Konstruktiv politik

Steg 1: Inför medborgarlön, som avräknas med hälften av intjänad lön eller andra bidrag, samt se till att stegen blir kortare (ex. idag kan man få 25, 50, 75 eller 100% sjukpenning eller dito ersättning, men det finns gott om folk som skulle kunna jobba i 10%-steg, ex jobba 40%, men får då idag ett glapp mellan hur mycket de kan jobba och hur mycket de får i sjukpenning/erstänning)

Steg 2: Ursäkta att jag citerar fröken Tunberg här, men "Lyssna på forskarna". Och då menar jag inte i klimatfrågan enbart. De senaste dagarna, inför och efter budhetproppen lagts, har vi sett gång på gång fur stora delar av den sågas av sakkunniga. Nästan alla delar av hur Sverige sköts, eller missköts, kan härledas av att politikerna inte lyssnar på sakkunniga.

Steg 3: Sluta sänka skatterna. Japp. SLUTA sänka skatterna. Alla, särskilt de till höger, vill ha det som på 1970-talet. Men ingen, särskilt inte de till höger, vill betala för det. 

Så, nu har vi det bättre allihop. Sedan finns det massor kvar att detaljplanera och styra om. 

Forskare är sällan eniga, det handlar mycket om vilka forskare man väljer att lyssna på. Och media letar alltid upp de som kritiserar regeringar. Det enda nästan alla forskare är eniga om är klimathotet men där lyssnar Tidö inte alls.

Hur får du ihop att högern vill ha det som på 70-talet? Det var en tid med stark statlig styrning, skyhöga skatter och bidrag bidrag bidrag. Möjligen som på 1870-talet då...

Intressant, kan tycka att det borde föras en diskussion när det gäller just hur man ser till att de som inte har någon inkomst bidrar bäst till allmänheten samt får en konstruktiv sysselsättning. Just sjukersättning kan ju bli självuppfyllande, riskerar att få folk att fastna där.

Om vi nu tar i betänkande att si kommer att ta över jobb så kanske en form av medborgarlön behöver vara nödvändig. 

Jag tror däremot att skattesänkningar kan komma till om man förändrar upplägget med bidrag och skapar incitament. Det kan vara lite som att skjuta sig själv i foten om man skapar ett samhälle där skatterna bekostar mycket. Lönerna i vissa yrken hålls då nere och lönerna i andra blir då överbetalda. Då behöver staten kompensera än mer med bidrag för att få ekvationen att gå ihop. 

Om det är något vi INTE vill, så är det att ha det som på 70-talet! Det kännetecknades av galopperande inflation, skyhöga marginalskatter som gjorde att svartarbete bredde ut sig och det var omöjligt för företagen att belöna duktiga medarbetare då praktiskt taget allt gick bort i skatt.

Nej, de enda som ser 70-talet i ett rosa skimmer är den vänster som saknar och helgonförklarar Palme

Jag vill gärna se på principer: Välfärd bygger på arbete, alltså måste vi uppmuntra till arbete. Samtidigt vill vi värna om dem som saknar förmåga att arbeta eller blir arbetslösa, de måste kunna leva ett drägligt liv och ändå måste det alltid löna sig rejält att återgå till arbete.

Vi behöver också uppmuntra till sparande, inte minst pensionssparande.

Exakt hur man uppnår detta kan alltid diskuteras, så länge man strävar mot samma mål går det att komma överens - så länge man för en dialog och inte ägnar sig åt pajkastning.

Det är väl dialogen jag är ute efter. Det du pekar på med sparande kan vara ett tveeggat svärd däremot. För ett land är det inte så lönsamt att folket har pengar upplåsta. Ett lands välfärd bygger på konsumtion, eller flödet av pengar i olika händer.

Man kan också titta på psykologiska faktorer såsom trygghet. Trygga människor genererar ett land utan låsningar, konsumtionen, ta sig från a till b sker relativt obehindrat. Flera saker bidrar till det här. Acceptans och en tillåtande attityd t ex.

Man ska förstås inte driva något in absurdum och bara lägga pengar på hög men att ha en buffert i sparande ger en trygghet i sig, man vet att man klarar oväntade situationer. När jag läser reportage om nyblivna pensionärer som klagar på att pensionen är så låg undrar jag var de har varit de senaste 30 åren då vi återkommande blivit uppmanade att ta ett större eget ansvar för vår pension.

Men visst, trygghet kan vara mycket annat. Att slippa oroa sig för kriminalitet, att man har tillgång till sjukvård när man behöver etc, etc. Sådant är det offentligas ansvar.

Javisst är det tryggt med ett pensionssparande, men vi har ju en del låga löner som inte ens lämnar utrymme för sånt. Hade en kompis som fick snåla på utgifterna under en viss tid för att kunna köpa ett par (billiga) skor. Trots heltidsarbete. Tycker såna saker borde styras upp först. Då anser jag att en omstrukturering av synen på löner borde ske. Ett låglönejobb borde kunna täcka en viss besparing. Utan bidrag som täcker upp, såna saker tycker jag indikerar ett systemfel.

