Vad tänker ni om medelålders man som aldrig haft en flickvän?

Kul med vietnam!! annars vore det ju toppen, både språk eller exempelvis vietnamesisk matlagning som hade varit lämpliga ställen att träffa fler med mer gemensamma intressen! Men det kan ju vara aktuellt inför nästa resa isåfall och gå kurs i spanska/portugisiska/franska eller varför inte japanska? :) även om du inte skulle hitta kärleken så kommer du göra något som är kul och knyta nya kontakter och det borde också väga tungt! annars kanske gå med i någon klubb för bowling/dart/biljard för att få fler manliga bekantskaper och vänner som på sikt kan presentera dig för exempelvis systrar/kusiner, flickvänners vänner etc 

Det låter mer som att du har dålig självkänsla och någon form av fix idé.

Fokuserar man mer på att göra det man själv tycker är kul och givande, samt inte tar dejtandet på fullaste allvar hellre än att oja sig över vad motparten kommer tycka, så kan jag i princip garantera dig att du kommer få bättre resultat på det ena eller andra sättet.

Sedan finns det inga garantier för att du kommer träffa den rätta, men du kommer definitivt leva ett bättre liv och andra kommer att se upp till dig mer. Det skapar bättre förutsättningar.

Den inställningen kommer hålla dig singel, du måste släppa såna dumma tankar om dig själv.

Folk ser igenom sånt, det är oatraktivt samt så trycker du ner dig själv i skorna till vilken nytta då?

Det kan mycket väl vara så att du såg yngre ut och blev bortvald i ungdomen. Det klart att utseende har viss betydelse, men eftersom åren går brukar människor också börja se mer till inre egenskaper. Och nu ser du väl vuxen ut?

Det är därför många i tråden råder dig rill att utveckla dina sociala förmågor. Bli bättre på relationer i allmänhet. Genom t.ex. terapi. 

Om du har lite Asberger-drag får du läsa in dig om det och se vad som stämmer/inte stämmer. 
Läsa om hur man kan hjälpa sig själv att utveckla sin sociala förmåga om man har de dragen.

Att se yngre ut än man är är ingen direkt nackdel när man blir äldre. Det klart att någon i ens egen ålder kan tänka att du ser ung ut, men också bli glad över att du ändå är intresserad av dem. Huvudsaken är att du ser vuxen ut.

När det gäller Asberger så finns det en lång gråskala innan man har så många drag att de tillsammans räcker till en diagnos. Det är inte ovanligt att människor har Asberger-drag. 

Men ofta passar man bäst ihop med andra som har de dragen. Speciellt om man har draget att ha svårt att förstå om andra människor antyder något, men inte säger det rent ut. Om man föredrar människor som är tydliga med vad de tycker, så att man slipper att gissa. 
Och man själv är tydlig om vad man tycker, (så att någon annan kan bli sur ibland).

Du har inte, vad jag har sett, besvarat frågan om terapi. Är det något du kan tänka dig?

När du är så gammal som du är tror jag det är för sent för att kunna förändra tankesätt och vanor av sig själv, man behöver hjälp och tankar utifrån. Många använder sina vänner till det men eftersom du inte verkar ha ett socialt nätverk misstänker jag att dina tankar har rundgång, stämmer det?

Det här med manliga attribut handlar ju både om yttre och inre egenskaper.

Och de som överdriver sina manliga attribut känns inte riktigt äkta faktiskt. Kroppsbyggare som är överdrivet byggda och flexar t.ex. De ser mest konstiga ut. 

Visst, manlighet kan ligga i att ha bra hållning t.ex., och att se människor i ögonen när man pratar med någon och vara tydlig med vad man menar (och inte bara skoja bort allt). Det är ju egenskaper man uppskattar hos en kvinna också, men det är något man vanligen söker efter hos en man. 

Ju mer jag tänker på det så sammanfaller manlighet med att vara vuxen. Som att stå för det man sagt och lovat. Att inte låtsas att man kan eller förmår mer än man gör (så som tonåringar ibland kan överdriva).

(Sedan skadar det ju inte om man klär och klipper sig på ett sätt som passar hur man ser ut. Lite ytlig får man ju vara. )

Varför inte göra en NPF-utredning?

Du mitt liv har först blivit bra sedan i Februari, jag blir 47 i år och önskar ingen mitt liv så som det varit förut.

Jag ser också yngre ut, satt på ett tåg förut och där var 6 stycken tjejer som gick sista årer i gymnasiet...jag trodde de var ca. 12 år gamla, kortväxta hela bunten.
De spanade på mig och jag satt där och kände mig udda, jag är troligen långt äldre än deras föräldrar men de vet ju inte dem.

Tränar du på gym?, det händer mer positiva saker i huvudet av träningen än det visuella.

Hur aktiverar du kroppen?

Jag hade dock hellre tagit en man som tidigare bara legat runt, om man ändå väljer mig i slutändan. Vill ingen ha honom däremot, ringer varningsklockor att den här mannen har något som skrämmer iväg kvinnor eller är hemskt avtändande.

Oavsett - Sluta älta här och skapa tråd efter tråd med samma självömkan. Det kommer inte hjälpa dig. 

Jag tror att surkräm är nedstämd och behöver stöd av en terapeut.

