Är så less på barnens pappa!

För tusende gången kommer barnet hit utan att ha med sig tillräckligt med kläder. Köper och tvättar hur mycket som helst men det kommer inte tillbaka hit. Han skyller allt på barnet. Jag säger att han måste stötta med packningen och se till att det som behövs för skolveckan kommer med! Men det kan han inte för att hon packar när han är på jobbet eller någon annan dålig ursäkt. Säger att de får packa kvällen innan men det går inte heller. Nu ska han ?leta kläder? och kommer förmodligen om några dagar med en kasse smutstvätt? Har för längesedan slutat kräva att han tvättar, så länge kläder kommer hit. Och det roliga är att han ser mig som boven som ringer och tjatar.

Nej, det här går inte längre. 

Låter som att pappan skulle behöva en diagnos, och inget fel med det, men det får man kanske ha i åtanke när man pratar om det här problemet. Och komma på lösningar som inte sätter barnen i kläm.

Ansvaret faller på båda föräldrarna, och om förälder 1 är mycket bättre på att strukturera upp livet än förälder 2 så kommer det att bli så att förälder 1 måste ta större ansvar även efter en separation - för barnens skull. Orättvist? Kanske.

Min syster har barnen varannan vecka. Hon köper i stort sett alla kläder (men de delar på kostnaden), roddar med kalas, jag vet inte allt. Men de har löst det så att ex-maken tar med barnen på idrottsträningarna oavsett vilken vecka det är. Det är liksom hans grej, och det tar rätt mycket tid. Bra lösning för alla inblandade. 

I det här fallet kan ju mannens bristande förmåga att "ta tag" i saker såsom tvätt förstärkas av en deppighet över att ha blivit lämnad, det är inte säkert att det är bättre för barnen att pappan trycks ännu mer ner i skorna av skuld över hur usel han är på att fixa med tvätt etc.