• Anonym (Samhälle)

    Hemmasittande barn/elever

    När vi talar om hemmasittande barn är det lätt att fastna i statistik och etiketter: ?X antal elever har varit borta från skolan mer än Y dagar?. Men bakom varje siffra finns ett barn ? ett barn som inte bara har missat lektioner, utan ofta också social gemenskap, trygghet och ibland tilltron till sin egen förmåga att delta i världen omkring sig. Hemmasittande barn är inte ett problem som kan lösas enbart med disciplin eller fler närvarokrav; de är ett symptom på ett större och mer komplext samhällsproblem.


    För det första måste vi förstå att hemmasittande sällan är ett val som barn gör lättvindigt. Ofta är det ett resultat av stress, oro, psykisk ohälsa eller mobbning. Skolan kan vara en plats där barn ska växa och utvecklas, men för vissa blir den istället en arena fylld av ångest och press. Att kalla dessa barn ?lat? eller ?tröga? är inte bara fel, det är direkt skadligt. Istället behöver vi en djupare förståelse för deras situation och för de bakomliggande orsakerna.


    Forskning visar att tidiga insatser har stor effekt. Barn som får stöd hemma, tillgång till psykologer, mentorskap och flexibla undervisningsformer har betydligt större chans att återvända till skolan. Detta kräver dock att vi som samhälle vågar tänka utanför standardlösningarna. Digitala verktyg, delvis hemundervisning och individuellt anpassade scheman kan för vissa barn vara nödvändiga steg tillbaka in i ett sammanhang som de annars känner sig utanför.


    Men lösningen är inte enbart individuell; den är också strukturell. Vi måste fråga oss varför vissa skolor har miljöer som driver barn bort snarare än att inkludera dem. Varför är stress, höga krav och brist på stöd fortfarande norm? Hur kan vi bygga skolor där barn kan känna sig trygga, sedda och motiverade, istället för rädda och utanför? Att förstå hemmasittande barn som en signal om att vårt utbildningssystem ibland brister är ett steg mot verklig förändring.


    Slutligen måste vi våga tala om detta med empati och respekt. Hemmasittande barn är inte ett problem att ?fixa? snabbt, utan människor med rätt till förståelse, stöd och en chans att växa i sin egen takt. Att samhället lyckas med detta är inte bara en investering i individen, utan i framtidens medborgare, i solidaritet och i ett samhälle där ingen lämnas utanför.


    Hemmasittande barn behöver inte bara lösningar på papper. De behöver en skola och ett samhälle som ser dem, hör dem och skapar förutsättningar för att de ska kunna delta fullt ut ? på sina egna villkor, med sina egna styrkor. 


    https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/fors

  • Svar på tråden Hemmasittande barn/elever
  • Anonym (hemmasittare)
    Anonym (Den där mamman) skrev 2025-10-04 17:56:29 följande:

    Det är så gräsligt att ingen vuxen agerade. Ungefär när hände detta? Gjorde skolan ingen orosanmälan till soc? Vi har fått orosanmälan om vårt barn. Skolan har rutiner för när det ska göras, antingen de känner oro för barnets hemsituation eller, som i vårt fall, inte. 


    Det finns ju också barn som inte går till skolan för att de inte vågar lämna sig fulla eller psykiskt sjuka förälder ensam. Det är SÅ viktigt att man kollar upp hemförhållandena. 


    Jag "gick ut" nian 2019, så det är inte så hemskt länge sen. 

    Jag vet inte om skolan gjorde någon orosanmälan, men förmodligen inte. Jag tror helt enkelt att ingen märkte något, varken m jag var i skolan eller om jag inte var i skolan. Som om jag inte fanns alls.

    Jag har också stannat hemma pga mina föräldrars hälsa (psykisk, fysisk, och ja, alkohol), och jag har även stuckit hemifrån och varit ute eller till skolan pga det.
  • TvillingmammaVästgöte
    Jimmy75 skrev 2025-10-04 19:39:38 följande:
    Då tar jag världens tillfälle i akt här nu då när jag har denna kunskap framför mig att bara fråga. Förklara för mig vad ångest är och sedan hur den skapas av bristande uppfostran. 
    Är inte det ganska självklart att barns ångest till stor del beror på uppfostran och den emotionella miljön i familjen?
    Vad menar du att ångesten orsakas av? 
  • Jimmy75
    TvillingmammaVästgöte skrev 2025-10-04 20:05:23 följande:
    Är inte det ganska självklart att barns ångest till stor del beror på uppfostran och den emotionella miljön i familjen?
    Vad menar du att ångesten orsakas av? 
    Din benägenhet att uppleva ångest beror huvudsakligen på ärftliga komponenter. Sedan kan du för all del genom erfarenhet göra den lättare eller svårare att hantera. Det är en respons på ett upplevt, nära förestående hot/farlig/riskfylld situation när du ställs inför något du inte tror dig ha förutsättningarna att kunna hantera utan att fara illa. Det är alltså kopplat till rädsla, och de delar av hjärnan som sköter den biten är inte speciellt bright. Den konstaterar att något har signalerat möjlig fara och då skriker den, utan att först undersöka saken "fly, fly".

