Min man…. Och bonusbarnet

Jag kommer försöka förklara vår situation så öppet och ärligt som möjligt. Ja önskar även opartiska kommentarer för jag vill höra om jag är orättvis eller ej. 

min man har 2 barn sen innan, en i tonåren och en 10 åring (pojke) med ADHD. Helt ärligt? gud förbjudet att ja säger mina innersta tankar. Men pojken är riktigt riktigt dryg och jobbig. Har varit det sen han va liten. han medicinerar och allt sådant? 

till mitt största problem.. pappan. vi har en bebis hemma som jag självklart får t hand om mestadels av tiden. Min man är rätt egoistisk i många delar av relationen. Hans känslor går oftast före. 

de här med sonen, de Helger sonen är här så känner ja att min man ej pallar egentligen. Min man blir stressad och utåtagerande mot mig. Det har förkommit att han kallat mig hora, fitta etc då han blivit så stressad av barnet (sonen) att han tar ut det över mig. Alltså kan det vara att vi hamnar i en diskussion och då kan han bli så pass irriterad på mig så att han kastar ur sig sådana ord.

jag känner att sonen förstör vår relation, eller rättare sagt min mans humör när han har sin son förstör relationen. 

tex nu i helgen så hade han sonen och tydligen är pojken förskyld, min bebis fyller år nästa helg och jag har anordnat ett större kalas. Därför ber jag min man att snälla denna gång måste vi hålla pojken borta från beBiden, just för att det är kalas och vi har beställt catering, tårtor etc etc alltså satsat lite stort. Ja försöker själv undvika folkmassor nu för stackars bebis va sjuk ordagrant heeeela sommaren. 

då blir han arg inombords tycker jag är för hård etc etc. Till mitt problem är sättet han förklarar detta för sin son varje gång vi måste påminna sonen att hålla avstånd, tvätta händerna och ej ta i hennes leksaker. Pappan visar sonen att han tycker synd om sonen, alltså visar tydligt att de är så synd om sonen som måste hållas på avstånd. 

jag tycker han hellre kan förklara varför, och att det är synd bebisen om den får en förkylning på sin stora dag. Jag tycker att man ska lära sonen empati snarare än att visa sonen de är dig det är synd om. 

jag vet att det är supersvåra att hålla barn borta men jag tycker denna gång kan man anstränga sig extra. 

Alltså, ärligt talat tycker jag att det riktiga problemet här är att han kränker dig i er vardag genom att kalla dig fruktansvärda saker. Så fort jag kom till de orden i din text så höjde jag på ögonbrynen och tänkte att jag ALDRIG I LIVET skulle ha fortsatt vara ihop med honom efter de orden. Nåt har ju redan gått sönder i er relation, i mina ögon går det inte att laga helt och hållet igen.

Antingen kan du fortsätta med honom och ni kan fortsätta bråka och ha er, eller så kan du respektera dig själv och markera att så där behandlar man inte dig.

Jag ser inte sonen som ett problem, han är ett barn. Problemet är din man, som är vuxen.

Okej? 

så eftersom min bebis är en bebis som blir sjuk lätt och ofta ska ej firas med sina närmsta familj och kusiner. hmm intressant. Ställa in sin första kalas, kul liv för barnet. 

En tioårig ska kunna förstå att hen inte ska smitta en liten bebis, utan hålla lite avstånd.
Din man låter som ett rövhål däremot.

Ingen ska behöva höra så fula ord i sitt eget hem av en annan vuxen person, det är psykisk misshandel och helt oacceptabelt, det spelar NOLL ROLL hur upprörd man är.

Du måste flytta och markera att så här gör man inte mot dig.

Annars skulle jag säga att du helt saknar självrespekt och ditt barn kommer inte att kunna respektera dig heller om det lever med dig i en sådan miljö.

Ditt mesande kommer också att ge den redan dryge 10-åringen bilden att kvinnor kan man göra lite vad som helst med, för de har ingen ryggrad och tar emot skit.
Är det den programmeringen du vill ge honom med sig ut i livet? Det förklarar väldigt mycket av problemen i vårt land i så fall om många mammor accepterar att bli kallade sånt.

Jag har brutit med min far för livet, för att han är en vidrig människa. Men det var nära att jag också bröt med min mor för att hon var för svag för att stå upp mot honom när han behandlade mig illa och jag fick mardrömmar i veckor och ångestattacker bara av tanken på att åka till honom.

Jag var ett barn- vad är din ursäkt mamma?

Skärp dig nu och lämna idioten, och rädda din stackars bebis från diagnospojken innan han kommer på att han kan plåga eller skrämma den.
En kompis äldre syskon hade borderline och försökte döda honom flera gånger när han var bebis. Kväva, skära, bränna...vågar du chansa?

Ehh? Vart någonstans har jag beskyllt min man beteende på en tioåring? Läs mitt inlägg igen. 

för att tydliggöra: min man blir personlighetsförändring endast när han har sin son på besök. Dvs det är då han kränker mig, detta började Efter Att vi Fick barn. 

vem har sagt att jag tycker det är okej? Jag förklarade denna situation utifrån 100 liknande situationer. 

1. jag ber min man snällt att försöka hålla avstånd mellan bebis och pojken, (göra sitt bästa utan att kränka pojken). 

2. pappan tycker istället synd om pojken och börjar bli smått irriterad på mig, han tycker extra synd om pojken framför mig och slutar ej prata om det för att han pikar mig.

3. mitt varb fyller 1 det är en självklarhet att det ska firas, jag har enbart bett om att vara extra försiktig DENNA gång, då kalaset närmar sig och det vore tråkigt att ställa in. och SJÖLVKLART skulle ja ställa in om mitt barn blir sjukt. 

4. jag beskriver en situation där hans agg ang att försöka hålla pojken SÅ GOTT SOM DET GÅR, på avstånd så blir jag kallad för jävla fitta. DET ÄR MITT PROBLEM I DETTA INLÄGG. 

summan av kardemumman, min man kränker mig pga denna situation och jag frågar om jag överdrivit det här med förskylningen och smittan men jag Har aldrig skrivit att jag tycker det är okej att ja blivit kallad för kränkande saker EFTER att jag fått barn med min man som för övrigt själv har diagnos. 

Sonen är jobbig ska ej ljuga, och det är en anledning också till att min man blir extremt stressad och ej kan hantera sin son. Tycker ändå det är värt att nämnas. 

problemet i hela inlägget handlar om min mans beteende när sonen är hos oss. Detta är ett mönster som jag ser tydligt. Från dess att han hämtar sonen till dess att han lämnar är det dålig energi från min man. Så fort han lämnat så beger han sig heeelt annorlunda, men jag är fortfarande upprörd och arg i flera dagar. Så nej hela inlägget handlar specifikt om det och vad som triggade min man :). Till att kalla mig fula saker.