Hur svartsjuk får man vara?

Eller snarare så här:
Mitt ex blev ihop med en sjukligt svartsjuk kvinna. Det blev värre och värre, han slutade träffa sina gamla vänner, han "fick inte" gå på AW med jobbet mm.

Det kulminerade i att på en nyår så anklagade hans tjej hysteriskt en av hans äldsta vänner, en småbarnsmamma han känt i 20 år som var lyckligt gift, för att ha ihop det med honom- över en välkomstkram. Lilla gumman, vi har alla kramat varandra som vänner i 15 år innan du fanns i bilden, lägg ner! Efter det slutade hela vårt gamla gäng att ens försöka umgås med dem och så har det varit sen dess.

Synd på en så trevlig man och vilket hemskt liv att leva med en så störd person.

Så tänk på vad du kan sabba för dig själv socialt om du ska dra runt på en så osäker person.

Du sa att i början var hennes svartsjuka valid och tyvärr sådde du redan där fröet till hennes osäkerhet. du gav henne aldrig en trygg grund att stå på, be om ursäkt för det först och säg att du förstår hur jobbigt det måste ha varit och lyssna på henne. 

vi tjejer plockar upp vibbarna av vart er uppmärksamhet dras så jag tror du omedvetet tittar på andra mer än du själv tror och det gör att hon aldrig riktigt kan slappna av och scannar av dig hela tiden. 

Man ska vara försiktig med diagnoser. 

Jag menar mer att i början visade hon inte så mycket av sin svarsjuka, och då menar jag första halvåret. så om hon kände sig svartsjuk under den tiden så var de inte jobbigt för mig då det inte skedde så ofta, men nu sker det nästan dagligen och jag känner inte att jag pallar mer. detta är bådas första förhållande också, så de är svårt att veta hur man ska bete sig hela tiden. 

och det här med vart min uppmärksamhet riktas, det är alltid 100% hos henne. men när man är ute och går så är väl klart att man kollar runt? och när man kör bil, och när man handlar, de är ju folk överallt. jag vet inte hur de är för dig men jag brukar kolla på saker som rör sig oavsett om de är en människa eller ett djur eller en bil, inte direkt att jag tänker att ?Nu ska jag göra min flickvän osäker? och ibland kan det råka vara någon attraktiv som går på gatan, men jag bryr mig verkligen inte om det, för den personen kommer gå förbi och inom några sekunder har jag glömt bort att den personen existerar. 

Det spelar ingen roll hur du beter dig. Det här är 100% hennes problem, och det tråkiga är att du kan inte fixa det, du kan inte fixa henne. Hennes osäkerhetsdrivna svartsjuka är ett monster du inte kan mätta, oavsett om du ger henne kärlek och bekräftelse 24/7 kommer det inte vara tillräckligt.
Du pallar inte mer, skriver du. Dags att agera på den känslan, för du vill väl inte ha det så här?

Som med alla problem är detta något som går att lösa om hon själv inser att det är ett problem hon har och lider av. Att man kan få panik av att den man älskar tittar några gånger för mycket på en tavla är BÅDE fullständigt orimligt MEN SAMTIDIGT ett vanligt irrationellt mänskligt beteende. Om hon själv kan reflektera i efterhand och inse att hon inte reagerar på ett sätt som är bra för någon av er och inte heller för relationen så går mönstret att bryta kan jag säga utifrån egen erfarenhet. Om hon däremot rent sakligt i alla situationer - och även när det gäller andras relationer - faktiskt tycker att man inte får titta på tavlor av motsatta könet, då har ni problem på riktigt. Utmaningen för dig är att få er båda att fatta att det här gör hon på grund av att hon är kär, osäker, otrygg etc och nu behöver hon öva på nya sätt att hantera det. Så länge hon själv eller någon annan tror att hon gör det för att hon är dum i huvudet eller elak kommer inget ändras. 

Det praktiska rådet jag fick i en liknande situation är att du ska bekräfta en gång men inte hundra. Har du redan svarat på varför du tittade på tavlan till exempel, så gå inte in i en timslång diskussion om den för att verkligen bevisa att det du säger är sant (vilket är lätt hänt). 

Hon låter inte mogen för att ha en relation.

Inget av hennes beteende är ditt fel. Fundera på om du verkligen vill vara i relation med någon som är så sjukligt svartsjuk. Det brukar alltid leda till en oerhört destruktiv relation och ni är på god väg dit låter det som.

Svar på frågan: Inte alls!

Dvs hon kan kanske inte hjälpa hur hon känner, men hon ska inte anklaga dig eller kräva att du slutar vara trevlig mot människor. 

Mata henne inte med att ge henne bekräftelse och tröst när hon får sina utbrott. Belöna henne inte när hon beter sig kontrollerande. Säg ifrån i stället.

Det låter jättebra att hon vill söka hjälp. Men hur långt har hon kommit, har hon beställt tid eller pratar hon bara löst om det?

Du borde också söka terapi. Det verkar som du redan blivit medberoende när du frågar hur du ska bete dig så hon inte blir svartsjuk. Du ska inte ändra dig, det är hon som har problem och behöver ändra sitt beteende. Du gör samma misstag som tjejer som utsätts för svartsjuka män och begränsar sig mer och mer.

Du kan aldrig göra rätt, låter mest som att hon bedriver psykisk misshandel mot dig. 
Om du hört någon annan berätta detta för dig, vilket hade ditt råd till personen varit?   Det kommer aldrig att komma något gott ur det här.

Det är viktigt att både hon och du aldrig glömmer att det är hon som behöver jobba med det här, inte du som ska ändra sig. 

Man kan vara olika svartsjuk och det finns väl ett spann på vad som kan anses normalt och hur man anpassar sig till sin partner baserat på detta. 

Men det som du beskriver är sjukligt och om du hade varit kvinna så hade vi frågat hur kontrollerande din partner var och varnat för att snart kommer första slaget. 

Bra att hon gått med på att söka hjälp. Men viktigt att du också får stöd i att förstå vilka gränser som du också behöver dra mot henne. 

Och också. Hon gör fel som blir svartsjuk, gråter och du tröstar. Ni män måste verkligen lära er att inte böja er bara för att en kvinna gråter. Jag har själv gjort så förut att jag börjat gråta i diskussioner till jag träffade min man som tydligt sa att jag kan inte börja gråta för att få som jag vill utan måste kunna föra en diskussion utan att det slutar med att jag kräver någon form av veto i att ha rätt bara för att jag gråter. Och han hade ju faktiskt helt rätt, även om jag just då grät ännu mer för att jag tyckte han lät elak. Vi har haft ett lyckligt förhållande i ytterligare 15 år efter den diskussionen...