Exakt.
Hur ska man kunna spara till pensionen när lönen knappt räcker till det allra viktigaste?
Är man dessutom helt ensamstående med barn, behövt gå ner i arbetstid pga kronisk sjukdom så blir det en omöjlig ekvation.
Blir konstigt att dra in på allt livsnödvändigt i 45 år för ett pensionssparande.
Man behöver och ska kunna få LEVA innan pensionen också.

Det beror ju på ett systemfel. Det går ju inte heller att bara arbeta för att kunna ha råd med såna saker såsom skor och en jacka i somliga fall. Jag tror att det här systemfelet beror på att en grupp tjänar för mycket. De lägger pengar på hög i alltför stor grad och åker utomlands för att spendera dessa pengar. Denna snedfördelning kompenseras med bidrag som säkerställer skevheten. Vilka incitament skapas för att arbeta då? Skulle själv inte känna en lockelse att gå till ett underavlönat jobb. Sen så fastnar folk i detta. Just vuxenlärlingar med avlönad arbetsplats borde vara mer vanligt. 

Löner för övrigt inom Sverige borde uppmuntras spenderas inom landets gränser. För några år sedan så kunde man göra rotavdrag på renovering av ett semesterhus i Spanien. Jag hoppas det är borttaget.

Du antyder att staten ska konfiskera pengar från de som "tjänar för mycket". Blir det ett incitament för någon att utvecklas, utbilda sig och jobba mer tror du? Och om de konfiskerade pengarna ska överföras till de som är underbetalda så blir det genom bidrag. Staten kan inte gå in och sätta löner på marknaden.

Nej. Det antyder jag inte. Då har du läst fel. För man över pengar till andra så klassas det som bidrag. Precis det jag motsätter mig mot. Man ska kunna ha en lön utan att bidrag behövs.
Vissa överbetalda arbetsgrupper (som lägger pengar på hög) skulle helt naturligt få en löneminskning om man slussade ut skoltrötta i arbetslivet tidigare.

Andra saker finns också att göra. Idén är att man då får en befolkning som är motiverade, minskade sjukskrivningar och sänkta skatter.

En tanke jag haft under stor del av mitt liv är att det är något fel på det monetära systemet.

Det vore bättre om vi hade tillgång till allt vad vi behöver = grundtrygghet och därutöver fick någon sorts poäng som baseras på vad vi tillfört samhället under året.  Poängen kan inte sparas utan måste användas under året därefter.

Detta är ju rent orealistiska tankar i vårt kapitalistiska samhälle så jag övergav nog denna tanke redan i tonåren. Men ibland återkommer den i drömmen

Tycker det kan behövas kreativt tänkande inom politiken. Även om jag är ett fan av kapitalism så finns det en hel del negativa faktorer inom kapitalismen som tål att diskuteras. Marknadskrafter som egentligen inte är marknadskrafter utan baseras på människors psykologiska värderingar.

Kina har ju sitt 'social credit system', med både piskor och morötter dock.

Piskan och morötterna kan jag vara utan. 

Problemet som jag ser det, är att fördela resurserna rättvist. Dessutom måste nog systemet råda över hela världen för att fungera på rätt sätt.

Som gammalt StarTreck fan ser jag bara fördelar med detta system.

Ett annat problem är hur man definierar "rättvist"

Det är just detta som ställer till det.  

Tanken att om alla har vad man behöver skulle människan sluta jämföra sig med varandra är nog omöjlig.  Vi blir nog aldrig nöjda utan vill ha mer och mer. 

Därför kommer denna tanke att stanna vid att vara en utopi.

Jag anser att vi behöver tänka om ang skatt och statlig finansiering. 

Tycker det är ett inbyggt tänkande i Sverige att skatten måste vara hög och det är fult att vilja sänka den. Att majoriteten per automatik hoppar till slutsatsen att det behövs mer resurser när något i samhällskontraktet inte fungerar som det ska. 

Jag tycker att det hade varit mycket bättre om alla, istället för att fråga varför får dom inte mer pengar. Att man istället börjar fråga varför räcker inte pengarna? 

Det är väldigt smidigt för politiker och tjänstemän, så fort något inte levererar så kan man alltid skylla på att resurserna räcker inte, staten måste ta sitt ansvar och skjuta till mer. 
Iprincip alla skatte infrastruktur områden har bara blivit sämre genom åren. Saker fungerade bättre för i tiden, sjukvårdsköer är bara ett exempel. Finns andra förklaringar med förstås, men den största anser jag är att. Man får MYCKET mindre för en skattefinansierad hundring till vården idag än man gjorde förut.

Trots att vi idag lägger långt mer resurser på vård och polis tex, även mycket mer pengar än jämförbara länder. Som ändå får deras satsningar att leverera bättre. 

Detta är politiker och tjänstemännens fel, det handlar inte om resurser, det handlar om hur dom används. För gick mycket mer av den vård riktade hundringen till faktiskt vård, idag ska den täcka många fler saker innan den kommer till faktiskt vård. Tjänstemana sektorn som sväller som en hydra, många hittepå jobb som handikappar vård och läkare, allt blir långsammare och mindre effektivt av byråkrati och pappersarbete.