Är förhållandet försent att rädda?

Parterapi.

Boka parterapi hos kommunen så fort som möjligt innan barnet föds för annars hamnar ni direkt i skiten rejält...

Du beskriver bara kortfattat men kanske kan jag förstå lite av din tjejs tankar.

Jag tror att du möjligen inte låter henne vara vuxen. Du är där och fixar och hjälper till överallt så hon inte får chansen att tänka själv och inte göra saker själv.  Det är inte kärlek utan någon form av osunt kontrollbehov.  

Du kan absolut göra kärleksfulla saker och vara en stöttepelare men inte varje dag och inte hela tiden genom ert förhållande.  Det blir skevt och respektlöst. 

Om det är så här hon uppfattar det behöver du lära dig en sund syn på ett förhållande och lära dig jämställdhet mellan två parter. 

Tack för ditt svar, det är denna typ av svar jag försökt uppnå genom exempelvis min psykolog. Parterapi har jag föreslagit, men inget som verkar intressant. Jag ska ta med mig ditt svar och med handlingar visa det.

Har du relevanta frågor att ställa mig som jag kan svara på så vi kan spinna vidare så vore det toppen.

Kanske att hon kämpar med hormonomställningar? Det blir så för en del kvinnor som är gravida, de mår inte bra alls. 

Tyvärr är det inte så mycket man kan göra i så fall, i alla fall inte från din sida. Mer än att du inte kan kräva att hon ska må bra, men det antar jag att du inte gör.

Är hon direkt fysikt illamående så kan hon försöka äta en del ingefära. Den behöver inte ätas rå, går bra med torkad eller kokt också. Det hjälper ibland på illamående (det är seröst testat av NASA). 

Om du vill veta lite mer om det som händer när den ena parten i ett par försöker och den andra drar sig undan, så kan du titta på ett avsnitt av "the diary of a CEO" där Steve Barlott har bjudit in psykologen Esther Perel. Hon är med i flera avsnitt, men avsnittet som jag tänker på heter " The 3 attachement styles and why you are struggling with love."

Tycker du att det är jobbigt med engelskan så finns det böcker på svenska om anknytning och hur det kan påverka ens parrelationer. 

Om din partner är med på det så kan parterapi kanske vara något.
När man redan har barn kan man få det genom  kommunen. Annars finns det privata sådana. Kontrollera att personen är en legitimerad terapeut. Titeln är inte skyddad. 

Stämmer inte det då? Jag tycker att hela din trådstart andas en enorm osäkerhet. Hon mår dåligt och du är vilsen, och ingen av er klarar av att hjälpa den andre.

Jag tror att du behöver backa en aning och inte försöka så mycket. Ge henne lite utrymme att bara vara. Hon orkar inte stötta dig i din osäkerhet just nu.

Det bästa tipset är att jobba på din egen självkänsla och självförtroende.  Din tjej har nog rätt i att du är osäker och därmed förmodligen blir klängig. 
Försök bena ut vad denna osäkerhet består av och jobba på dom bitarna. 

Ett sunt förhållande består av tre bitar. Ditt liv, hennes liv och ert gemensamma liv.  Dessa tre ska alltid gå parallellt.  Ingen bit ska vara för mycket eller för lite. Var noga med att ni får växa som människa på varsitt håll med egna intressen och egna vänner,  egen frihet,  och väx ihop som par med gemensamma vänner och intressen.  Det är viktigt för att kunna vara en god förälder dessutom.  Kan detta vara något att fundera över kanske? Öva på att vara ifrån varandra och göra separata saker och bygga tillit. Att längta efter varandra är mer sunt än att alltid sitta ihop. 

Något jag alltid brukar svara i trådar om relationer 

Hej, tack för ditt svar. Absolut kan de ligga lite i att jag har ett mindre kontrollbehov. Men mycket av de ligger i att från när vi träffades så var hon hur kärleksfull som helst, hon såg mig och uppskattade mig. Men direkt när vi flyttade ihop så svalnade allt detta. Och nu från ingenstans har jag förändrats och att jag inte förstår henne, eller lyssnar på henne. Men nu i dagsläget, så lyssnar jag på henne, jag ger henne tid och space och inget gullar eller så. Men hon bjuder lixom inte in mig längre, utan har stängt av helt.

