Hemmasittande barn, Hur??

I första hand finns oftast en diagnos i grunden, antingen är den redan satt sedan tidig ålder eller så kommer den under 12-15-års åldern.  Och det är oftast grundproblemet... barnet har behov som skolan inte kan tillgodose antingen helt eller delvis.  Barnet har psykisk ohälsa som medföljer i NPF-diagnos och slåss med ångest utöver sina andra svårigheter.  

En bekants barn "hälsar på" i skolan en förmiddag i veckan.
Resten lite hemuppgifter.

Dessa barn kommer mer och mer efter men föräldrarna vet inte vad de ska ta sig till. De hotas med vite, men som tur är har det inte ännu hänt.

Hur dessa barn en dag ska bli vuxna oroas min bekant mycket över.

Barnen är i mellan- och högstadieålder och har inte varit många dagar i skolan under alla år.

Diagnoserna är flertalet, jag beundrar henne och hennes man för att de inte liksom bara ger upp.

Att tvinga iväg barnen funkar inte heller, en av dem gick hem barfota i snön för något år sedan.
Vad göra liksom?

När det ligger ångest i botten skulle det vara väldigt felhanterat att hämta med polis, att synliggöra barnet mer och panikattacker/utbrott är inte polisens jobb att hantera hos barn som helt enkelt inte mår bra. Det vore grymt och skulle förstöra så mycket. Vuxna får ha psykiska problem och vara sjukskrivna men barn förväntas göra så mycket fastän deras huvud blir för överväldigat av allt... 

Spendera en massa tid att oroa sig för hur de ska bli som vuxna är onödigt för även om det är jobbigt under några år kan många ta sig igenom det. Kanske får de jobb, börjar studera eller så blir de permanent sjukskriva. Inget är mer eller mindre värt så länge de mår okej. Barn ändras så mycket genom tonåren och växer med att lära sig hantera sig svårigheter och att hitta strategier.

Precis som någon annan skrev så är det nästan alltid psykisk ohälsa och/eller någon diagnos i grunden. 
Jag har själv autism men fick inte min diagnos förens i vuxen ålder. I högstadiet hade jag perioder där jag var hemma väldigt mycket, pga psykisk ohälsa som förmodligen till stor del var orsakad av min autism. 
Skolan är inte anpassad överhuvudtaget för barn med npf-diagnoser. 

För min dotter (högstadiet) är det så här: Hon har adhd och förmodligen även autism och i mellanstadiet ungefär hade kraven i skolan på eget ansvar och förmåga till att arbeta självständigt blivit så stora att hon inte klarade av det längre. Men hon själv hade inte förmåga att förklara vad som var svårt och vad som stressade henne.

Funktionsnedsättningarna gör henne lätt oroad av buller och stök. I klassen fanns flera barn (förmodligen även de med adhd och autism) med utagerande beteende som kunde vara våldsamma och högljudda. Det är störande för alla barn, men för mitt blir det outhärdligt.

Min dotter kämpade på länge trots att hon mådde allt sämre. Hon ville vara duktig och visade inte i skolan hur dåligt hon mådde, så det var svårt för lärarma att förstå. Till sist blev hon, skulle jag säga, utbränd. Hon var helt slutkörd, fick svår ångest och utvecklade en massa rädslor. Hon orkade inte träffa någon mer än familjen, vågade knappt att gå ut. Hon fick svårt att äta och gick ner i vikt. 

Långsamt tränade vi upp hennes förmågor igen och fick ett bra samarbete med skolan. Hon gick på ca 1/3 av lektionerna och fick ganska bra betyg. 

Sen bytte hon skola till högstadiet och samarbetet där funkade inte alls lika bra. De förstod inte vad hon behövde, trots att vi föräldrar försökte förklara om och om igen. Vi försökte förklara att hon behövde sänka tempot och få extrahjälp, men skolan pressade och pressade. Så hon kraschade igen. 

