Han mår dåligt

Jag sitter själv i samma läge. Särbo med en härlig tjej, men som under det senaste året mest gnäller över att allt är jobbigt. Hur länge ska man tålmodigt lyssna, peppa och försöka komma med lösningar?

Blir intressant att följa tråden. Kanske kommer några bra ideer.

Varför mår han dåligt? Eftersom det är återkommande, vad gör han för att inte hamna i dessa episoder? Har han sökt hjälp av sjukvården om det tex är depressiva perioder? Om det är jobbet som i grunden är problemet, söker han nytt jobb så han kan ta sig därifrån?

Det är svårt att säga vad du ska göra om man inte vet vad han gjort för att må bättre. 

Om han tar ansvar för sitt mående så skulle jag säga att du bara ska finnas där, lyssna när han drar igång klagosången och se till att ni gör lite roliga saker när ni ses. 

Om han inte tar ansvar så skulle jag överväga att avsluta relationen. Det som talar för detta sista ör även att han retar sig på dig och vad du pratar om. 

Ja känner att det tar väldigt mycket energi. En dag när jag är på gott humör kan sluta med att allt känns hopplöst. 

Han säger att han inte vet. Brukar uttrycka att han vill lösa saker själv. Att ibland är han sur och grinig men att det sen släpper. Denna gång verkar det dock inte göra det förutom några timmar här och där. Absolut att man inte alltid kan må bra men just nu känns det riktigt jobbigt.

Att erbjuda sitt stöd till någon som mår dåligt är bra och kan vara en avgörande faktor. Men ansvaret ligger helt och hållet på den som mår dåligt. Han behöver aktivt söka hjälp och skapa en plan för att komma ur sitt dåliga mående.

Personligen tycker jag han beter sig barnsligt när han påstår att han aldrig gör något kul. Det handlar ju om att planera in saker man tycker är kul som lyfter ens mående och tillvaro. Att sura över att aldrig göra något kul låter som något en tio-åring skulle säga en stillsam dag under sommarlovet.

De råd jag kan ge är:
1) Be honom identifiera vad som får honom att må dåligt.
2) Be honom planlägga vad han behöver göra för ta sig ur sitt mående.
3) Be honom identifiera vad du kan göra för att vara behjälplig.

Om han inte klarar av detta måste han ta sitt ansvar och söka professionell hjälp.

Håller helt med. 

Om han inte tar ansvar för sitt mående så överväg att avsluta relationen. Det kommer aldrig bli bättre om han inte ser sitt eget ansvar. Var tydlig mot honom att du gärna stöttar och hjälper, men att det är under förutsättning att han gör sin del. Självklart kommer han inte börja må bra på en gång, men han måste göra det han kan.

Kan vara en depressiom och/eller allvarliga problem på jobbet. Blev det inte bättre på semestern? Det kan vara en signal om depression.

Fråga honom om jobbet och är det inte det problemet så råd honom att gå till läkare för att kolla hälsan på grund av trötthet. Hittar de inget så är depressiomsbehandling av något slag det rätta. 

I och för sig kan depression i sig skapa problem på jobbet. Svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget.

Han är med andra ord inte villig att ta tag i det hela på riktigt. Hans mående påverkar mer än bara honom själv och då måste han helt enkelt ta hjälp, något han inte är villig att göra. 

Mitt ex var lika när det gällde vår relation. När vi haft större bråk föreslog jag flera gånger att vi skulle ta hjälp av parterapi men "det behövdes inte, vi kan lösa detta själva". Det löste sig inte själv utan sopades under mattan. Sophögen blev större och större och till slut gick den inte att gömma längre. Då, när jag gav upp, inte orkade längre och ville separera, tyckte exet att vi skulle gå till en terapeut för att lösa det hela. Too little, too late. 

Din särbo kan inte lösa det själv eftersom han inte vill identifiera vad det är som gör att han mår dåligt. Då får du fundera över om du vill leva med en person som sopar anledningen under mattan. 

Det är ganska väl uttryckt i de sista 4 inläggen här.

Det som gäller för dig att fundera på är hur mycket du vill/är beredd att lägga på att försöka hjälpa. Det betyder inte att han kommer vara mottaglig....och det är inte ens säkert att han just nu kommer kunna se eller förstå att det du gör faktiskt är vad han behöver och att du hjälper. Ilskan du möts av är hans motstånd och att det är jobbigt för honom. Det gör det inte mer rätt att reagera så mot dig, men det kan vara skönt att förstå att det inte har med dig att göra. Den som ska kunna hjälpa honom kommer behöva vara tuff och riskera bli gris i hans ögon. Det hela ger tydliga depressiva tecken och då är undandragande det vanligaste. Det är som en otäck tagg du har fått i fingret och som nu blir alltmer infekterad, men eftersom den gör ont att röra vid gör du allt för att undvika att NÅGON petar på den, samtidigt som infektionen bara förvärras. Någon behöver hjälpa honom att rycka ut taggen och rengöra såret, till priset kanske av att den som gör det blir ett as i hans ögon, iallafall till en början.