Sjukt trött på alla offerkoftor!

Man kan helt klart lyfta sina problem utan att axla en offerkofta. 

Någon kan bli kallad för offerkofta om den väljer att flytta problemet den har från jaget och lägga ansvaret för ens eget mående på andras axlar. Ibland har de som får axla det ansvaret inte ens något att göra med offerkoftans problematik. Handlar förstås om att skydda egot. En narcissistisk syn på andra. 

Visst, alla människor kan hamna i perioder av självömkan ? det är mänskligt. Men det betyder inte att man måste acceptera när någon fastnar där och gör det till en livsstil. Att kalla det ?offerkofta? är inte att förneka mänskligt beteende, utan att markera skillnaden mellan en tillfällig reaktion och ett permanent mönster.

Att jämföra en sådan kritik med ?nyliberalt skuldbeläggande? är rätt skevt. Ingen här säger att människor ska klara sig helt själva eller att samhället inte ska stötta när det behövs. Men det är inte samma sak som att bejaka en kultur där man odlar sin egen hjälplöshet och ständigt kräver förståelse istället för att försöka gå vidare.

Det är just för att livet är svårt som det blir destruktivt att vältra sig i sin offerroll för länge. Att påpeka detta är inte en nostalgisk längtan tillbaka till ett samhälle där man inte talade om problem ? det är en markering mot att vissa gör problem till hela sin identitet. Och ja, det ÄR konstruktivt att säga ifrån om det, för annars normaliseras en mentalitet som i slutändan inte hjälper någon.

Så nej ? det handlar inte om att skuldbelägga för sakens skull, utan om att peka på att personlig ansvarstagande och förmågan att resa sig är minst lika viktiga som förståelse och empati. Båda behövs ? men offerkoftan bidrar inte med något annat än stillastående.

Låt oss vara tydliga: att kalla det ?subjektivt tyckande? är bara ett billigt sätt att blunda för verkligheten. Offermentalitet är verklig, och den skadar både den som bär den och alla runtomkring. Att peka på destruktiva mönster är inte att lägga diagnoser på människor ? det är att se konsekvenserna av deras beteende.

Ja, kultur påverkar oss, och ja, vi kan acceptera vissa egenheter. Men när folk gör gnäll, självömkan och stagnation till en livsstil, då handlar det inte längre om omständigheter utan om val ? och valet att stanna kvar i offerrollen är destruktivt, punkt slut.

Att vägra se detta är inte empati, det är feghet. Empati utan krav på ansvar blir belöning för stagnation. Och att gömma sig bakom ?det är mänskligt? eller ?vi får acceptera folk som de är? är inget annat än en ursäkt för att ignorera verkligheten.

Trötthet över andras beteenden? Visst, det är ditt ansvar. Men det betyder inte att man ska låtsas som att självömkan är något neutralt eller ofarligt. Skillnaden mellan offermentalitet och ansvarstagande är massiv ? och att inte erkänna det är att göra både sig själv och andra en björntjänst.

Det är väl inte alls märkligt att folk lägger sig i, när de som bör hantera trauman och svårigheter faktiskt inte hanterar dom. Om du inte kan ta kritik till följd av en tuff uppväxt, så måste du ändå kunna ta befogad kritik om du exempelvis gör något fel på jobbet, om du kör mot trafikregler, eller bryter mot sociala normer som att trängas i kö osv. Det är inte omgivningens ansvar att linda in befogad kritik för att vissa inte är mottagliga. men likväl ska de som ger kritik inte ge grundlös kritik eller kritisera med härskartekniker. 

vi kan inte ha massa om och men. Som att du får bara snatta om du är fattig men inte rik, du får bara skära penisar av män om du blivit våldtagen, du får bara vara otrogen om du är full eller andra absurda situationer för att ha en ursäkt till att göra orimliga ageranden.

på vilket sätt blir ett samhälle mer framgångsrikt om vi ger alla massa björntjänster hit och dit? Istället för att faktiskt lära oss att vi är kapabla till så otroligt mycket mer än vad vi tror? och börja tro på oss själva och vår egen kapacitet? Nej det betyder inte att en förlamad kan börja gå bara genom viljestyrka, men genom viljestyrka kan man lära sig att acceptera att man är rullstolsbunden och frigöra tid till att göra saker som berikar livet istället för att lägga tid på tänk om, tänk att, om bara etc. som troligen bara sänker livslusten