Sex efter otroheten

Jag och min sambo hade inte sex på 16 år. Jag var otrogen och nu har vi gått vidare och lever ett slags polyamoröst liv. Vårt sexliv är precis som innan... 

Så ni har båda sex med andra men inte med varandra? Känns det ok för båda eller är det en nödlösning? Jag skulle ha dött av 16 år utan sex men alla är ju olika. Hoppas att detta är en bra lösning för er.

Jag klarade inte av det alls.... min man var beredd på att förlåta och fortsätta tillsammans och jag försökte ligga mig tillbaka till känslor och lust men jag gjorde våld på mig själv så jag slutade fort.  Jag kunde inte.  Mina känslor var borta och jag ville verkligen skiljas . Så blev det också ett år senare. 

Jag tror att det skadade mitt självförtroende. Det var inget jag tänkte på, men kanske blev sexlivet skadat. 

Hon får ha sex med andra men har inte det vad jag känner till. Hon är nog asexuell och har nog alltid varit det egentligen. 
Det funkar, det är faktiskt enklare än jag trodde även om det är ups and downs ibland. 

I vårt fall har det blivit ännu bättre faktiskt men precis när det är över dyker den andra kvinnan upp som gubben i lådan i mina tankar och jag är såååå trött på att ha henne där..

I början när det precis hänt kan man få ett bättre sexliv för att man omedvetet använder attraktionen som en slags tröst och bekräftelse... Han vill fortfarande ha mig alltså är det mig han älskar..  man kan uppleva ett intensivare och stundtals bättre sex för att man använder sexet som ventil av känslor man kanske inte kan sätta ord på eller inte vågar säga.  Desperation och sorg kan skapa stor elektricitet i sexet. 

Men.. en dag kommer verkligheten ikapp och otroheten slår med full kraft till mitt i ansiktet och man inser att det finns så mycket att bearbeta och gå igenom och att man har långt kvar inann man tagit sig igenom den.. och nu blir den även närvarande i sexet som plötsligt kraschar .. 

Så ropa inte hej än .. 

Tack för att du uppmärksammar mig på detta!

Ja nu är det ju i en slags nyförälskelsefas helt klart, den kommer inte att vara forever. Delvis tror jag att det beror på att jag efter otroheten kände att jag inte hade så mycket att förlora och bad att vi skulle förändra en del saker vilket fallit ut väl men du har säkert rätt, att det kommer att bli svårare....och ja, en del är helt klart sorgen som tar ut sin rätt. Vi pratar massor om det dock, allt utom detaljer om vad man gjort med andra.

Jag kan inte låta bli att prata om det helt enkelt, jag måste få ur mig alla detaljer, alla triggers, allt i princip är triggande nu, hon är närvarande i mina tankar på ett ohälsosamt sätt, helt klart. Jag skulle så önska att själva samlivet var fredat men det är som jag skrev: så fort det är över återkommer hon i mina tankar och leder ganska ofta till gråtsession, jag tänker att vill han ha mig får han stå ut med det. 

Men ska ta upp det här i parterapin, det kan vara bra att förbereda sig på så tack! Har du egen erfarenhet och hur gick det isf (om du vill berätta?

Fattar inte hur man ens kan gå vidare efter en otrohelt. Skulle min man bedra mig så skulle jag inte ens ta i honom med tång efteråt.
Han skulle bli paria och kunde dra käpprätt åt helvete.

Jag vet för att jag har upplevt det, helt oförlåtligt. Pestsmitta vore bättre.

Du har tre val, 1 acceptera det som varit, 2 förstöra er relation med svartsjuka, 3 gå vidare.
Dessutom hade du ju själv legat med andra när ni kort varit separerade, ska han börja bli svartsjuk på det?
Svartsjuka är 100 % hjärnspöken, be dem Dra åt hlvete när de kommer

Han är svartsjuk på det så ja, vi jobbar båda på att be dem dra åt helvete. Jag tänker mig att det lättar med tiden, hoppas verikligen att det inte ska bli värre än såhär!