    Det systemet tränar man inte bort genom att vara tuff och inte "låta barn komma undan" som det gärna heter i såna här sammanhang. Det som kan öka toleransen och minska känsligheten för det så långt som beteendeträning anbelangar är att du får göra erfarenheten av att det du trodde skulle vara jätteotäckt och farligt, faktiskt inte alls var så illa som du förväntade dig och det måste liksom ske i den takt du klarar av att göra det.
  • TvillingmammaVästgöte
    Jimmy75 skrev 2025-10-04 20:48:48 följande:
    Din benägenhet att uppleva ångest beror huvudsakligen på ärftliga komponenter. Sedan kan du för all del genom erfarenhet göra den lättare eller svårare att hantera. Det är en respons på ett upplevt, nära förestående hot/farlig/riskfylld situation när du ställs inför något du inte tror dig ha förutsättningarna att kunna hantera utan att fara illa. Det är alltså kopplat till rädsla, och de delar av hjärnan som sköter den biten är inte speciellt bright. Den konstaterar att något har signalerat möjlig fara och då skriker den, utan att först undersöka saken "fly, fly".

    Det systemet tränar man inte bort genom att vara tuff och inte "låta barn komma undan" som det gärna heter i såna här sammanhang. Det som kan öka toleransen och minska känsligheten för det så långt som beteendeträning anbelangar är att du får göra erfarenheten av att det du trodde skulle vara jätteotäckt och farligt, faktiskt inte alls var så illa som du förväntade dig och det måste liksom ske i den takt du klarar av att göra det.

    Man kan också minska barns ångest genom att se till att de får en riktigt trygg och god anknytning , lugn och ro i hemmet, tid med närvarande föräldrar och villkorslös kärlek. 


    Inte många barn som får ångest då, oavsett gener. 

  • Anonym (Den där mamman)
    TvillingmammaVästgöte skrev 2025-10-04 20:05:23 följande:
    Är inte det ganska självklart att barns ångest till stor del beror på uppfostran och den emotionella miljön i familjen?
    Vad menar du att ångesten orsakas av? 

    Varför är det självklart? På vilket sätt skulle familjen ge ångest menar du? Jag tänker då på helt vanliga, trygga familjer - inte dysfunktionella, för där ser ju jag också kopplingen. 


    Mitt barns ångest beror på funktionsnedsättningar som innebär att hon inte klarar vanlig skola i kombination med skolans ovilja att ge henne den anpassade undervisning hon egentligen har rätt till. 


    Jag har en kompis som fått en ångestdiagnos som vuxen och som då insett att hon lidit av ångest så länge hon kan minnas. Hon kommer från en trygg, kärleksfull familj, men blev mobbad till och från  i grundskolan. Jag tror att hon fötts med stor benägenhet att utveckla ångest, precis som att vissa föds med ett sjujävla humör eller en aldrig sviktande positivism. Vi är helt enkelt olika. 


    Men man kan ju tänka sig att barns ångest också kan komma från trauman, som upplevelser i krig eller övergrepp. På vilket sätt tänker du dig att de barnens ångest är orsakad av föräldrarna? 

  • Anonym (Den där mamman)
    Anonym (hemmasittare) skrev 2025-10-04 19:57:29 följande:
    Jag "gick ut" nian 2019, så det är inte så hemskt länge sen. 

    Jag vet inte om skolan gjorde någon orosanmälan, men förmodligen inte. Jag tror helt enkelt att ingen märkte något, varken m jag var i skolan eller om jag inte var i skolan. Som om jag inte fanns alls.