Kände du redan som 10 åring att du aldrig skulle få en tjej?
Hörrudu. Jag vet att det suger att inte bli sedd av tjejerna. Jag är i samma sits big time, men pojkar 7-10 år tänker inte i de banorna. I alla fall är det mycket ovanligt. Överdrifter gör det inte bättre.

Du har ju bestämt dig för att vara deprimerad. Varför inte ändra på det? Du känner dig antagligen ovillig att ändra på det för då måste du också acceptera att singelskapet är orelaterat till depressionen. Du tror antagligen innerst inne att om jag blir lycklig i den situationen jag befinner mig i så kommer jag aldrig att hitta någon.

Har det inte hjälpt med samtal med psykolog/kurator? 

Så varför sluta om det hjälper?

Vill du inte må bättre?

Vissa måste ta medicin resten av livet, ska de också resonera som du?

Men du kanske trivs med att må som du gör, eftersom du inte verkar vilja må bra och arbeta med det. 

Då läser du ju inte det jag skriver utan placerar dig i cirkelresonemanget återigen. Du illustrerar med den texten ditt egentliga problem: Du VILL befinna dig i en depression. Det är väl bekvämt att inte behöva anstränga sig.

Och då behöver du hjälp att acceptera detta. Vissa saker är som de är, det måste man förlika sig med och acceptera. Först då mår man bra, kanske inte toppen, men tillräckligt bra för att tycka om att leva och ha ett bra liv med annat innehåll.

Men du ger intryck av att bara vilja tycka synd om dig själv och inte vilja må bra utan att ha en kvinna i ditt liv. 

Det är just det här du behöver komma till insikt. Det är inte en lösning. Problemet är att du med vilje väljer att befinna dig i en depression för att annars så tror du att om du överger depressionen så överger du även "skaffa tjej"

Dessa två saker behöver du klippa bandet mellan. Du behöver komma till insikt att de inte är relaterade.

Är verkligen sunt förnuft och inte vara en sluskig soffpotatis så svårt att nå upp till att det klassas som höga krav?

Du försöker argumentera för att kunna bibehålla din depression. Förstår du det? Jag pekar på det egentliga problemet och du faller in i cirkelresonemanget igen.
Du väljer själv:
-var deprimerad
-var inte deprimerad 
Saken är orelaterad till en flickvän. Du behöver komma till insikt. Du väljer att greppa tag i depressionen för att i ditt huvud så tror du att om du ger upp depressionen så ger du upp drömmen om en flickvän. Du behöver särskilja dessa två. 

Om du inte vill förlika dig med det, så fortsätter du vara deprimerad. Helt OK, det är ditt liv.

Men vill du något annat, t ex ha chans att träffa någon kvinna, så finns bara en lösning. Att bli frisk, att må bra. Men du verkar inte vilja det. Och det är också ok. 

Vad vill du egentligen med alla dina trådar om detta? Du gör ju aldrig något konkret av råden du får. 

Vad förstår du inte? Du är ju övertygad om att du är så ful att ingen vill ha dig. Så hur ska det gå till att skaffa en flickvän hade du tänkt?

Så du har haft ett liv utan flickvän och mått prima. Varför förstår du då att den här fiktiva flickvännen och din depression är två helt orelaterade saker? Varför startar du en tråd ens om du mår relativt bra? Skulle gissa att du startar en tråd på familjeliv för att du vill ha sympatier. Så kan man gräva djupare. Varför vill du ha sympatier? Får det dig att må bättre? Svaret är ja.

Resultatet blir det motsatta. Din känsla av offermentalitet förstärks. Ja, jag sa ordet. Det kan vara nog svårt att komma ut från då en offermentalitet har sitt eget psykologiska spektrum. Det är antagligen ingen terapeut som sagt det till dig då det också skapar en distans utan försöker få dig att hantera symptomen. Om du är intresserad så kan du läsa mer och förhoppningsvis ta dig ut från spiralen innan du sjunker djupare ned. Steg ett är att sluta fiska efter sympatier och motsatsen till sympatier på familjeliv. Båda bidrar till ett sämre mående hos dig.

Jag känner rätt många såna. Jobbar inom IT. 

Det är hela skalan. Det är allt ifrån de som har sociala svårigheter till superfina killar som jag (som kvinna) på riktigt tittar på och inte förstår hur i hela fridens namn de inte kan hitta någon.

Gemensamt för många är att de är för försiktiga, inte har intressen där det är så många kvinnor naturligt och i många fall inte varit de här kvinnojagande typerna i ungdomen. Många har nog tänkt att det löser sig medans de ägnat sig åt andra intressen.

Och sen blir de äldre, inser att de inte riktigt vet hur man gör, inte får det naturligt utifrån vare sig arbete eller sitt sociala sammanhang och är rädda för att misslyckas. Är för korrekta, så noga med att inte ens närma sig några sociala övertramp att de blir tråkiga och osynliga ur ett dejtingperspektiv.

Sen finns det supermånga datanördar som ser ut som typ rasputin och ändå har flickvän. Skillnaden där är oftast vare sig utseende, snällhet, sociala skills (alltså i fikarumet). Men de besitter någonstans en självklarhet och vågar i förhållande till kvinnor på ett sätt de andra inte gör.

Jag har en kusin som mötte sin första kvinna som 50+. Också han lite av en nörd (men inte inom data). Jag hoppas många av mina fina kollegor och vänner får uppleva detsamma så småningom.