Vi kör skola med henne hemma så gott vi kan och hon orkar gå på någon lektion här och där. Men det är vi som måste be om uppgifter att göra hemma, leta filmer på UR mm. Skolan är inte särskilt behjälplig med det. De tar hellre bort ämnen från hennes individuella läroplan instället för att ge henne den typ av undervisning som skulle funka (för det är för dyrt). 

Det saknas skolor för den här typen av elever. De är i många fall inte lågt begåvade utan min erfarenhet är att det ganska ofta är precis tvärtom. Så de kan inte gå anpassad grundskola (som förr hette särskola). Men de klarar inte av skolmiljön och de behöver en annan typ av undervisning än vanlig skola. Så de hamnar mellan stolarna och det saknas resurser att hjälpa dem. 

Kan tillägga att vi har läkarintyg så att vi kan vabba och vara hemma med vår tonåring när det behövs. Men jobbet gillar inte den höga frånvaron. Det är många vårdbesök och skolmöten. Vi har nästan daglig kontakt med skolan i någon form. Hur man än gör är någon missnöjd. Många föräldrar till hemmasittare blir sjukskrivna. 

Och en sak till! Tack, snälla, för att du frågar! <3 Om fler gjorde som du istället för att anta en massa så skulle mitt liv som förälder till hemmasittare bli lättare. 

Var skolan bättre förr att ta hand om barn eftersom fenomenet hemmasittare ökat så mycket? Det är bara  fundering.

Detta fenomen fanns inte förr.
Vi skolkade oss igenom skolan istället.

Explosionen av hemmasittare sammanfaller med att lgr11 infördes. 

Mitt barn skulle troligen varit en stjärna i skolan om hen hade gått i skolan på 80-talet med katedersundervisning och tydliga uppgifter begränsade till att inhämta fakta från en enskild bok. 

Dels det som lyfts ovan, barnen förväntas ta ett helt annat ansvar idag för att planera sitt eget arbete. 

Sedan så ska man om man tex ska skriva ett arbete om ett land inte hitta fakta från 2-3 böcker som finns tillgängliga på skolan, utan du ska inhämta faktan från hela internet (och en sak som många barn med diagnoser har problem med är att sortera stora mängder fakta till vad som faktiskt är viktigt och filtrera bort det som är mindre viktigt). Så mitt barn kunde sitta och söka och läsa i timmar utan att skriva en enda mening för att hen aldrig kunde komma förbi faktainsamlandet. 

Och om man får problem så ska man inte sitta tyst och räcka upp handen för hjälp, utan man ska då samarbeta med den som sitter bredvid. Vilket skapar ett konstant ljudbrus i klassrummet som funkar för "normala", men inte för de med npf som blir utmattade av att det aldrig är tyst.

Och uppgifterna är ofta sammansatta i flera steg, vilket också är något som dessa barn har svårt med. 

Tex när man ska lära sig skriva så sitter man inte och först formar bokstäver, sedan ord och sedan lär man sig skriva meningar. Utan man börjar direkt med meningar och berättelser där det är tänkt att skrivandet liksom ska komma "på köpet" i berättandet och inte något som man behöver träna på specifikt. 

Och så till det inkluderingen som tvingar in alla barn i samma klass och där man ska få individuell undervising. Där de med "vanlig" adhd exploderar av alla intrycken och den för dom omöjliga strukturen och skapar ett kaos för alla elever i klassen men som blir allra värst för deras klasskamrater med add och autism som sitter och är tysta och lugna samtidigt som deras sinnen exploderar inombords. När de kommer hem så faller de ihop och gråter innan de hunnit ta av sig skorna och sedan utvecklar de riktiga fysiska symptom pga stressen och är utbräda innan de är 12. 

Mitt ena barn som inte har ADHD gick ut högstadiet med en ganska jämn fördelning mellan A och B kompletterat med några C:n och hade troligen haft liknande betyg om hen hade gått i skolan när jag gick i skolan. 

Mitt barn som har ADD och Autism fick inte ett enda betyg i sexan (pga frånvaro), men hade troligen haft högre betyg än det andra barnet om hen hade fått gå i samma typ av skola som mig.