Om hon inte vill prata om problemet trots att ni bor ihop så undrar man ju hur det ska kunna lösas?

Bra att du backat en del, så att hon får space! 

Du verkar ha tagit till dig av det hon säger och backat. Så ta inte på dig skulden, då blir du än mer osäker. Tyvärr tror jag problemet är större än så, hon har tappat känslorna för dig och hittar på olika saker att skylla på då hon inte vågar eller vill säga det rent ut. Ni är unga och utvecklas kanske åt olika håll?

Även om det är svårt måste du också ta avstånd, då får hon känna hur DET känns och om hon saknar dig. Parterapi vore bra men är meningslöst om hon inte är med på tåget.

Ärligt talat är jag pessimistisk om er framtid tillsammans, sorry!

Boka tid för parterapi.

Tack för alla era svar. Jag har tagit väldigt stort avstånd och lyssnar på henne, men det känns som att allt jag gör bara är skit. Jag tror även som någon skrev att de är försent att rädda och hon vill lämna mig men inte riktigt vågar. Men som sagt, jag hoppas innerligt att detta avstånd och all respekt som jag ger henne inser att hon saknar mig.

Kanske ligger mycket av detta i det du skrev från början.  Det gick för fort och ni känner inte varandra och nu ska ni dessutom ha barn.  Det kan göra vem som helst panikslagen och det är ni förmodligen båda två. 

Och att vara gravid innebär en enorm omställning i både kropp och psyke med alla hormoner som rusar runt i kroppen. 

Jag tror attd et bästa just nu är att bara landa i livet ni har och göra det bästa av ert kommande barn. Se hur det landar och blir och vilka känslor ni får med tiden.  Utvärdera igen om 1 år och se hur det känns. 

Kanske också vara extra försiktig med att hela tiden "kämpa" med förhållandet.  Du behöver inte vara en psykolog i relationen utan låt sånt stanna hos din egen samtalskontakt och hemma är du en partner i första hand. 

KOntakta en kurtor, ni behöver parterapi /familjeterapi så ni kommer förbi detta.

Hon kanske upplever att din "hjälp" gör att hon känner sig ifrågasatt och otillräcklig, ju mer du gör för henne desto mer nedvärderar hon sig sjölv för att du måste "ta hand om henne". Det blir en nedåtgående spiral. Det är absolut inget fel du gör som försöker ta hand om henne, men fråga hellre en gång för mycket än för lite, "vill du att jag ska ta detta?" "vill du ringa det här samtalet själv eller vill du att jag ska ringa?" "Bra kämpat idag, du är stark som orkar fast du är gravid, vill du att jag lagar middag?"

Är du en sån som ska hjälpa och splaina utan att vara tillfrågad så fattar jag, för det gör en vansinnig...

Om ni bor ihop försök skapa avstånd så ni inte går varandra på nerverna. Gå ut med kompisar och tagga ner med gullisnuttandet. 

Späningen i förhållandet försvinner om hon så enkelt tar dig för givet. Skaffa ett eget liv utanför er relation, och gör saker du brinner för. Ni behöver skapa balans  så att det inte blir för ensidigt och obalanserat i relationen. 

Jag känner igen det från att ha tagit min kille för given. Mina känslor ökade när han inte var så på mig, och att jag inte kunde ta honom så för given. Särskilt när man är ung så är man mer i behov av spänning än som äldre.

Det låter inte alls bra. Du har lyssnat och försökt anpassa ditt sätt att vara, men hon är ändå inte varm och nära. Terapi är en möjlighet, om du verkligen tror på er relation på lång sikt.

Jag är också mer uppvaktande och nära än min fru, men försöker att inte vara för närgången och pockande. Och det funkar ganska bra.