Klara separation tips

Ja jag tror det bara kommer hända, fast det är långdraget. Ser man ingen förbättring så lär det väl tyvär bli så. Barnen är 9 och 7.  Relationen 15+. Så det känns väldigt jobbigt! För er?

Tror du inom snar framtid? Har ni pratat om de tidigare? Vi har lyft det innan men sen har allt rullat på.. barnen är 16 o 18... relation ca 20 år... vad är ert största bekymmer nu tycker du?

Inser att jag missat att svara.

Vi har inte små barn. Den yngsta är 15. Äldsta drygt 20 och pluggar i en annan stad. Nummer två flyttar nog till nästa höst för plugg och trean går på gymnasiet. Så i praktiken de två yngsta som berörs mest.

Jag kommer ta över huset men det har inte behövts någon jurist. Räckt med värdering av mäklare och banken och ett egensnickrat bodelningsavtal.

Stämningen hemma är ibland stel men oftare bara rätt tyst och ofta för normal för min smak. Har varit supertydlig att jag inte kommer ändra mig men ibland agerar mannen som att jag tvivlar på att han ändå helt förstått fast han budar på lägenheter. 

men ja det hade kunnat vara mycket värre. Men ska bli väldigt skönt när allt faller på plats. 

Det är så sjukt påfrestande att gå i detta vacuum.. allt är outtalat, ingen säger något. Det är liksom för bra för att ta upp något (även om jag inte mår bra av hela situationen) men för dålig för att vara kvar.. det är väl tryghheten o det kända man är rädd för att röra upp... blir som att man går dagen ut o så har inget sagts.. o så kommer vardagen och så går bara tiden.. det funkar men står med ett ben i en annan värld själv.... 

Hur går det för er? Jag kommer aldrig till att ta upp samtalet.. vet inte varför.. tror jag har svårt för känslostormen hos alla.. o allt lunkar ju på.. nästan så man önskar man bråkade mer för då hade det nästan varit lättare.. tror jag.. hur gick ert samtal o sen fram till ni är nu? (Som än bor ihop..) hur långt tidsmässigt tänkte ni innan ni tog upp? O hur länge har det gått nu? Jag är nog rädd att när man väl börjar prata så behöver man börja agera o där börjar jag vackla... varför vela när man nånstans ändå längtar efter eget liv... ?!?!

Ja vi är ju vid den punkten där det antagligen kommer ske en flytt. Men våra barn vet ingenting än, gruvar mig för det samtalet.. som tur är kommer vi isf bo ganska nära. Hur överlever man att ha sina barn på halvtid? 

Ne precis.. när det väl är sagt så ska man ta det med barnen... era var 7 o 9? Svår ålder så förstår om de känns tufft.. mina är ju äldre.. men ändå.. alla vill väl ha kvar sin familj intakt.. 
Hur levde ni innan beslutet? Hur länge?

Alltså vi velar egt än. Är en specifik händelse som hänt och jag känner ej att partnern går med på mina lösningar som parterapi osv. Och eftersom det är svårt att kommunicera och alltid har varit så känner jag att det är det jag vill ha för att ens våga satsa.. detta skedde i slutet av sommaren. Så många långa sega veckor...partnern påstår sig inte vilja detta men sker ingen förbättring alls så?

Vi har tagit upp ämnet tidigare nu är det inget sagt på ett tag.. saker kommit emellan och så.. livet rullar på.. känns som man står med en fot i två världar.. vet inte hur man ska komma vidare.. speciellt när man inte är eniga om bekymret... livet är ju bekvämt på ett sätt nu med allas vanor.. vet ju att det blir en tids kaos sen när det sker...

Ja det är ju precis så det är, det är bekvämt (inte för tillfället då, men annars) och man måste kasta ut sig i det okända, vilket känns jätte läskigt. Men nånstans lär man försöka känna också hur det är med allt, mår man bra i relationen osv? Hur har ni hamnat där ni är idag?

Det är väl efter många år, livets händelser som utmanat lite lagom.. hamnar i olika roller som är praktiska för just den tiden men som kanske inte är så kul längre.. saker som kan låta fjuttiga när man försöker förklara men som tillsammans blir påfrestande...