bara om man bör berätta eller inte. Vissa verkar vilja ha kakan och äta den, men livet funkar inte så. 

Der är sällan jag håller med någon så lite som dig.  

Otrohet är vidrigt. Att inte få veta att man blivit bedragen gör det hela 1000 ggr värre när det senare uppdagas. 

Ja det låter faktiskt lite så som du avslutar med att säga. Beklagar det inträffade för alla inblandade. Måste varit jobbigt när det hände oavsett var ni står idag. Och nej. Det är många saker som vi som människor utgår från oss själva och förväntar oss att andra tänker likadant.
Fick du någonsin en begriplig förklaring på reaktionen, även om du inte håller med om den?

Exakt så! En del intalar sig att det ?är det rätta? och sedan använder de det som en slags medalj och förmildrande omständighet och berättar, i själva verket för att döva sitt egna samvete?vilket enligt mig, under de premisserna är att krydda ett dåligt beslut (otroheten) med en extremt egoistisk handling där man för att lätta sin egna börda river ett djupt så i någon annan, kanske även barn om såna finns

Om jag skulle leva vidare med min partner skulle jag inte vilja veta om den tagit ett snedsteg. 

om min partner absolut skulle berätta så skulle jag acceptera det lättare om jag fick ligga med nån annan också. 

Den förklaring jag fick var att eftersom jag inte berättade direkt efter att det hände så hade jag gått bakom hennes rygg och svikit hennes förtroende.  

Vill minnas att jag blev överraskad över ordvalet, hade aldrig hört henne använda de orden förut. Det var liksom väldigt högtravande och lät inte som henne, helt enkelt.  Fick direkt känslan av att det var en upprepning av något någon annan sagt.

Nu är det några år sedan det hände och vi har gått skilda vägar, men det sticker fortfarande lite i mig, att jag så att säga fick skulden för att relationen tog slut. Önskar att vi kunnat avsluta på ett bättre sätt, inte minst för barnet som kommer att växa upp med vetskapen om att hennes far svikit hennes mor.

Jag har en känsla av att min fd partner använde denna händelse som en väg ut ur förhållandet.  Om jag hållit tyst hade hon blivit tvungen att avsluta vårt förhållande på annat sätt.

Tyvärr inte alldeles ovanligt att vi människor gör så. Det är mycket lättare att gå på andras beteende än att reflektera över på vilket sätt man själv bidragit till det inträffade. Nu pratar jag generellt och man ser det SUPEROFTA här inne.

Han gjorde si, hon gjorde så.....det är inte riktigt lika ofta man ser "jag gjorde det här" på ett sätt som antyder att man förstår sin del i saken.

70-90% av människor menar ofta innan de har varit i situationen att de absolut skulle lägga sig i och berätta om de fick reda på om en vän eller nära kollega var otrogen mot sin partner.

Beteendeforskning visar dock att när det väl händer så är det inte många som berättar, ca 10-15% bara.

Varför inte? Uppgivna skäl i studier:

- för att man vill vara 100% säker på att man inte fattat situationen fel först, och detta passiva observerande kan dra ut tills det hela redan kommit ut av sig själv
- för att man ändå kommit fram till att det är en privatsak, i alla fall så länge man inte blir inblandad som "fuskalibi" eller förväntas backa lögner.
- för att det finns barn inblandade som man inser skulle må dåligt av separation och flytt
-för att det rätt ofta är så att den man berättar för ändå kommer att försvara den otrogne och beskylla den som berättar och då har man förlorat vänskapen med båda

Du låter mest väldigt oerfaren när du skriver så.

De som fått några år på nacken lär sig vanligen att ta det lugnt och värdera hela situationen och sin partners beteende efter att felsteg blivit känt, inte överreagera som tonåringar. Och många händelser under ett liv kommer aldrig fram.

Tror du att kvinnor ens berättar om alla gånger de blir utsatta för övergrepp och tafsande mot sin vilja t.ex.?

Sånt skit tenderar att flyta upp förr eller senare. Hade min partner berättat och förklarat hade chansen varit betydligt större att jag stannat, än om jag fick höra det ett antal år senare på omvägar. Då hade man ju inte litat på att det var den enda gången, hon hade åkt ut med arslet före, detsamma är jag tämligen säker på åt andra hållet också