    Jag har också stannat hemma pga mina föräldrars hälsa (psykisk, fysisk, och ja, alkohol), och jag har även stuckit hemifrån och varit ute eller till skolan pga det.
    Nä, det är verkligen inte länge sedan! Hur har ditt liv sett ut sedan du lämnade grundskolan? 
  • TvillingmammaVästgöte
    Anonym (Den där mamman) skrev 2025-10-04 21:09:53 följande:

    Varför är det självklart? På vilket sätt skulle familjen ge ångest menar du? Jag tänker då på helt vanliga, trygga familjer - inte dysfunktionella, för där ser ju jag också kopplingen. 


    Mitt barns ångest beror på funktionsnedsättningar som innebär att hon inte klarar vanlig skola i kombination med skolans ovilja att ge henne den anpassade undervisning hon egentligen har rätt till. 


    Jag har en kompis som fått en ångestdiagnos som vuxen och som då insett att hon lidit av ångest så länge hon kan minnas. Hon kommer från en trygg, kärleksfull familj, men blev mobbad till och från  i grundskolan. Jag tror att hon fötts med stor benägenhet att utveckla ångest, precis som att vissa föds med ett sjujävla humör eller en aldrig sviktande positivism. Vi är helt enkelt olika. 


    Men man kan ju tänka sig att barns ångest också kan komma från trauman, som upplevelser i krig eller övergrepp. På vilket sätt tänker du dig att de barnens ångest är orsakad av föräldrarna? 


    Att ha en god och trygg anknytning och en kärleksfull familj som ger villkorslös kärlek är mycket viktiga skyddsfaktorer och hjälper ett barn att bibehålla en god psykisk hälsa, åtminstone vid normala påfrestningar. Krig och liknande ser jag inte som normala påfrestningar. 


    Mobbning av olika slag är väldigt vanligt och en väldigt stor del av våra barn råkar någon gång ut för det under sin skoltid. Om barnen känner sig helt trygga i hemmet och med föräldrarna vågar de berätta detta hemma och föräldrar kan då stötta och hjälpa barnen, vilket direkt minskar ångesten och oron för barnet. Barn som inte känner  sig 100% trygga med föräldrarna vågar ofta inte berätta. 


    Därför är god anknytning och villkorslös kärlek och närvarande föräldrar mycket starka skyddsfaktorer, även om det aldrig finns garantier för god psykisk hälsa. 

  • Anonym (s)

    Åh. TS var verkligen intresserad av sin egen tråd.

  • Anonym (hemmasittare)
    Anonym (Den där mamman) skrev 2025-10-04 21:11:48 följande:
    Nä, det är verkligen inte länge sedan! Hur har ditt liv sett ut sedan du lämnade grundskolan? 
    Det var ett helvete ett tag. Jag gjorde saker som ingen vill göra för att överleva. Ingen vill anställa en outbildad 16-åring förutom gubbar med pengarna i ena handen och k*ken i den andra, som Ulrika i Västergöhl sa. Mina föräldrar gick bort båda två 2022. Jag har fått en ny chans nu, jag har flyttat 100 mil, har ett litet sidojobb som jag tjänar ett par tusenlappar på, och går grundvux. 
  • Anonym (Fredrik)
    TvillingmammaVästgöte skrev 2025-10-04 21:18:07 följande:

    Att ha en god och trygg anknytning och en kärleksfull familj som ger villkorslös kärlek är mycket viktiga skyddsfaktorer och hjälper ett barn att bibehålla en god psykisk hälsa, åtminstone vid normala påfrestningar. Krig och liknande ser jag inte som normala påfrestningar. 


    Mobbning av olika slag är väldigt vanligt och en väldigt stor del av våra barn råkar någon gång ut för det under sin skoltid. Om barnen känner sig helt trygga i hemmet och med föräldrarna vågar de berätta detta hemma och föräldrar kan då stötta och hjälpa barnen, vilket direkt minskar ångesten och oron för barnet. Barn som inte känner  sig 100% trygga med föräldrarna vågar ofta inte berätta. 


    Därför är god anknytning och villkorslös kärlek och närvarande föräldrar mycket starka skyddsfaktorer, även om det aldrig finns garantier för god psykisk hälsa. 


    Du har koll!

    Det du nämner är viktigt. Så även att se till att barnet utmanar sig själv och utvecklar sina förmågor. Vara positiv. Tydliga rutiner och gränser.

    Bara en sådan sak att mer än hälften av alla barn lider av klimatångest visar att många föräldrar har mycket att lära sig på detta område. Det ska inte vara möjligt i ett sunt fungerande hem att utveckla sådan ångest. 
Svar på tråden Hemmasittande barn/elever