Flera trådar om ekonomi i relationer nu

För mig och min man som är gifta är det självklart att dela på de gemensamma inkomsterna. Som min man säger, vi är ju en familj. 

Ofta tar mamman mer av omvårdnad av barnen och kanske även något mer av hushållsarbetet. Ofta tjänar pappan i en familj något mer. Om man ser sig som en familj behöver det inte vara ett stort problem. Man hjälps åt och delar på ansvaret och ekonomin. 

Jag blir ledsen när jag läser här om unga mammor där papporna inte tar sitt ekonomiska ansvar och ofta inget ansvar alls. En graviditet innebär stora medicinska och ekonomiska risker för kvinnan. Ofta blir man sjukskriven och får mindre inkomst. Kostnaden måste delas av mannen. Likaså om mamman tar mer föräldraledighet, vilket är vanligt, även när föräldrarna inte har gemensam ekonomi.

Vad tråkigt och jobbigt det måste vara att ha barn tillsammans och inte ha gemensam ekonomi. Skall varenda klädesplagg som köps till barnet diskuteras och utgifterna delas? Så jobbigt, tycker jag, Bättre att som familj ha gemensam ekonomi.

Jag tycker det är självklart att man delar på allt när man bildar familj . Och gifter sig. Jag kan förstå om man har äktenskapsförord om en i paret är arvtagare till H&M eller liknande, men för normala par bör man dela på det båda tjänar och det man lyckas bygga upp i form av ekonomi och  bostad. 

Att många tänker som du , att individualismen vinner mer och mer mark, tror jag är en bidragande orsak till det allmänna förfallet i vårt samhälle. Att barnen mår sämre och sämre och blir mer och mer rotlösa. 

Familjen är samhällets viktigaste byggkloss och grunden till em god uppväxt för ett litet barn. 

Jag framför mina tankar och du framför dina. 
Det kanske funkar för dig, men för många unga kvinnor är det en nitlott .

Det förekommer nästan aldrig att pappor går ner i tid för att de har känsliga eller funktionsnedsatta barn. 

Jag har barn med språkstörning och har varit med i olika Facebookgrupper och föreningar. På. 100 engagerade mammor går det 1 pappa.

Pappor idag tar normalt ansvar, lämnar och hämtar, tex. Men när det verkligen blir problem. Om man tex måste sitta hemma och språkträna sex kvällar i veckan , då är det i 99% av fallen manmorna som får ta allt. Det är till och med väldigt vanligt att papporna lämnar familjerna om något av barnen har en funktionsnedsättning. Detta är verkligheten. 

Papporna går inte ner i tid. 

Då gör inte mammorna det heller. 

Barnen får betala priset för jämställdheten. 

Jag skrev bara fakta, det är så att pappor mycket sällan går ner i tid för att ta hand om funktionsnedsatta barn. Det är en beskrivning av verkligheten, det är ingen värdering i det. 

Varför jag gick ner i tid? För att jag tyckte att det var det mest meningsfulla jag kunde göra. För mig var det ingen uppoffring. Jag ansåg att det var mer effektivt att jag jobbade 60% och min man 100% än om  vi båda gått ner i tid? Varför? Jo pga specialisering , jag var tvungen att lära mig jättemycket om språkstörning, dyslexi, läs och skrivinlärning, vara med i skolan, samarbeta med logopeder på sjukhuset, talpedagoger på skolan, klasslärare, speciallärare mm. Det är ingen annan som koordinerar olika insatser, det ligger helt på föräldrarna. 

Jag ångrar inte något av den tid jag lagt på mina barn. Nu när de flyttat hemifrån är det enda jag ångrar att jag inte ägnade dem ännu mer tid. Att jag fokuserade för mycket på jobbet. För mig är det barnen och familjen och relationerna som är det viktiga i livet.