Flera trådar om ekonomi i relationer nu

Papporna går inte ner i tid. 

Då gör inte mammorna det heller. 

Barnen får betala priset för jämställdheten. 

Det förekommer nästan aldrig att pappor går ner i tid för att de har känsliga eller funktionsnedsatta barn. 

Jag har barn med språkstörning och har varit med i olika Facebookgrupper och föreningar. På. 100 engagerade mammor går det 1 pappa.

Pappor idag tar normalt ansvar, lämnar och hämtar, tex. Men när det verkligen blir problem. Om man tex måste sitta hemma och språkträna sex kvällar i veckan , då är det i 99% av fallen manmorna som får ta allt. Det är till och med väldigt vanligt att papporna lämnar familjerna om något av barnen har en funktionsnedsättning. Detta är verkligheten. 

Jag skrev bara fakta, det är så att pappor mycket sällan går ner i tid för att ta hand om funktionsnedsatta barn. Det är en beskrivning av verkligheten, det är ingen värdering i det. 

Varför jag gick ner i tid? För att jag tyckte att det var det mest meningsfulla jag kunde göra. För mig var det ingen uppoffring. Jag ansåg att det var mer effektivt att jag jobbade 60% och min man 100% än om  vi båda gått ner i tid? Varför? Jo pga specialisering , jag var tvungen att lära mig jättemycket om språkstörning, dyslexi, läs och skrivinlärning, vara med i skolan, samarbeta med logopeder på sjukhuset, talpedagoger på skolan, klasslärare, speciallärare mm. Det är ingen annan som koordinerar olika insatser, det ligger helt på föräldrarna. 

Jag ångrar inte något av den tid jag lagt på mina barn. Nu när de flyttat hemifrån är det enda jag ångrar att jag inte ägnade dem ännu mer tid. Att jag fokuserade för mycket på jobbet. För mig är det barnen och familjen och relationerna som är det viktiga i livet. 

Varför är det så viktigt att det skall vara jömställt till 100 %?

En del par till och med väljer bort amningen för att kunna flaskmata varannan gång. 

Det var oerhört mycket effektivare att jag gjorde det. Dessutom kunde inte min man göra jobbet. Vi testade att han fick följa med barnet till logopeden, men logopeden sa att det inte fungerade med pappan. Han kunde inte höra alla skillnader på ljuden själv. Så han kunde inte hjälpa barnet på ett optimalt sätt. Troligen har han själv en mildare form av språkstörning som ingen märkt, förutom att han hade lite svårt för engelskan. 

Toffel? Min man gör allt för sin familj.

Jag ser inte den typ av jämställdhet som innebär att män och kvinnor måste göra exakt samma saker som viktig. Jag ser familjen som en enhet , där alla hjälps åt och alla gör det de är bäst på. 

Det som är överordnat för mig är att barnen har det bra. 

Men varför är det då så viktigt med jämställdhet , om ni inte är ute efter att göra karriär?

Får väl erkänna att jag kanske har mina sextiotalist-glasögon på mig. För min generation var målet med jämställdhet att kunna göra karriär, även som kvinna. 

Men ni som ör föräldrar idag, nittiotalister, vad driver er, varför är jämställdhet viktigt för er?